Jarå, det finns lite på pluskontot också. Som klara stjärnor i ett kompakt mörker finns de där, plus-tillfällena, och gör att jag på något sätt orkar hantera det gigantiska minuskontot.
Aldrig någonsin har jag uppskattat plus-ögonblicken så mycket som 2008.
Några dagar efter min operation i mars åker vi till Barcelona, hela familjen, för att fira min pappas 75-årsdag. Jag visste det inte då, men dessa dagar, tillsammans med min goa, knäppa (tycker vi inte alla det om vår släkt?) härliga familj ger mig kraft att på något sätt ta mig igenom allt det som väntar runt hörnet.
Dagarna nere i Skåne, med JP och hennes familj. För första gången på flera månader känner jag att livet faktiskt kan vara rätt ok. Jag känner mig totalt avslappnad och hamnar bland människor som på ett så enkelt och självklart sätt tar in mig i sin gemenskap och gör mig till en av dem. Ni är mina vardagshjältar.
Jag visste inte om jag skulle orka, men bokade ändå flygbiljett till Umeå i augusti. Det var bra. Sköna dagar tillsammans med min syster, i lugn och ro, med massor av god mat och vin - vår gemensamma passion...
Att få fira min födelsedag och julen med min far och styvmamma. Tacksamheten över att vi får ha varandra en jul till, trots sjukdomar och elände.
Att jag faktiskt orkade, bättre än jag trodde, gå upp till heltid och göra ett bra jobb.
Sen har vi de saker som inte är knutna till datum, men som givit så mycket till mig under 2008:
De personer i min närhet som klivit fram och varit klippor. Lilla Fi som varit så modig, för min skull, och alla andra som lyssnat, handlat mat, tänkt på mig, stöttat, oroat sig för mig, haft oändligt tålamod med mig. Utan dem - ja, då vet jag inte. Min tacksamhet är så stor.
Alla små ögonblick, som gett energi och gjort att jag kunnat ana ett annat liv, bortom sorgen och smärtan: att jag fick träffa fröken Vännanen och bli vän med henne. Alla våra luncher med lunchgänget på jobbet. Fru Carolinas födelsedag då vi hade en så skön kväll.
Jag och min syster på mysig lördagslunch i novembermörkret när hon besökte mig. Att få träffa en läkare som lyssnade, förstod och förklarade, efter mycket letande. Första gången jag kunde jogga igen efter operationen - helt genomblöt i sommarregnet!
Syster I hos min vårdcentral som tagit stygn, kramat om och brytt sig långt utöver det hennes jobb kräver.
De personer som jag aldrig ens träffat, men som tack vare min blogg blivit mina vänner. Wow.
2008 rymmer också den absolut, i särklass, lyckligaste dagen i mitt liv, även om det inte var så jag hade tänkt mig den...
Den 11 juli 2008 berättade doktor K på vanligt hederligt kansli-läkarspråk att inget av det han opererat bort ur mig var malignt - inte i såret, inte i lymfkörtlarna. Jag får lämna det där, för jag har fortfarande inte hittat de rätta orden för att beskriva. Kanske finns det inga.
Med den dagen, kombinerat med alla de andra insättningarna på pluskontot, vill jag gå in i 2009. Att glömma det på minuskontot går inte, och jag tror inte det är meningen, för det som finns där är en del av mig. Men det är också det goda, det bra, och det ljusa. Låt det ljuset leda mig in i det nya året.
Jag vet inte vad det bär med sig; allt jag kan göra är att leva det. Framåt.
onsdag 31 december 2008
Bokslut 2008: Minus
Årets sista dag, och dags att försöka mig på ett bokslut.
Jag börjar med minussidan, den med de svåra, jobbiga sakerna, den tar längst tid.......
18 januari: Ingen mjukstart på året direkt. Efter två visningar var budgivningen klar och huset sålt. En lättnad över att vi fick bra betalt, en oändlig sorg över orsaken till försäljningen.
1 mars: Jag får tillträde till min lägenhet och tillbringar mycket tid där med att måla och fiffa till. Detta är första gången jag inte skaffar ny bostad av en positiv orsak. Det känns.
10 mars: Jag opereras i Borås och får åka hem på eftermiddagen. Skönt att ha det gjort, men orolig.
25 mars: Flyttlasset går, nästan på dagen 4 månader efter att mitt o Mannens förhållande tar slut. Helt klart en av årets värsta dagar. Vädrets makter hjälper till - snöstorm, flyttbilen kör fast på gården utanför huset. På kvällen sitter jag i mitt vardagsrum och kan bara inte sluta gråta.
24 april: Födelsemärket på mitt ben opereras bort. Jag anar inte att det kommer en fortsättning, och tur är väl det.
15 maj: Tillträde på vårt hus, och officellt den dagen när mina och mannens förbindelser bryts vad gäller ekonomi etc. Det definitiva slutet, om man så vill. Jag är trött och ledsen när jag kommer hem och känner hur mycket jag behöver vila och landa efter allt som hänt. 12 dagar fick jag.
27 maj: Sent på kvällen upptäcker jag att dr E från Hudkliniken ringt, det sista samtalet kl 20:10. Hon har lämnat meddelanden och ber mig kontakta henne omedelbart. Jag förstår direkt.
28 maj: Jag ringer till sjukhuset och frågar efter dr E. Efter exakt 12 sekunders väntan hör jag henne i andra änden. När det tar 12 sekunder att få tag på sin läkare vet man att det hon ska säga inte är bra. Hon bekräftar det jag anat: i mitt födelsemärke finns ett Malignt Melanom. Hon vet inte om allt är borta, om det har spridit sig eller hur illa det är. Jag får komma och träffa henne personligen två dagar senare och sätts upp på extra förtur till operation.
Jag kan än idag inte ens försöka beskriva vad som händer i mig. Det är tomt. Stumt. Och ovanpå det en känsla jag inte kan förklara. Senare förstår jag att det är för att jag aldrig känt den känslan förut. Dödsångest. Ren och skär dödsångest.
19 juni: Operation. Äntligen. Efter fruktansvärda veckor. Nu börjar nästa väntan, som varar fram till den 11 juli. Lika hemsk den.
3 juli: Min vårdcentralsläkare skickar mig till akuten p g a misstänkt infektion i mitt operationssår. Hur mycket mer orkar jag? I slutet av augusti får jag ytterligare en infektion.
September-December: Jag sjunker djupare och djupare ner. Trots att jag är friskförklarad så har jag inte kraft att vara glad, att göra planer för livet efter sjukdomen. Det tar mig dessa månader att förstå att det är ok att inte gå omkring och vara euforisk och tacksam. Det tar tid. Allt tar tid. Och det jag behöver, en lång tid framöver, det är vila och lugn och ro.
Ovanpå detta läggs också utmaningen att börja jobba heltid, för första gången på 2 år.
17 november: På min arbetsplats läggs ett varsel på 290 personer här i Göteborg. Där rök min sista 'lugna' frizon. I februari kommer de personliga beskeden.
1 december: Min styvmamma läggs in på sjukhus. Efter nästan två veckor får hon diagnosen: SLE, en reumatisk sjukdom som bl a kan orsaka infektioner i de inre organen. I hennes fall har lungorna drabbats. Fullproppad med kortison skickas hon hem innan jul. Fortsättning följer.
När jag läser detta tänker jag bara en enda sak: Inte konstigt att jag är trött. Inte konstigt att jag lever ett liv som i mångas ögon verkar händelsefattigt och extremt tråkigt. Men det är vad jag förmår. Bara att klara av det ser jag som en seger.
Jag börjar med minussidan, den med de svåra, jobbiga sakerna, den tar längst tid.......
18 januari: Ingen mjukstart på året direkt. Efter två visningar var budgivningen klar och huset sålt. En lättnad över att vi fick bra betalt, en oändlig sorg över orsaken till försäljningen.
1 mars: Jag får tillträde till min lägenhet och tillbringar mycket tid där med att måla och fiffa till. Detta är första gången jag inte skaffar ny bostad av en positiv orsak. Det känns.
10 mars: Jag opereras i Borås och får åka hem på eftermiddagen. Skönt att ha det gjort, men orolig.
25 mars: Flyttlasset går, nästan på dagen 4 månader efter att mitt o Mannens förhållande tar slut. Helt klart en av årets värsta dagar. Vädrets makter hjälper till - snöstorm, flyttbilen kör fast på gården utanför huset. På kvällen sitter jag i mitt vardagsrum och kan bara inte sluta gråta.
24 april: Födelsemärket på mitt ben opereras bort. Jag anar inte att det kommer en fortsättning, och tur är väl det.
15 maj: Tillträde på vårt hus, och officellt den dagen när mina och mannens förbindelser bryts vad gäller ekonomi etc. Det definitiva slutet, om man så vill. Jag är trött och ledsen när jag kommer hem och känner hur mycket jag behöver vila och landa efter allt som hänt. 12 dagar fick jag.
27 maj: Sent på kvällen upptäcker jag att dr E från Hudkliniken ringt, det sista samtalet kl 20:10. Hon har lämnat meddelanden och ber mig kontakta henne omedelbart. Jag förstår direkt.
28 maj: Jag ringer till sjukhuset och frågar efter dr E. Efter exakt 12 sekunders väntan hör jag henne i andra änden. När det tar 12 sekunder att få tag på sin läkare vet man att det hon ska säga inte är bra. Hon bekräftar det jag anat: i mitt födelsemärke finns ett Malignt Melanom. Hon vet inte om allt är borta, om det har spridit sig eller hur illa det är. Jag får komma och träffa henne personligen två dagar senare och sätts upp på extra förtur till operation.
Jag kan än idag inte ens försöka beskriva vad som händer i mig. Det är tomt. Stumt. Och ovanpå det en känsla jag inte kan förklara. Senare förstår jag att det är för att jag aldrig känt den känslan förut. Dödsångest. Ren och skär dödsångest.
19 juni: Operation. Äntligen. Efter fruktansvärda veckor. Nu börjar nästa väntan, som varar fram till den 11 juli. Lika hemsk den.
3 juli: Min vårdcentralsläkare skickar mig till akuten p g a misstänkt infektion i mitt operationssår. Hur mycket mer orkar jag? I slutet av augusti får jag ytterligare en infektion.
September-December: Jag sjunker djupare och djupare ner. Trots att jag är friskförklarad så har jag inte kraft att vara glad, att göra planer för livet efter sjukdomen. Det tar mig dessa månader att förstå att det är ok att inte gå omkring och vara euforisk och tacksam. Det tar tid. Allt tar tid. Och det jag behöver, en lång tid framöver, det är vila och lugn och ro.
Ovanpå detta läggs också utmaningen att börja jobba heltid, för första gången på 2 år.
17 november: På min arbetsplats läggs ett varsel på 290 personer här i Göteborg. Där rök min sista 'lugna' frizon. I februari kommer de personliga beskeden.
1 december: Min styvmamma läggs in på sjukhus. Efter nästan två veckor får hon diagnosen: SLE, en reumatisk sjukdom som bl a kan orsaka infektioner i de inre organen. I hennes fall har lungorna drabbats. Fullproppad med kortison skickas hon hem innan jul. Fortsättning följer.
När jag läser detta tänker jag bara en enda sak: Inte konstigt att jag är trött. Inte konstigt att jag lever ett liv som i mångas ögon verkar händelsefattigt och extremt tråkigt. Men det är vad jag förmår. Bara att klara av det ser jag som en seger.
tisdag 30 december 2008
Livsbarometer
Hemma hos pappa och hans sambo sitter en barometer. I hallen, precis innanför dörren. Precis som mina föräldrar gjort så länge jag kan minnas kan jag inte låta bli att knäppa till den med fingret varje gång jag går förbi och fascinerat följa den lilla nålen uppåt eller nedåt. Går nålen upp är vackert väder att vänta, nedåt - ja då är det lågtryck på gång.
Jag funderar över vårt ständiga behov av att veta vad framtiden ska bringa, och antar att vädret är det som bäst illustrerar detta intresse. Vi kan inte på något enda sätt påverka hur vädret ska bli, ändå lägger vi så mycket tid och kraft på att följa spådomar, diskutera och spekulera. Ibland är det skönt att prata om något som man inte kan påverka. Det är kravlöst och tar bort mitt eget ansvar.
Tänk vad smidigt om jag hade haft en livsbarometer jag kunnat knacka på på samma sätt för att få en förutsägelse om hur mitt livs väder ska bli under 2009.
2008 har varit ett gigantiskt, galaktiskt lågtryck, med några få solglimtar som hållit mig uppe. Jag är rädd att det ska fortsätta under nästa år, rädd för att tro och hoppas att nålen ska flytta sig uppåt.
Jag borde veta bättre. Efter att ha tittat på den där barometern i snart 40 år borde jag verkligen veta bättre. Nålen står aldrig bara på lågt. Och har den varit långt långt ner en längre tid så kommer det att komma en ändring, förr eller senare.
När jag ser det så är det givet. Så mycket svårare att se det när det verkligen gäller något viktigt, något jag kan påverka. Mitt liv.
Jag funderar över vårt ständiga behov av att veta vad framtiden ska bringa, och antar att vädret är det som bäst illustrerar detta intresse. Vi kan inte på något enda sätt påverka hur vädret ska bli, ändå lägger vi så mycket tid och kraft på att följa spådomar, diskutera och spekulera. Ibland är det skönt att prata om något som man inte kan påverka. Det är kravlöst och tar bort mitt eget ansvar.
Tänk vad smidigt om jag hade haft en livsbarometer jag kunnat knacka på på samma sätt för att få en förutsägelse om hur mitt livs väder ska bli under 2009.
2008 har varit ett gigantiskt, galaktiskt lågtryck, med några få solglimtar som hållit mig uppe. Jag är rädd att det ska fortsätta under nästa år, rädd för att tro och hoppas att nålen ska flytta sig uppåt.
Jag borde veta bättre. Efter att ha tittat på den där barometern i snart 40 år borde jag verkligen veta bättre. Nålen står aldrig bara på lågt. Och har den varit långt långt ner en längre tid så kommer det att komma en ändring, förr eller senare.
När jag ser det så är det givet. Så mycket svårare att se det när det verkligen gäller något viktigt, något jag kan påverka. Mitt liv.
måndag 29 december 2008
Om bekymmer
Mellandagarna - årets bästa dagar. Riktiga vad-jag-villdagar. Promenader, läsa böcker, titta på filmer på tv.... Och vad händer? Jo, batteriet i fjärrkontrollen tar slut. Det är ett sånt där konstigt platt, som jag inte har en aning om var man kan få tag på. I mitt förra liv var det ju inte direkt jag som var fjärrkontrollsansvarig... Och att åka till en tv-affär under mellandagsrean - nej tack.
Nu kan ju vän av ordning invända att fjärrkontrollen lägger ju inte bara av sådär plötsligt, utan man får ju tecken på att det börjar lida mot slutet. Jaja, säger jag om det. Och känner jag mig själv rätt så kommer det att blir många 'mañana' innan jag kommer till skott.
När jag suttit och retat mig på det här med fjärrisen ett tag (inklusive ett antal pendlingar fram till tv:n) så tänker jag: 'Men herregud Lobelia, har du inget viktigare att bekymra dig om?'
Och det går upp för mig: Nej. Det har jag inte. Insikten gör mig alldeles varm och glad. När, jag säger bara NÄR kunde jag senast sitta och reta upp mig på bagateller? Jag minns inte.
Wow. Vilken dag. Vilken insikt.
Nu kan ju vän av ordning invända att fjärrkontrollen lägger ju inte bara av sådär plötsligt, utan man får ju tecken på att det börjar lida mot slutet. Jaja, säger jag om det. Och känner jag mig själv rätt så kommer det att blir många 'mañana' innan jag kommer till skott.
När jag suttit och retat mig på det här med fjärrisen ett tag (inklusive ett antal pendlingar fram till tv:n) så tänker jag: 'Men herregud Lobelia, har du inget viktigare att bekymra dig om?'
Och det går upp för mig: Nej. Det har jag inte. Insikten gör mig alldeles varm och glad. När, jag säger bara NÄR kunde jag senast sitta och reta upp mig på bagateller? Jag minns inte.
Wow. Vilken dag. Vilken insikt.
söndag 28 december 2008
Hur berättar man? Och måste jag?
När jag kommer tillbaka hem efter julfirandet har fru HH ringt. Hon bor 50 mil bort men nu är hon i mina trakter; har firat jul med sin mans släkt en bit upp i älvdalen. Hon undrar om jag har lust att träffa henne en stund idag.
Min första reaktion är: Jag orkar inte. Inte det att jag inte orkar masa mig ner till stan o ta en fika, närå, det går faktiskt rätt bra numera. Men det andra.
Jag och fru HH var som närmast varann under tonåren, då vi umgicks i samma gäng. Åtskilliga kvällar och nätter med te o mackor och prat om allt.
Sen blir det som det blir, man flyttar åt olika håll och kontakten reduceras till jul-och födelsedagskort. Men vi har trots allt lyckats träffas emellanåt.
Nu är det flera år sedan, dock. Och mitt 'orkar inte' handlar mycket om att försöka komprimera alla de saker som hänt mig under de senaste åren, allt det som gjort att jag idag är annorlunda mot hur jag var för några år sedan. Kanske ligger en rädsla i botten att hon inte ska gilla mig nu, men jag tror inte den är så stor. Såpass trygg har jag klarat av att bli att jag förstår att jag kan inte vara det andra förväntar sig, då blir jag bara en dålig kopia av ett fantastiskt original.
Sen vill man ju inte skölja över med tung information på den oskyldigt ställda frågan 'Hur har du haft det sedan sist?'
Jag tror det är övning som måste till. Jag måste helt enkelt öva på att träffa personer i den här situationen. Jag får låta dagsformen och känslan bestämma vad jag berättar och inte berättar. Det är mitt val. Jag måste ingenting.
Min första reaktion är: Jag orkar inte. Inte det att jag inte orkar masa mig ner till stan o ta en fika, närå, det går faktiskt rätt bra numera. Men det andra.
Jag och fru HH var som närmast varann under tonåren, då vi umgicks i samma gäng. Åtskilliga kvällar och nätter med te o mackor och prat om allt.
Sen blir det som det blir, man flyttar åt olika håll och kontakten reduceras till jul-och födelsedagskort. Men vi har trots allt lyckats träffas emellanåt.
Nu är det flera år sedan, dock. Och mitt 'orkar inte' handlar mycket om att försöka komprimera alla de saker som hänt mig under de senaste åren, allt det som gjort att jag idag är annorlunda mot hur jag var för några år sedan. Kanske ligger en rädsla i botten att hon inte ska gilla mig nu, men jag tror inte den är så stor. Såpass trygg har jag klarat av att bli att jag förstår att jag kan inte vara det andra förväntar sig, då blir jag bara en dålig kopia av ett fantastiskt original.
Sen vill man ju inte skölja över med tung information på den oskyldigt ställda frågan 'Hur har du haft det sedan sist?'
Jag tror det är övning som måste till. Jag måste helt enkelt öva på att träffa personer i den här situationen. Jag får låta dagsformen och känslan bestämma vad jag berättar och inte berättar. Det är mitt val. Jag måste ingenting.
måndag 22 december 2008
Driving home for Christmas
För ett halvår sedan var jag mycket tveksam till om denna dagen skulle komma - om jag skulle vara vid liv, om jag skulle orka åka de 10 milen österut, till staden där jag har mina rötter.
Det är en förhållandevis kort resa, och jag tycker om att göra den. Trots att det är politiskt inkorrekt så älskar jag att köra bil. Har jag tur får jag höra Chris Rea sjunga 'Driving home for Christmas', en optimal bilkörar-låt.
Resan är på sitt sätt en resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom och uppväxt. Halva livet har jag bott i den lilla staden, halva här i den större. Det är där jag har mina rötter, det är här jag har mitt liv och mitt hjärta.
Jag tänker på alla som inte har några rötter att resa tillbaka till, ingen att ge en kram och säga: God Jul till.
Och på dem som inte kan unna sig lyxen att fira jul därför att annat kommit emellan. Jag tittar upp mot Östra Sjukhuset och vet att det inte står utan patienter över helgerna. Tänker på Anitas kompis som är helt utmattad och dessutom fått influensa. Är glad att min styvmamma kunde komma hem från sjukhuset i tid för jul.
Och jag tänker på dem som firar en 'förstagångsjul': Lilla Fi, som firar den första julen utan sin mamma. Mamma Melissa som firar sin första jul som Änglamamma.
Och på mig själv: första julen utan Mannen. Första julen som överlevd cancerpatient. Det jag önskar för oss alla är att vi ska hitta en liten gnutta ro och frid mitt i alla svåra känslor.
De två sista versarna av min favoritjulsång kommer till mig. För mig sammanfattar de hela julens essens:
Du stjärna över Betlehem
O låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus
I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
I signad juletid.
Det är en förhållandevis kort resa, och jag tycker om att göra den. Trots att det är politiskt inkorrekt så älskar jag att köra bil. Har jag tur får jag höra Chris Rea sjunga 'Driving home for Christmas', en optimal bilkörar-låt.
Resan är på sitt sätt en resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom och uppväxt. Halva livet har jag bott i den lilla staden, halva här i den större. Det är där jag har mina rötter, det är här jag har mitt liv och mitt hjärta.
Jag tänker på alla som inte har några rötter att resa tillbaka till, ingen att ge en kram och säga: God Jul till.
Och på dem som inte kan unna sig lyxen att fira jul därför att annat kommit emellan. Jag tittar upp mot Östra Sjukhuset och vet att det inte står utan patienter över helgerna. Tänker på Anitas kompis som är helt utmattad och dessutom fått influensa. Är glad att min styvmamma kunde komma hem från sjukhuset i tid för jul.
Och jag tänker på dem som firar en 'förstagångsjul': Lilla Fi, som firar den första julen utan sin mamma. Mamma Melissa som firar sin första jul som Änglamamma.
Och på mig själv: första julen utan Mannen. Första julen som överlevd cancerpatient. Det jag önskar för oss alla är att vi ska hitta en liten gnutta ro och frid mitt i alla svåra känslor.
De två sista versarna av min favoritjulsång kommer till mig. För mig sammanfattar de hela julens essens:
Du stjärna över Betlehem
O låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus
I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
I signad juletid.
söndag 21 december 2008
Om hur cancer sätter resten av livet på vänt
Jag vet inte hur jag ska gå vidare, med mig och Mannen. Självklart finns det ju inget 'gå vidare' för oss som par, det har sjunkit in t o m hos mig. Men är det något jag lärt mig det här året så är det att gå igenom saker, inte gå runt eller ignorera. Det funkar inte. Det man tror man 'lagt bakom sig' ligger i själva verket och pyr, och rätt vad det är så flammar det upp, när man minst anar det. Jag har lärt mig att gå igenom alltid är det bästa alternativet; dock sällan det mest lockande när man står framför det.
Vi har en hel del att reda ut, Mannen och jag. Men jag undrar hur mycket nytta det gör? Hjälper det att gång på gång ställas inför det faktum att kärleken inte övervinner allt? Finns det mer att lära?
Jag är förvånad över att dessa tankar, och många fler på samma ämne kommer till mig nu - det har ju trots allt gått en hel del tid sedan vi gick isär. Jag tror Mannen kommit mycket längre än jag i det här, och jag är ärligt glad för hans skull, för jag önskar honom bara gott.
Ska jag då dra i honom för att jag nu börjat vakna till och vill reda ut saker o ting? Vad gott gör det?
Jag vet inte. Orkar inte tänka på det. Men är arg för att en malign tumör under så lång tid hindrat mig från att tänka på detta. Så länge att jag nu undrar hur jag ska göra för att ta mig igenom. Och varför.
Vi har en hel del att reda ut, Mannen och jag. Men jag undrar hur mycket nytta det gör? Hjälper det att gång på gång ställas inför det faktum att kärleken inte övervinner allt? Finns det mer att lära?
Jag är förvånad över att dessa tankar, och många fler på samma ämne kommer till mig nu - det har ju trots allt gått en hel del tid sedan vi gick isär. Jag tror Mannen kommit mycket längre än jag i det här, och jag är ärligt glad för hans skull, för jag önskar honom bara gott.
Ska jag då dra i honom för att jag nu börjat vakna till och vill reda ut saker o ting? Vad gott gör det?
Jag vet inte. Orkar inte tänka på det. Men är arg för att en malign tumör under så lång tid hindrat mig från att tänka på detta. Så länge att jag nu undrar hur jag ska göra för att ta mig igenom. Och varför.
fredag 19 december 2008
Märkliga bemärkelsedagar
Jag har skaffat mig en del nya, lite märkliga, men för mig viktiga bemärkelsedagar.
I dag är det den 19e december, och det är exakt ett halvt år sedan doktor K opererade bort tumören i mitt ben. Jag tittar tillbaka på ett halvår som varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men som också innehållit mitt livs bästa dag. Det beskriver ganska bra alla motsättningar, alla berg och alla djupa, djupa dalar.
Då var det dagen före midsommar, nu är det några dagar kvar till jul. Då var jag ledsen, orolig och rädd. Och sjuk. Nu är jag ledsen, orolig och rädd. Men frisk. Skillnaden kan tyckas subtil men för mig är den galaktisk.
Det är inte bara själen som tar tid att läka. Förra veckan märkte jag att jag för första gången satte mig på huk 'som vanligt' och inte behövde justera belastning eller skjuta fram högerbenet för att det gjorde ont att lägga tyngd på det. Det är inte bara en läkning, utan hårt jobb. Jag har en jättebra sjukgymnast som jag träffat några gånger. Han har hjälpt mig att bygga upp muskulaturen igen och gradvis få ärrvävnad och muskelvävnad i benet att inte växa ihop och göra området runt ärret stelt och osmidigt. Jag har gjort jobbet. Först försiktig träning med viktmanschetter, med en upptrappning till nivån där jag är nu - djupa knäböj med 5kg-vikt i händerna. I utkanterna av ärret har vävnaden släppt helt, mittenpartiet återstår. Det faktum att jag kämpar på med detta visar för mig själv att jag tror på en framtid, en frisk sådan.
Jag tänker på annat från den här tiden. Att jag lärt mig be om hjälp. Och förstått att precis som jag känner stor tillfredsställelse av att hjälpa någon, precis så känner de flesta andra också. Nästan en lättnad över att få något konkret man kan bidra med.
Människor runt omkring mig har klivit fram och funnits där. Fastän jag varit, och är, allt annat än lättsam och social, glad och lättillgänglig. Men de har inte tröttats, inte ryggat. Det har varit personer jag träffar varje dag och sådana jag aldrig träffat. Gamla vänner och nya. Väntade och oväntade.
Om jag den 19 juni hade vetat vad som låg framför, vad hade jag tänkt då? Om jag vetat om alla tårar, all vanmakt, all smärta?
Man glömmer snabbt. Jag tror jag vet vad jag hade sagt: Det är ett pris jag gärna betalar, bara jag får bli frisk.
6 månader. Kan man ändras, åldras, mogna och komma till så många insikter på så kort tid?
Ja. Om man måste. Om det är vad livet bjuder.
Men. Trots allt. Jag är friskförklarad. Vid liv. Det är det största.
Och väl värt en bemärkelsedag.
I dag är det den 19e december, och det är exakt ett halvt år sedan doktor K opererade bort tumören i mitt ben. Jag tittar tillbaka på ett halvår som varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men som också innehållit mitt livs bästa dag. Det beskriver ganska bra alla motsättningar, alla berg och alla djupa, djupa dalar.
Då var det dagen före midsommar, nu är det några dagar kvar till jul. Då var jag ledsen, orolig och rädd. Och sjuk. Nu är jag ledsen, orolig och rädd. Men frisk. Skillnaden kan tyckas subtil men för mig är den galaktisk.
Det är inte bara själen som tar tid att läka. Förra veckan märkte jag att jag för första gången satte mig på huk 'som vanligt' och inte behövde justera belastning eller skjuta fram högerbenet för att det gjorde ont att lägga tyngd på det. Det är inte bara en läkning, utan hårt jobb. Jag har en jättebra sjukgymnast som jag träffat några gånger. Han har hjälpt mig att bygga upp muskulaturen igen och gradvis få ärrvävnad och muskelvävnad i benet att inte växa ihop och göra området runt ärret stelt och osmidigt. Jag har gjort jobbet. Först försiktig träning med viktmanschetter, med en upptrappning till nivån där jag är nu - djupa knäböj med 5kg-vikt i händerna. I utkanterna av ärret har vävnaden släppt helt, mittenpartiet återstår. Det faktum att jag kämpar på med detta visar för mig själv att jag tror på en framtid, en frisk sådan.
Jag tänker på annat från den här tiden. Att jag lärt mig be om hjälp. Och förstått att precis som jag känner stor tillfredsställelse av att hjälpa någon, precis så känner de flesta andra också. Nästan en lättnad över att få något konkret man kan bidra med.
Människor runt omkring mig har klivit fram och funnits där. Fastän jag varit, och är, allt annat än lättsam och social, glad och lättillgänglig. Men de har inte tröttats, inte ryggat. Det har varit personer jag träffar varje dag och sådana jag aldrig träffat. Gamla vänner och nya. Väntade och oväntade.
Om jag den 19 juni hade vetat vad som låg framför, vad hade jag tänkt då? Om jag vetat om alla tårar, all vanmakt, all smärta?
Man glömmer snabbt. Jag tror jag vet vad jag hade sagt: Det är ett pris jag gärna betalar, bara jag får bli frisk.
6 månader. Kan man ändras, åldras, mogna och komma till så många insikter på så kort tid?
Ja. Om man måste. Om det är vad livet bjuder.
Men. Trots allt. Jag är friskförklarad. Vid liv. Det är det största.
Och väl värt en bemärkelsedag.
Vilse mellan sjuk och frisk
"Det känns som om jag gått lite vilse. Jag är inte sjuk längre, men ser mig inte heller som frisk. Jag är mitt emellan".
Jag tittar på det näst sista avsnittet av "Himlen kan vänta" på SVT och kloka Frida beskriver exakt var jag befinner mig, och har befunnit mig sedan den 11 juli i år. Kanske är det en identitetskris. Att först tvingas se sig själv som sjuk och sedan få beskedet att man är frisk, men ändå löper risk att råka ut för återfall, särskilt de närmsta åren. Det är kast så tvära och vida och stora att jag tror det övergår vårt förstånd att egentligen kunna greppa dem.
Här befinner jag mig nu, och har ingen aning om hur länge jag blir kvar. Det får ta den tid det tar. Det är säkert därför drömmarna, visionerna, planerna inte vill komma till mig. Jag behöver mer tid för att våga drömma, visionera och planera. Det som gör det lite mindre svårt är att jag nått en viss acceptans. Det är så här det är nu, och jag kan bara leva med det, i det och genom det. Inte runt eller förbi.
Att höra någon annan uttrycka exakt det jag tänker så mycket på gör det lättare. Det finns fler människor därute som känt samma sak.
När personerna i programmet blir tillfrågade om vad de har för drömmar och planer så är det kliniskt fritt från jorden-runt-resor, lotterivinster och annat. Det de alla nämner är det givna, det enkla: att få leva det liv man lever, få vakna varje morgon och kunna gå upp, få vara med nära och kära och kunna göra sina dagliga sysslor. Få vara en vanlig människa helt enkelt.
Jag kommer på mig själv med att prata med dem där på TV:n.
"Ja", säger jag. "Precis så är det."
Jag tittar på det näst sista avsnittet av "Himlen kan vänta" på SVT och kloka Frida beskriver exakt var jag befinner mig, och har befunnit mig sedan den 11 juli i år. Kanske är det en identitetskris. Att först tvingas se sig själv som sjuk och sedan få beskedet att man är frisk, men ändå löper risk att råka ut för återfall, särskilt de närmsta åren. Det är kast så tvära och vida och stora att jag tror det övergår vårt förstånd att egentligen kunna greppa dem.
Här befinner jag mig nu, och har ingen aning om hur länge jag blir kvar. Det får ta den tid det tar. Det är säkert därför drömmarna, visionerna, planerna inte vill komma till mig. Jag behöver mer tid för att våga drömma, visionera och planera. Det som gör det lite mindre svårt är att jag nått en viss acceptans. Det är så här det är nu, och jag kan bara leva med det, i det och genom det. Inte runt eller förbi.
Att höra någon annan uttrycka exakt det jag tänker så mycket på gör det lättare. Det finns fler människor därute som känt samma sak.
När personerna i programmet blir tillfrågade om vad de har för drömmar och planer så är det kliniskt fritt från jorden-runt-resor, lotterivinster och annat. Det de alla nämner är det givna, det enkla: att få leva det liv man lever, få vakna varje morgon och kunna gå upp, få vara med nära och kära och kunna göra sina dagliga sysslor. Få vara en vanlig människa helt enkelt.
Jag kommer på mig själv med att prata med dem där på TV:n.
"Ja", säger jag. "Precis så är det."
onsdag 17 december 2008
Om att se fram emot
Jag kom in på universitetskursen jag sökte, en fortsättning på den jag läst i höst. Fick litteraturlistan idag och ser verkligen fram emot att plöja igenom den, även om det är tufft ibland att plugga parallellt med jobbet. Men det är kul. Är det kul har man ofta energi att göra det. Jag ser fram emot att det ska köra igång så fort jag tentat av höstens verksamhet.
Nästa vecka är det jul. Jag ser fram emot långa lata dagar, umgås med nära o kära, mycket glögg, läsa böcker i soffan, titta på vintersport på tv och stora sjok ostyckad tid som inte behöver rutas in med hjälp av Outlook.
När jag nu gått och tänkt på de här två sakerna i ett par dagar så får jag en insikt.
Något viktigt har hänt. Något otroligt viktigt.
Här har jag precis radat upp två saker som jag ser fram emot. Att se fram emot något, det betyder ju att man tror på morgondagen, på framtiden.
När såg jag fram emot något senast?
Blir glad. Fäller en tår. Över två små frön som legat länge i kall, ofruktsam jord. Jag vågar inte dra för stora växlar, men jag tror att något litet har hänt - inget märks på utsidan men inuti fröna finns lite liv. Fröna som är tro och hopp. Måtte året 2009 få bli ett år när de får sol och näring och får växa till sig.
Det ser jag fram emot.
Nästa vecka är det jul. Jag ser fram emot långa lata dagar, umgås med nära o kära, mycket glögg, läsa böcker i soffan, titta på vintersport på tv och stora sjok ostyckad tid som inte behöver rutas in med hjälp av Outlook.
När jag nu gått och tänkt på de här två sakerna i ett par dagar så får jag en insikt.
Något viktigt har hänt. Något otroligt viktigt.
Här har jag precis radat upp två saker som jag ser fram emot. Att se fram emot något, det betyder ju att man tror på morgondagen, på framtiden.
När såg jag fram emot något senast?
Blir glad. Fäller en tår. Över två små frön som legat länge i kall, ofruktsam jord. Jag vågar inte dra för stora växlar, men jag tror att något litet har hänt - inget märks på utsidan men inuti fröna finns lite liv. Fröna som är tro och hopp. Måtte året 2009 få bli ett år när de får sol och näring och får växa till sig.
Det ser jag fram emot.
måndag 15 december 2008
Hur svårt kan det vara? Eller: jag lever
Mannen skickar mig en länk till en dokumentär som berört honom. God bless SVT. Ingen kan gå oberörd från TV:n efter att ha tittat.
När jag har sett den blir jag arg.
Hur svårt kan det vara? Här går jag och gnäller och gnäller, oroas, är rädd. Jag förstår att det är en naturlig följd av det jag gått igenom, men det måste finnas en gräns. Särskilt i ljuset av mitt förra inlägg inser jag att det måste till en förändring. Jag tror verkligen inte att man kan vara käck o glad o positiv hela tiden, verkligen vara det genuint, men man kan jobba på hur man ser på saker. Och det är ett jobb jag måste börja med mycket snart.
Jag lever. Jag har ett fruktansvärt jobbigt år bakom mig, och reaktionerna från det kan inte gömmas undan eller glömmas. Jag har förändrats, är annorlunda idag, på många sätt.
Men. Ingen har dött. Inte jag heller. Det innebär att jag är vid liv. Och att vara vid liv, med det jag gått igenom, det förpliktigar: Att leva. Mitt liv. På mitt sätt. Att använda de erfarenheter jag fått. Jag vet inte riktigt hur och vartåt det bär, men jag till hör i alla fall en priviligierad skara människor som kan unna mig lyxen att se en framtid. Hälften av alla som får cancer får aldrig den lyxen.
http://svt.se/play?a=1310448
När jag har sett den blir jag arg.
Hur svårt kan det vara? Här går jag och gnäller och gnäller, oroas, är rädd. Jag förstår att det är en naturlig följd av det jag gått igenom, men det måste finnas en gräns. Särskilt i ljuset av mitt förra inlägg inser jag att det måste till en förändring. Jag tror verkligen inte att man kan vara käck o glad o positiv hela tiden, verkligen vara det genuint, men man kan jobba på hur man ser på saker. Och det är ett jobb jag måste börja med mycket snart.
Jag lever. Jag har ett fruktansvärt jobbigt år bakom mig, och reaktionerna från det kan inte gömmas undan eller glömmas. Jag har förändrats, är annorlunda idag, på många sätt.
Men. Ingen har dött. Inte jag heller. Det innebär att jag är vid liv. Och att vara vid liv, med det jag gått igenom, det förpliktigar: Att leva. Mitt liv. På mitt sätt. Att använda de erfarenheter jag fått. Jag vet inte riktigt hur och vartåt det bär, men jag till hör i alla fall en priviligierad skara människor som kan unna mig lyxen att se en framtid. Hälften av alla som får cancer får aldrig den lyxen.
http://svt.se/play?a=1310448
Omvänd omvänd hypokondriker
Under större delen av mitt liv har jag varit en omvänd hypokondriker. Jag har aldrig varit särskilt sjuklig av mig, och när det väl varit något så har jag alltid trott det bästa och att det nog ska gå bra och gå över snart. Jag gillar helt enkelt inte att vara sjuk, och det kombinerat med hög smärttröskel och en enorm aversion gentemot sjukhus, är väl det som format denna omvända hypokondri.
Fast ibland har väl min egen högst ovetenskapliga diagnos och prognos varit lite väl optimistisk. Som när jag hade en envis blåskatarr som inte gav med sig trots att jag drack typ 10 liter citronvatten om dagen. Det enda som hände var att jag, medan febern steg, tillbringade extremt mycket tid på toa. Det visade sig sedan vara njurbäckeninflammation och jag fick tillbringa 3 dygn på infektionskliniken innan både jag o personalen var helt inne på att jag hade det bättre om jag var hemma. Och de också.
Några år senare (och ja, vi pratar i vuxen ålder...) råkade jag böja till benet på något konstigt sätt när jag bodde ute på ön och tog ett inte så graciöst skutt på en klippa. Högläge och is funkar bara till en viss gräns, och hade jag gått till läkare direkt så hade sprickan i benet kanske läkt ihop snabbare. Men - jaja, man kan ju inte ha rätt jämt.
Men - och nu kommer jag snart till saken. Min omvända hypokondri har blivit omvänd. Till vanlig alltså. Det kom med cancern. Först med mammas. Efter det blev jag hypokondrisk å alla mina käras vägnar. Så fort någon nära anhörig, och då särskilt pappa, blir sjuk eller får symptom så vill jag helst att de ska helkroppsmagnetröntgas. Och få antibiotika, cellgifter och lite antroposof-dekokter också för säkerhets skull. Dessa ganska ihärdiga önskemål från min sida brukar dock ignoreras, både av den det berör och den samlade läkarkåren. Märkligt. Särskilt i dessa tider när jag kan konsultera Dr Google om jag blir osäker.
Men med min egen cancer flyttades fokus till mig själv, och jag beter mig nu på ett sätt jag inte känner igen. Varenda prick på min kropp är ett återfall. I helgen kände jag ett lätt illamående, som normalt brukar tyda på lite lätt förhöjd magsyrehalt. Men inte nu längre. Tumör, så klart.
Det fortsatte idag hos snälla rara dr L. Jag hade redan i princip konstaterat att jag skulle behöva göra om operationen från i våras, och att det var ännu värre nu, så när han säger: "Ser jättebra ut det här, inget har ändrat sig eller kommit tillbaka efter operationen", då känner jag hur jag tappar hakan.
När jag försöker tyda så är det ganska klart. Jag har, sedan jag fick cancer, tappat modet att tro att det kan gå bra, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt sitter här och är friskförklarad. Jag har också levt så länge med oro, så när 'faran över' ljuder så går det inte att stänga av - och oron får ständigt ny näring, i allt som sker.
Jag hoppas att besöket hos dr L idag ändå kan visa mig att jag kanske inte har så mycket att oroa mig för som jag tror. Och om jag har det, vad gör då oron för nytta egentligen.
Så min dröm, och kanske ett mål, det är att jag ska komma tillbaka lite mer åt det hållet jag var innan, men kanske inte lika långt. Det finns ett lagom-läge mellan att vara nonchalant eller över-orolig. Ett läge där man håller koll på sin kropp, lyssnar på signaler och pratar med sjukvården när något inte stämmer.
Så vem vet, jag kanske kan vända tillbaka en stor del av vägen.
Då blir jag en nästan helt omvänd omvänd omvänd hypokondriker.
Fast ibland har väl min egen högst ovetenskapliga diagnos och prognos varit lite väl optimistisk. Som när jag hade en envis blåskatarr som inte gav med sig trots att jag drack typ 10 liter citronvatten om dagen. Det enda som hände var att jag, medan febern steg, tillbringade extremt mycket tid på toa. Det visade sig sedan vara njurbäckeninflammation och jag fick tillbringa 3 dygn på infektionskliniken innan både jag o personalen var helt inne på att jag hade det bättre om jag var hemma. Och de också.
Några år senare (och ja, vi pratar i vuxen ålder...) råkade jag böja till benet på något konstigt sätt när jag bodde ute på ön och tog ett inte så graciöst skutt på en klippa. Högläge och is funkar bara till en viss gräns, och hade jag gått till läkare direkt så hade sprickan i benet kanske läkt ihop snabbare. Men - jaja, man kan ju inte ha rätt jämt.
Men - och nu kommer jag snart till saken. Min omvända hypokondri har blivit omvänd. Till vanlig alltså. Det kom med cancern. Först med mammas. Efter det blev jag hypokondrisk å alla mina käras vägnar. Så fort någon nära anhörig, och då särskilt pappa, blir sjuk eller får symptom så vill jag helst att de ska helkroppsmagnetröntgas. Och få antibiotika, cellgifter och lite antroposof-dekokter också för säkerhets skull. Dessa ganska ihärdiga önskemål från min sida brukar dock ignoreras, både av den det berör och den samlade läkarkåren. Märkligt. Särskilt i dessa tider när jag kan konsultera Dr Google om jag blir osäker.
Men med min egen cancer flyttades fokus till mig själv, och jag beter mig nu på ett sätt jag inte känner igen. Varenda prick på min kropp är ett återfall. I helgen kände jag ett lätt illamående, som normalt brukar tyda på lite lätt förhöjd magsyrehalt. Men inte nu längre. Tumör, så klart.
Det fortsatte idag hos snälla rara dr L. Jag hade redan i princip konstaterat att jag skulle behöva göra om operationen från i våras, och att det var ännu värre nu, så när han säger: "Ser jättebra ut det här, inget har ändrat sig eller kommit tillbaka efter operationen", då känner jag hur jag tappar hakan.
När jag försöker tyda så är det ganska klart. Jag har, sedan jag fick cancer, tappat modet att tro att det kan gå bra, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt sitter här och är friskförklarad. Jag har också levt så länge med oro, så när 'faran över' ljuder så går det inte att stänga av - och oron får ständigt ny näring, i allt som sker.
Jag hoppas att besöket hos dr L idag ändå kan visa mig att jag kanske inte har så mycket att oroa mig för som jag tror. Och om jag har det, vad gör då oron för nytta egentligen.
Så min dröm, och kanske ett mål, det är att jag ska komma tillbaka lite mer åt det hållet jag var innan, men kanske inte lika långt. Det finns ett lagom-läge mellan att vara nonchalant eller över-orolig. Ett läge där man håller koll på sin kropp, lyssnar på signaler och pratar med sjukvården när något inte stämmer.
Så vem vet, jag kanske kan vända tillbaka en stor del av vägen.
Då blir jag en nästan helt omvänd omvänd omvänd hypokondriker.
söndag 14 december 2008
In i det sista behåller 2008 sin profil
Jag vet att inget ändras bara för att det blir en ny siffra i almanackan - 2009 istället för 2008. Men helt ärligt så ser jag fram emot den ändringen. Det är ju några dagar kvar av året, så bokslutet får vänta, men helt klart så känner jag att jag behöver en nystart.
Men året är ju inte slut, och in i det sista händer det jobbiga saker.
I fredags kom min styvmamma hem efter över en vecka på sjukhus. Hon har fått konstaterat en svår reumatologisk sjukdom. Bot finns inte, men hjälp att hålla sjukdomen hyfsat i schack.
Och imorgon ska jag till sjukhuset igen. Hade nästan glömt bort mitt återbesök efter en operation jag gjorde i våras. Den var rätt jobbig och orolig men har liksom inte tagit så stor plats, det kom ju annat att tänka på framåt försommaren....
Nu vill jag bara kunna lägga åtminstone detta till handlingarna, efter besöket hos dr L imorgon. Måtte det bli så. Jag väljer just nu att inte tänka på om det är sämre besked.
Att åtminstone få lägga en av årets jobbiga saker till handlingarna; det skulle bli en riktigt bra julklapp. Det, och att få ha min familj, mina vänner.
Men året är ju inte slut, och in i det sista händer det jobbiga saker.
I fredags kom min styvmamma hem efter över en vecka på sjukhus. Hon har fått konstaterat en svår reumatologisk sjukdom. Bot finns inte, men hjälp att hålla sjukdomen hyfsat i schack.
Och imorgon ska jag till sjukhuset igen. Hade nästan glömt bort mitt återbesök efter en operation jag gjorde i våras. Den var rätt jobbig och orolig men har liksom inte tagit så stor plats, det kom ju annat att tänka på framåt försommaren....
Nu vill jag bara kunna lägga åtminstone detta till handlingarna, efter besöket hos dr L imorgon. Måtte det bli så. Jag väljer just nu att inte tänka på om det är sämre besked.
Att åtminstone få lägga en av årets jobbiga saker till handlingarna; det skulle bli en riktigt bra julklapp. Det, och att få ha min familj, mina vänner.
Om dem som gått klart och oss som har steg kvar
Tillsammans med resten av grannskapet tar jag, under dagens få ljusa timmar, den traditionella söndagspromenaden till återvinningsstationen. Jag utökar rundan idag, för att känna efter hur det går i läkningen av mina hälsenor.
Jag går över den stora kyrkogården som ligger mitt i alltihop. Den är gammal, vilket kan utläsas av en del gravstenar som är resta över 'Enkefrun', 'Disponenten', 'Lärarinnan' och 'Stufveriarbetaren'. Hoppas de fått nytta av titlarna dit de kom.
Tittar som vanligt på stenarna och läser, funderar över människoödena. Här vilar de sida vid sida; disponenten och lokföraren, de som funnits här länge, de som fått en grav rest över sig under året som gått. Går förbi och tittar till hos Mannens farmor. Idag hittar jag också ovanligt många änglabarn. Tänker på Mamma Melissa och hennes töser, och alla de andra änglaföräldrarna som finns därute. På hur de har det nu när det snart är jul. Barnens högtid.
Jag tänker att på den här kyrkogården skulle jag kunna tänka mig att bli begravd (om Länsstyrelsen i all sin högvördighet inte skulle tillåta mina efterlevande att sprida mig över havet ute på ön). Här är värdigt och vackert, men inte öde och 'utanför'. Tvärtom, här rör sig invånarna i de östra stadsdelarna hela tiden, och jag möter joggare, föräldrar med barnvagn, människor på väg till handelsträdgården bredvid.
Jag tycker om det. De som gått klart på denna jorden delar utrymme med oss som har steg kvar att gå, i vardag och helg. De stuvas inte undan på något undangömt fält, utan finns där mitt ibland oss. Tänk om vi vågade tänka lite mer så på döden - som en naturlig del av livet.
En del som jag kommit nära under året, men gärna skjuter upp i många år till. Jag har så många steg kvar i mig jag vill gå.
Och så vill man ju inte missa återvinningen på söndagarna.
Jag går över den stora kyrkogården som ligger mitt i alltihop. Den är gammal, vilket kan utläsas av en del gravstenar som är resta över 'Enkefrun', 'Disponenten', 'Lärarinnan' och 'Stufveriarbetaren'. Hoppas de fått nytta av titlarna dit de kom.
Tittar som vanligt på stenarna och läser, funderar över människoödena. Här vilar de sida vid sida; disponenten och lokföraren, de som funnits här länge, de som fått en grav rest över sig under året som gått. Går förbi och tittar till hos Mannens farmor. Idag hittar jag också ovanligt många änglabarn. Tänker på Mamma Melissa och hennes töser, och alla de andra änglaföräldrarna som finns därute. På hur de har det nu när det snart är jul. Barnens högtid.
Jag tänker att på den här kyrkogården skulle jag kunna tänka mig att bli begravd (om Länsstyrelsen i all sin högvördighet inte skulle tillåta mina efterlevande att sprida mig över havet ute på ön). Här är värdigt och vackert, men inte öde och 'utanför'. Tvärtom, här rör sig invånarna i de östra stadsdelarna hela tiden, och jag möter joggare, föräldrar med barnvagn, människor på väg till handelsträdgården bredvid.
Jag tycker om det. De som gått klart på denna jorden delar utrymme med oss som har steg kvar att gå, i vardag och helg. De stuvas inte undan på något undangömt fält, utan finns där mitt ibland oss. Tänk om vi vågade tänka lite mer så på döden - som en naturlig del av livet.
En del som jag kommit nära under året, men gärna skjuter upp i många år till. Jag har så många steg kvar i mig jag vill gå.
Och så vill man ju inte missa återvinningen på söndagarna.
fredag 12 december 2008
Trött
Jag är trött. Inte bara vanligt fredagstrött. Inte bara trött på det vis att det det hjälper att sätta klockan en halvtimma senare på morgonen, utan bra mycket djupare än så. Trött ända in i märgen. Förkylning på gång. Tänk, efter allt jag gått igenom så har kroppen ändå hållit emot så bra. Inte förkyld på 15 månader.
Har klarat hösten, att gå upp på heltid efter den långa sjukskrivningen. Allt på jobbet med omorganisation och varsel. Jag har kämpat, och kämpar fortfarande med att bygga upp min styrka i benet efter operationen. Och allt annat. Det som är på insidan.
Jag kanske inte tänker på det så ofta men tänk all energi det tar att gå omkring med följeslagarna oro och rädsla. Ovanpå sorg över min och Mannens relation. Och ändå har jag orkat ända hit.
Ibland under senaste veckorna har jag känt mig orkeslös, uppgiven. Men jag är snällare, mer tolerant mot mig själv än tidigare. Förstår att det inte är konstigt att jag är helt uttröttad till kropp och själ.
Vägen tillbaka är lång. Ett första litet steg mot en mer varaktig vila och kraftsamling är de stundande helgerna. Ska bli skönt med dagar ofyllda av måsten och plikter, där jag får tid att tänka klart de tankar som kommer upp i huvudet. Det är något jag måste göra för att få mina krafter tillbaka.
Ska bli skönt med lediga dagar. Ska bli skönt med ett nytt år. Jag orkar inte med mer av 2008 nu.
Har klarat hösten, att gå upp på heltid efter den långa sjukskrivningen. Allt på jobbet med omorganisation och varsel. Jag har kämpat, och kämpar fortfarande med att bygga upp min styrka i benet efter operationen. Och allt annat. Det som är på insidan.
Jag kanske inte tänker på det så ofta men tänk all energi det tar att gå omkring med följeslagarna oro och rädsla. Ovanpå sorg över min och Mannens relation. Och ändå har jag orkat ända hit.
Ibland under senaste veckorna har jag känt mig orkeslös, uppgiven. Men jag är snällare, mer tolerant mot mig själv än tidigare. Förstår att det inte är konstigt att jag är helt uttröttad till kropp och själ.
Vägen tillbaka är lång. Ett första litet steg mot en mer varaktig vila och kraftsamling är de stundande helgerna. Ska bli skönt med dagar ofyllda av måsten och plikter, där jag får tid att tänka klart de tankar som kommer upp i huvudet. Det är något jag måste göra för att få mina krafter tillbaka.
Ska bli skönt med lediga dagar. Ska bli skönt med ett nytt år. Jag orkar inte med mer av 2008 nu.
onsdag 10 december 2008
Alla nöjd-orden.
Och så var det ju alla de här nöjd-orden också som snurrar till det.
Ett tecken i tiden är att det inte riktigt är ok att vara nöjd. Det har fått ett lätt stänk av slöhet och brist på ambition. Man ska hela tiden förbättra och gå framåt och bli 'bättre' och mer lyckad. Alltid finns det något att inte vara nöjd med - jobbet där man faktiskt varit i flera år, hemmet, som alltid behöver omdekoreras, vi själva o s v o s v i all oändlighet.
Att vara nöjd - behöver det betyda att man inte vill utvecklas? Är det kanske ordet förnöjd jag är ute efter - att tycka att saker är bra, just här, just nu.
Sen är det ju liknöjdheten. För mig kommer den hand i hand med resignationen. Jag har snuddad vid dem båda. MEN det är inte så jag vill ha det. Och missnöjd. Det är också ett nöjdord jag inte vill befatta mig så mycket med. För bakom det lurar bitterheten.
Jag vill tro att jag själv kan påverka mitt liv, även om det alltid kommer att dyka upp saker jag inte kan göra något åt. Jag vill lära mig att acceptera att jag fick cancer vid 38 års ålder, lära mig, men ändå våga leva livet framåt. Våga vara förnöjd med att jag just idag är frisk, har ett arbete att gå till och människor som bryr sig om mig.
Det är fortfarande svårt att reda ut, men jag ser det tydligare och tydligare. Acceptans är nyckeln för att orka fortsätta, och våga tro och hoppas. Jag har lite att göra med det här. Med att acceptera. Men aldrig resignera.
Ett tecken i tiden är att det inte riktigt är ok att vara nöjd. Det har fått ett lätt stänk av slöhet och brist på ambition. Man ska hela tiden förbättra och gå framåt och bli 'bättre' och mer lyckad. Alltid finns det något att inte vara nöjd med - jobbet där man faktiskt varit i flera år, hemmet, som alltid behöver omdekoreras, vi själva o s v o s v i all oändlighet.
Att vara nöjd - behöver det betyda att man inte vill utvecklas? Är det kanske ordet förnöjd jag är ute efter - att tycka att saker är bra, just här, just nu.
Sen är det ju liknöjdheten. För mig kommer den hand i hand med resignationen. Jag har snuddad vid dem båda. MEN det är inte så jag vill ha det. Och missnöjd. Det är också ett nöjdord jag inte vill befatta mig så mycket med. För bakom det lurar bitterheten.
Jag vill tro att jag själv kan påverka mitt liv, även om det alltid kommer att dyka upp saker jag inte kan göra något åt. Jag vill lära mig att acceptera att jag fick cancer vid 38 års ålder, lära mig, men ändå våga leva livet framåt. Våga vara förnöjd med att jag just idag är frisk, har ett arbete att gå till och människor som bryr sig om mig.
Det är fortfarande svårt att reda ut, men jag ser det tydligare och tydligare. Acceptans är nyckeln för att orka fortsätta, och våga tro och hoppas. Jag har lite att göra med det här. Med att acceptera. Men aldrig resignera.
måndag 8 december 2008
Tankar som fortfarande väntar på att klarna
Jag har en tanke i mitt huvud som jag inte riktigt kan greppa, inte till 100% formulera och klä i en relevant orddräkt.
Några ord är centrala i den här tanken: acceptans, resignation, bitterhet, förnöjsamhet, liknöjdhet.
Hur finner man sig i det som hänt? Det svarta, förtärande, hemska, som gör att livet för alltid förändras. Att acceptera, utan att resignera - det är en hårfin skillnad och jag ser att dagsformen avgör mycket för mig. Jag hoppas och tror att tiden som förflyter också kan ha en inverkan. Att resignera är för mig att säga: "Ok smärta och sorg, du vinner. Det är ingen idé att ha några planer, tro att något bra kan hända mig, för jag är cancerpatient och kan inte göra ett skit åt det, varför ska jag då anstränga mig. Och att hoppas, vad är meningen - det går ju ändå alltid åt h-e." Härifrån är det inte långt till bitterhetens kvicksand. Och här har jag låtit cancern vinna, oavsett om den finns min kropp nu och i framtiden, eller inte.
Vad är det som gör att man kan acceptera? Vad är det som gör att Kraka väljer att leva vidare som hon vill efter det att hennes hjärta bokstavligen brast, utan att ge upp och leva rädd och ängslig? Hur ska mamma Melissa acceptera att när hon blev mamma första gången så blev hon änglamamma? Hur ska Lilla Fi kunna acceptera att hennes mamma bara var 53 år när hon lämnade denna världen?
Vad är det som gör att vi accepterar, och är det bra eller dåligt för oss? Vad gör det med oss NÄR vi verkligen har accepterat, eller om vi väljer att inte göra det? Hur ser vi gränsen mellan acceptans och resignation? Vad betyder acceptans för mig?
Måste tänka mer. Det är som att nysta, det känns som det blir trassligare ju mer jag drar. Men jag måste.
Några ord är centrala i den här tanken: acceptans, resignation, bitterhet, förnöjsamhet, liknöjdhet.
Hur finner man sig i det som hänt? Det svarta, förtärande, hemska, som gör att livet för alltid förändras. Att acceptera, utan att resignera - det är en hårfin skillnad och jag ser att dagsformen avgör mycket för mig. Jag hoppas och tror att tiden som förflyter också kan ha en inverkan. Att resignera är för mig att säga: "Ok smärta och sorg, du vinner. Det är ingen idé att ha några planer, tro att något bra kan hända mig, för jag är cancerpatient och kan inte göra ett skit åt det, varför ska jag då anstränga mig. Och att hoppas, vad är meningen - det går ju ändå alltid åt h-e." Härifrån är det inte långt till bitterhetens kvicksand. Och här har jag låtit cancern vinna, oavsett om den finns min kropp nu och i framtiden, eller inte.
Vad är det som gör att man kan acceptera? Vad är det som gör att Kraka väljer att leva vidare som hon vill efter det att hennes hjärta bokstavligen brast, utan att ge upp och leva rädd och ängslig? Hur ska mamma Melissa acceptera att när hon blev mamma första gången så blev hon änglamamma? Hur ska Lilla Fi kunna acceptera att hennes mamma bara var 53 år när hon lämnade denna världen?
Vad är det som gör att vi accepterar, och är det bra eller dåligt för oss? Vad gör det med oss NÄR vi verkligen har accepterat, eller om vi väljer att inte göra det? Hur ser vi gränsen mellan acceptans och resignation? Vad betyder acceptans för mig?
Måste tänka mer. Det är som att nysta, det känns som det blir trassligare ju mer jag drar. Men jag måste.
lördag 6 december 2008
Jag får kliva ur rampljuset och bli lite vanlig
Jag träffar min kompis, den vackra persiska kvinnan, och vi går igenom den fantastiskt vackra staden. Hela centrala stan är som en enda stor juldekoration med fantastisk ljusdesign, musik, bildspel och en enorm stämning. Gatorna är fulla av människor med rök ur munnen, trots att klockan är 5 på eftermiddagen.
Vi sätter oss i värmen på ett café och tittar ut över den upplysta paradgatan.
Jag och den vackra persiska kvinnan har inte känt varann så länge. Vi delar födelseår, men annars är våra bakgrunder på ytan helt olika. Hon, uppvuxen i en stad i sydvästra Iran, och jag, från de västra delarna av ett konungarike vid polcirkeln. Ju mer vi pratar, desto mer tänker jag på hur lite de detaljerna betyder, och hur mycket som förenar oss. Tankar, känslor - vad vi mår bra av, vad vi oroar oss över.
När vi fått upp värmen och jag lyckats dra i mig hela morotskakan säger den vackra persiska kvinnan: "Lobelia, jag har bott i Sverige i över ett och ett halvt år. Jag har ett arbete där jag träffar svenskar varje dag. Men detta är allra första gången som jag träffar en kompis. En kompis som är min, som jag skaffat själv."
Det är nog inte förrän jag sitter på vagnen hem som jag verkligen reflekterar mer över det. En del av mig känner en enorm bestörtning och frustration, den andra känner glädje. Över att kunna göra något litet som är stort för någon annan. Över att en kopp kaffe en lördagseftermiddag kan vara en milstolpe för en annan människa samtidigt som jag själv har trevligt - aldrig har det populära näringslivsordet winwin kommit bättre till användning än idag.
Jag känner en annan glädje också. Under ganska lång tid har så mycket varit om mig - min sjukdom, min operation, min oro och rädsla, min separation, hur JAG mår och känner. Idag fick det handla om någon annan. Vad skönt. Att det just nu, just idag, inte finns någonting som ställer mig i strålkastarljuset, utan att jag får gå utanför min egen sjukdomsbubbla och vara något av det finaste man kan vara för någon. Vän.
Vi sätter oss i värmen på ett café och tittar ut över den upplysta paradgatan.
Jag och den vackra persiska kvinnan har inte känt varann så länge. Vi delar födelseår, men annars är våra bakgrunder på ytan helt olika. Hon, uppvuxen i en stad i sydvästra Iran, och jag, från de västra delarna av ett konungarike vid polcirkeln. Ju mer vi pratar, desto mer tänker jag på hur lite de detaljerna betyder, och hur mycket som förenar oss. Tankar, känslor - vad vi mår bra av, vad vi oroar oss över.
När vi fått upp värmen och jag lyckats dra i mig hela morotskakan säger den vackra persiska kvinnan: "Lobelia, jag har bott i Sverige i över ett och ett halvt år. Jag har ett arbete där jag träffar svenskar varje dag. Men detta är allra första gången som jag träffar en kompis. En kompis som är min, som jag skaffat själv."
Det är nog inte förrän jag sitter på vagnen hem som jag verkligen reflekterar mer över det. En del av mig känner en enorm bestörtning och frustration, den andra känner glädje. Över att kunna göra något litet som är stort för någon annan. Över att en kopp kaffe en lördagseftermiddag kan vara en milstolpe för en annan människa samtidigt som jag själv har trevligt - aldrig har det populära näringslivsordet winwin kommit bättre till användning än idag.
Jag känner en annan glädje också. Under ganska lång tid har så mycket varit om mig - min sjukdom, min operation, min oro och rädsla, min separation, hur JAG mår och känner. Idag fick det handla om någon annan. Vad skönt. Att det just nu, just idag, inte finns någonting som ställer mig i strålkastarljuset, utan att jag får gå utanför min egen sjukdomsbubbla och vara något av det finaste man kan vara för någon. Vän.
torsdag 4 december 2008
Hoppets livboj
Jag sitter på ett möte på jobbet där ämnet som just avhandlas inte direkt kommer etta på intressetoppen för mig. I stället betraktar jag mina kollegor. Blicken fastnar hos en kvinna jag inte känner så väl, men som jag gillar för att hon är rak och tydlig och vågar stå upp för det hon tycker. Hon har ett vackert halsband.
Några veckor senare har jag sett det där halsbandet några gånger och frågar henne var hon köpt det.
Sen kommer det jobbiga. Jag vill ha ett sådant halsband, precis som det hon har. Men hur kul är det för henne, att ha en copycat-kollega?? Eftersom kollegan just är rak o tydlig tänker jag 'vad 17 - jag kan ju i alla fall fråga.' Och hon har inget emot det utan väljer att tolka min fråga som en komplimang till hennes goda smak. Jag blir glad.
Idag kom det hem i posten, mitt halsband. Det är format som en cirkel, ca 2 cm i diameter, och hänger i en silverkedja. I cirkeln finns bokstäver inristade.
Jag provar halsbandet och ser mig själv i spegeln. Det är fint. Bokstäverna formar, 3 gånger, ett ord, på engelska. Ett av de vackraste orden jag vet. Hope.
För mig är ringen med det vackra ordet skrivet tre gånger inte bara ett halsband. För mig har den lilla ringen stora likheter med en livboj. En hoppets livboj.
PS. Det finns en knorr till. Livbojen ger inte bara mig hopp, utan bidrar även barn som drabbats av cancer. www.barncancerfonden.se
tisdag 2 december 2008
Någon tror på mig
"Vad snäll du är" säger jag.
"Jag säger det inte för att vara snäll" säger Lilla Fi, "utan för att jag verkligen tror att du kommer att klara det jättebra. Jag är glad för din skull."
Jag har fått en utmaning. När jag hörde talas om den för första gången så var min första tanke att utmaningar, det har jag fått nog av så det räcker och blir över de senaste åren.
Men denna är annorlunda, det är en utmaning jag kan säga nej till om jag inte vill anta den. Men någonstans därinne har det viskat - skulle det ändå inte vara intressant att pröva? Kanske skulle du klara detta bra?
Och hux flux hör jag mig själv säga 'ja'. Ångrar mig inte. Vågar. Vill. Två ord på v som inte förekommit så frekvent på sistone.
Men det är inte det som mest kommer till mig, utan det Lilla Fi säger. Hon har följt mig på nära håll genom allt elände, samtidigt som hon haft sitt eget privata helvete att hantera. Hon, om någon, vet hur liten, eländig och ynklig jag är, hur jag har det när dödsångesten tar tag, när rädslan trumfar ut allt och när meningslöshetens blöta filt lägger sig tung över tillvaron. När jag bara ser en cancerpatient när jag tittar i spegeln och inget, inget annat.
Och trots detta så tror hon. På mig. Jag som inte ens tror på mig själv.
Men hon får mig att kanske våga tro, jag också. Eller i alla fall våga tro-tsa det svarta och negativa och ta ett litet steg.
När vi pratat klart kör jag vidare på vägen hem från jobbet, och märker inte ens rusningsköerna i tunneln. Vad gör det? Jag är trodd på, betrodd. Fastän Lilla Fi vet allt så tror hon. På mig. Wow.
"Jag säger det inte för att vara snäll" säger Lilla Fi, "utan för att jag verkligen tror att du kommer att klara det jättebra. Jag är glad för din skull."
Jag har fått en utmaning. När jag hörde talas om den för första gången så var min första tanke att utmaningar, det har jag fått nog av så det räcker och blir över de senaste åren.
Men denna är annorlunda, det är en utmaning jag kan säga nej till om jag inte vill anta den. Men någonstans därinne har det viskat - skulle det ändå inte vara intressant att pröva? Kanske skulle du klara detta bra?
Och hux flux hör jag mig själv säga 'ja'. Ångrar mig inte. Vågar. Vill. Två ord på v som inte förekommit så frekvent på sistone.
Men det är inte det som mest kommer till mig, utan det Lilla Fi säger. Hon har följt mig på nära håll genom allt elände, samtidigt som hon haft sitt eget privata helvete att hantera. Hon, om någon, vet hur liten, eländig och ynklig jag är, hur jag har det när dödsångesten tar tag, när rädslan trumfar ut allt och när meningslöshetens blöta filt lägger sig tung över tillvaron. När jag bara ser en cancerpatient när jag tittar i spegeln och inget, inget annat.
Och trots detta så tror hon. På mig. Jag som inte ens tror på mig själv.
Men hon får mig att kanske våga tro, jag också. Eller i alla fall våga tro-tsa det svarta och negativa och ta ett litet steg.
När vi pratat klart kör jag vidare på vägen hem från jobbet, och märker inte ens rusningsköerna i tunneln. Vad gör det? Jag är trodd på, betrodd. Fastän Lilla Fi vet allt så tror hon. På mig. Wow.
måndag 1 december 2008
Är vi verkligen släkt?
Jag tänker på min syster som var här förra helgen. Min starka, vackra, positiva, glada, möjlighetsseende syster.
Tänk att två syskon kan bli så olika. När jag tänker på det så var det så redan när vi var barn. Hon var den glada, sociala och utåtriktade, medans jag var den lilla envisa, lite introverta, som hellre låg i sängen och läste böcker än att umgås med andra.
Mycket sitter i än i dag. Jag ser problem, hon möjligheter. Jag är gnällig och kräsen, hon tycker att det mesta funkar. Hon älskar att träffa folk och vara i farten, jag gillar att träffa människor i små grupper och vill ha lugn och ro runt mig.
Hon vill att saker ska vara användbara och slitstarka, jag är estet och tycker om det som är vackert; funktion kommer i andra hand. Och så vidare.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur gnällig jag var förra helgen. Det skiner igenom att jag inte mår bra och inte riktigt orkar ha någon så nära inpå mig i flera dagar. Men hon är glad ändå. Vilket gör mig ännu mer irriterad på mig själv.
Jag hoppas hon förlåter mig, att hon förstår att det är tungt för mig nu; att jag inte riktigt har hennes förmåga att se så lätt och glatt på allting. Och tänker att jag måste träna på att tala om hur jag mår, inte bita ihop så mycket för att hålla skenet uppe. Om man vet kan man förstå bättre.
Dagen när min syster flyger hem är det snöstorm i Stockholm, där hon ska byta, vilket gör att hon kommer hem klockan 16 istället för kl 11 som planerat. "Det gör inget" säger hon. "jag hade en så bra bok med mig". Jag älskar henne för det. Och vet att hon älskar mig. Som jag är.
Tänk att två syskon kan bli så olika. När jag tänker på det så var det så redan när vi var barn. Hon var den glada, sociala och utåtriktade, medans jag var den lilla envisa, lite introverta, som hellre låg i sängen och läste böcker än att umgås med andra.
Mycket sitter i än i dag. Jag ser problem, hon möjligheter. Jag är gnällig och kräsen, hon tycker att det mesta funkar. Hon älskar att träffa folk och vara i farten, jag gillar att träffa människor i små grupper och vill ha lugn och ro runt mig.
Hon vill att saker ska vara användbara och slitstarka, jag är estet och tycker om det som är vackert; funktion kommer i andra hand. Och så vidare.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur gnällig jag var förra helgen. Det skiner igenom att jag inte mår bra och inte riktigt orkar ha någon så nära inpå mig i flera dagar. Men hon är glad ändå. Vilket gör mig ännu mer irriterad på mig själv.
Jag hoppas hon förlåter mig, att hon förstår att det är tungt för mig nu; att jag inte riktigt har hennes förmåga att se så lätt och glatt på allting. Och tänker att jag måste träna på att tala om hur jag mår, inte bita ihop så mycket för att hålla skenet uppe. Om man vet kan man förstå bättre.
Dagen när min syster flyger hem är det snöstorm i Stockholm, där hon ska byta, vilket gör att hon kommer hem klockan 16 istället för kl 11 som planerat. "Det gör inget" säger hon. "jag hade en så bra bok med mig". Jag älskar henne för det. Och vet att hon älskar mig. Som jag är.
söndag 30 november 2008
Om modiga människor och en liten flämtande låga
Helgen tickar mot sitt slut och jag ser tillbaka och reflekterar, och tindrar (nåja) ikapp med adventsprydnaderna och min fina, mega-tacky mini-ren som står i hallen och glittrar. Igår pratade jag med honom - undrar om det är dags att söka seriös hjälp nu?
I meningslöshetens modd är det svårt, nästan omöjligt att motivera sig att göra saker som redan i livets vanliga väglag kan tyckas lite halvintressanta, typ adventspyssla. Så jag är förvånad själv att jag faktiskt ville ta fram stakar, stjärnor och röda gardiner. Ungefär samma som andra år, men med en stor skillnad: jag gör det för mig själv. För att jag vill. Inte för att någon annan ska berömma och tycka jag är duktig, eller för att man 'måste'. Låter som en liten grej men för en person som i många år ägnat sig åt att söka bekräftelsekickar så är det i paritet med en OS-medalj.
När mörkret faller på söndag eftermiddag går jag genom området där jag bor och ner till spårvagnshållplatsen för att möta fru Carolina som är på väg till mig för att dricka glögg. Hon, och Anitas kompis, som jag träffade igår, är två enormt viktiga ljusglimtar som lyckats tränga igenom det kompakta mörker jag befunnit mig i ett tag. Fått mig att någonstans långt inne känna något som åtminstone inte får mig att gråta. Jag är glad o tacksam att jag har dem, att de vågar fråga de obehagliga frågorna, vågar se mig kämpa mot gråten, vågar vara sig själva och inte bli 'läggahuvudetpåsned-snälla' bara för att de tycker synd om mig.
När jag går nerför gatan ner mot hållplatsen så tindrar det. Från fönster, från balkonger. Jag ser människor sitta vid sina köksbord med tända ljus. Jag tycker det är vackert.
Och för första gången på ett bra tag vågar jag tro att det någonstans, långt därinne i mitt mörker finns en liten, flämtande låga som trotsar mörkret.
I meningslöshetens modd är det svårt, nästan omöjligt att motivera sig att göra saker som redan i livets vanliga väglag kan tyckas lite halvintressanta, typ adventspyssla. Så jag är förvånad själv att jag faktiskt ville ta fram stakar, stjärnor och röda gardiner. Ungefär samma som andra år, men med en stor skillnad: jag gör det för mig själv. För att jag vill. Inte för att någon annan ska berömma och tycka jag är duktig, eller för att man 'måste'. Låter som en liten grej men för en person som i många år ägnat sig åt att söka bekräftelsekickar så är det i paritet med en OS-medalj.
När mörkret faller på söndag eftermiddag går jag genom området där jag bor och ner till spårvagnshållplatsen för att möta fru Carolina som är på väg till mig för att dricka glögg. Hon, och Anitas kompis, som jag träffade igår, är två enormt viktiga ljusglimtar som lyckats tränga igenom det kompakta mörker jag befunnit mig i ett tag. Fått mig att någonstans långt inne känna något som åtminstone inte får mig att gråta. Jag är glad o tacksam att jag har dem, att de vågar fråga de obehagliga frågorna, vågar se mig kämpa mot gråten, vågar vara sig själva och inte bli 'läggahuvudetpåsned-snälla' bara för att de tycker synd om mig.
När jag går nerför gatan ner mot hållplatsen så tindrar det. Från fönster, från balkonger. Jag ser människor sitta vid sina köksbord med tända ljus. Jag tycker det är vackert.
Och för första gången på ett bra tag vågar jag tro att det någonstans, långt därinne i mitt mörker finns en liten, flämtande låga som trotsar mörkret.
fredag 28 november 2008
Vägskäl
Jag träffar fröken Terapeut för sista gången. För andra gången i rad gråter jag i princip oavbrutet i 43 minuter.
Hon tycker jag ska fortsätta att gå och prata med någon och jag har anmält mig till psykologiska institutionen på universitetet där man kan få reducerad taxa hos personer under utbildning. Har fått besked att de hör av sig till mig i början av nästa år för en första träff.
"Om de skulle ringa dig imorgon, skulle du gå dit då?" frågar hon. Jag tvekar. Tror; VET att jag skulle behöva det, men ärligt talat så tror jag inte jag skulle orka. Jag hoppas jag ändrat mig tills dess.
Hon fortsätter på samma spår som förra veckan men jag har inget nytt att komma med sedan sist. Vad är mina drömmar och önskningar? Har inga, allt känns meningslöst. Och varför drömma och önska? Jag har ingen kraft att förverkliga, ingen tro på att det går.
Hur vill jag leva mitt liv? Vet inte. "Det kommer att bli bättre" säger fröken Terapeut, men jag orkar inte ens tänka så. Har fullt upp med att orka med att släpa mig upp varje morgon, göra det jag ska på jobbet, och sedan försöka klara av allt det vardagliga.
Att tro att det ska bli bättre klarar jag inte av; orkar inte med förväntan och sedan besvikelse. Jag har gått och väntat i över 2 år nu på att det ska bli bättre, men det blir inte det. Det kommer hela tiden något nytt. Och nu är mina krafter slut. Jag har inga reserver kvar. Måste få tid att bygga upp för att ha något att ta av. Lugn och ro. Det är allt jag begär nu.
Hon har rätt när vi pratar om att jag står i ett vägskäl. Jag vet inte vilken väg jag ska välja och har inte krafter att sätta mig in i vart de leder. Jag har ingen karta heller, och inser att det är jag som måste rita den. Men jag orkar inte det! Jag vill bara sätta mig ner på en stubbe och sitta där vid vägskälet och se vad som händer. Och hoppas att jag en dag igen ska hitta en mening. Och våga tro.
Hon tycker jag ska fortsätta att gå och prata med någon och jag har anmält mig till psykologiska institutionen på universitetet där man kan få reducerad taxa hos personer under utbildning. Har fått besked att de hör av sig till mig i början av nästa år för en första träff.
"Om de skulle ringa dig imorgon, skulle du gå dit då?" frågar hon. Jag tvekar. Tror; VET att jag skulle behöva det, men ärligt talat så tror jag inte jag skulle orka. Jag hoppas jag ändrat mig tills dess.
Hon fortsätter på samma spår som förra veckan men jag har inget nytt att komma med sedan sist. Vad är mina drömmar och önskningar? Har inga, allt känns meningslöst. Och varför drömma och önska? Jag har ingen kraft att förverkliga, ingen tro på att det går.
Hur vill jag leva mitt liv? Vet inte. "Det kommer att bli bättre" säger fröken Terapeut, men jag orkar inte ens tänka så. Har fullt upp med att orka med att släpa mig upp varje morgon, göra det jag ska på jobbet, och sedan försöka klara av allt det vardagliga.
Att tro att det ska bli bättre klarar jag inte av; orkar inte med förväntan och sedan besvikelse. Jag har gått och väntat i över 2 år nu på att det ska bli bättre, men det blir inte det. Det kommer hela tiden något nytt. Och nu är mina krafter slut. Jag har inga reserver kvar. Måste få tid att bygga upp för att ha något att ta av. Lugn och ro. Det är allt jag begär nu.
Hon har rätt när vi pratar om att jag står i ett vägskäl. Jag vet inte vilken väg jag ska välja och har inte krafter att sätta mig in i vart de leder. Jag har ingen karta heller, och inser att det är jag som måste rita den. Men jag orkar inte det! Jag vill bara sätta mig ner på en stubbe och sitta där vid vägskälet och se vad som händer. Och hoppas att jag en dag igen ska hitta en mening. Och våga tro.
tisdag 25 november 2008
Islossning
Jag och Mannen mailar till varann; det enda sätt vi klarar av att ha någon typ av kontakt på, och ibland inte ens det.
Jag försöker sätta ord på det jag har framför mig. En gigantisk, bottenfrusen iskub.
När jag fick cancer fick allt annat stå åt sidan, och känslorna runt hela vår separation åkte in i frysen.
Nu har det gått ett halvt år. Mycket återstår att bearbeta med min sjukdom, men jag märker att isblocket börjar tina ändå. Det droppar och rinner och jag vet att till slut kommer det att forsa. Det är på väg.
Jag vet inte vad som kommer att hända när forsandet drar igång, men vet att det dummaste man kan göra är att försöka trycka in det i frysen igen. Det är frestande att bara lägga locket på, men jag vet att vi måste igenom, var och en och tillsammans. Jag vet inte hur, bara att det måste ske.
Jag lyssnar på en otroligt vacker och sorglig låt som Mannen hittat. Den handlar om oss.
http://www.youtube.com/watch?v=HCeS-yorGtc
Texten är så vacker så det gör ont.
” I never want to see you unhappy
I thought you´d want the same for me
Goodbye, my almost lover
Goodbye, my hopeless dream”
Och tårarna kommer, tillsammans med ilskan och frustrationen över att kärleken inte övervinner allt och insikten om hur illa jag gjort Mannen. Blandat med en liten gnutta självömkan - varför kom allt på en gång? Hur ska jag orka resa mig igen? Och när jag väl gör det - vem är jag då?
Mycket i texten passar så bra in på oss, men en sak stämmer inte alls: Vi var aldrig, aldrig någonsin 'almost' eller 'hopeless'. Vi var helt och fullt, och fulla av hopp och löften för framtiden. I alla fall var det så för mig. Och det är väl därför det gör så ont nu.
Jag gråter en skvätt till och ser på isberget medan det smälter.
Jag försöker sätta ord på det jag har framför mig. En gigantisk, bottenfrusen iskub.
När jag fick cancer fick allt annat stå åt sidan, och känslorna runt hela vår separation åkte in i frysen.
Nu har det gått ett halvt år. Mycket återstår att bearbeta med min sjukdom, men jag märker att isblocket börjar tina ändå. Det droppar och rinner och jag vet att till slut kommer det att forsa. Det är på väg.
Jag vet inte vad som kommer att hända när forsandet drar igång, men vet att det dummaste man kan göra är att försöka trycka in det i frysen igen. Det är frestande att bara lägga locket på, men jag vet att vi måste igenom, var och en och tillsammans. Jag vet inte hur, bara att det måste ske.
Jag lyssnar på en otroligt vacker och sorglig låt som Mannen hittat. Den handlar om oss.
http://www.youtube.com/watch?v=HCeS-yorGtc
Texten är så vacker så det gör ont.
” I never want to see you unhappy
I thought you´d want the same for me
Goodbye, my almost lover
Goodbye, my hopeless dream”
Och tårarna kommer, tillsammans med ilskan och frustrationen över att kärleken inte övervinner allt och insikten om hur illa jag gjort Mannen. Blandat med en liten gnutta självömkan - varför kom allt på en gång? Hur ska jag orka resa mig igen? Och när jag väl gör det - vem är jag då?
Mycket i texten passar så bra in på oss, men en sak stämmer inte alls: Vi var aldrig, aldrig någonsin 'almost' eller 'hopeless'. Vi var helt och fullt, och fulla av hopp och löften för framtiden. I alla fall var det så för mig. Och det är väl därför det gör så ont nu.
Jag gråter en skvätt till och ser på isberget medan det smälter.
tisdag 18 november 2008
Det finns någon för alla
"Det finns någon för alla" brukar man få höra ibland. F-n trot. Men nu vet jag: det finns en hudläkare för mig.
Idag när jag kommer till doktor A så säger han: "Välkommen, kom in och sätt dig." När sa någon inom vården senast 'Välkommen' till mig?
Vi går först igenom min journal där min första hudläkare skrivit hur tätt mina kontroller, enligt det nationella melanom-programmet, ska ske. 4 ggr/år första året, 3 ggr/år andra året, och sedan 2 ggr/år tills det gått 5 år totalt.
Han frågar om det som varit, jag får själv berätta.
Han går noggrant igenom alla mina prickar. För varje område han går igenom stannar han upp och jag får visa om jag gjort några upptäckter eller har frågor kring något inom just det området.
De två prickar som förra hudläkaren ville ta bort tycker han ska vara kvar och min fråga kommer innan jag hinner formulera den mer diplomatiskt:
"Men, hur kommer det sig att två läkare kan bedöma så olika - är det en bedömningssport eller?"
Dr A blir inte arg. Han skrattar glatt och förklarar att en del läkare är mer benägna att plocka bort prickar, beroende på erfarenhet, hur de känner in patientens oro och önskemål etc. Han beskriver det svåra i deras roll: deras uppdrag är att inte operera i onödan, men de ska heller inte missa några melanom. Han pratar om min, patientens, viktiga roll i detta. Att kolla sig själv, att ha en dialog med sin läkare etc. Ibland kan det vara försvarbart att plocka bort något som är benignt, för att få en bättre livskvalitet, utan oro. Men läkaren måste kunna hjälpa på andra sätt än med kniven.
Då passar jag på att ta återfallsfrågan också och han blir inte arg nu heller utan förklarar att visst finns risk för återfall, annars skulle jag ju inte behöva ränna där flera gånger om året. Men NU är cancern borta ur såret, lymfkörtlarna är rena, och inga andra prickar ser konstiga ut. Och tillsammans ska vi hålla koll.
Några nyckelord, som gör detta besöket så annorlunda: Välkommen, patientens viktiga roll, dialog, tillsammans. Dessa ord, och det faktum att detta är första gången på jag vet inte när som jag inte känner mig stressad under ett läkarbesök; får en känsla av att det får ta den tid det tar.
Han avslutar vårt samtal med att förklara att vi ses igen om 3 månader, men om jag är orolig eller har frågor om något så ska jag ringa till mottagningen o prata antingen med en sköterska eller honom, eller gå till min husläkare så kan hon ringa honom om hon vill ha råd. Vid det här laget svävar jag på moln. Någon inom sjukvården som uppmanar mig att ta kontakt med dem MELLAN gångerna!
När jag ska gå tar han min hand, håller den i sina 2, ser mig i ögonen och säger: "Du har haft en jävla tur. Lev nu!"
Det var inte mig det var fel på. Jag var inte jobbig eller besvärlig. Bara en människa som sökte någon som passade mig.
När jag kommer ut i parkeringshuset känner jag hur tårarna bränner på kinderna. Men de är glada. Trygga. Varma.
Det finns någon för alla. Doktor A finns för mig.
Idag när jag kommer till doktor A så säger han: "Välkommen, kom in och sätt dig." När sa någon inom vården senast 'Välkommen' till mig?
Vi går först igenom min journal där min första hudläkare skrivit hur tätt mina kontroller, enligt det nationella melanom-programmet, ska ske. 4 ggr/år första året, 3 ggr/år andra året, och sedan 2 ggr/år tills det gått 5 år totalt.
Han frågar om det som varit, jag får själv berätta.
Han går noggrant igenom alla mina prickar. För varje område han går igenom stannar han upp och jag får visa om jag gjort några upptäckter eller har frågor kring något inom just det området.
De två prickar som förra hudläkaren ville ta bort tycker han ska vara kvar och min fråga kommer innan jag hinner formulera den mer diplomatiskt:
"Men, hur kommer det sig att två läkare kan bedöma så olika - är det en bedömningssport eller?"
Dr A blir inte arg. Han skrattar glatt och förklarar att en del läkare är mer benägna att plocka bort prickar, beroende på erfarenhet, hur de känner in patientens oro och önskemål etc. Han beskriver det svåra i deras roll: deras uppdrag är att inte operera i onödan, men de ska heller inte missa några melanom. Han pratar om min, patientens, viktiga roll i detta. Att kolla sig själv, att ha en dialog med sin läkare etc. Ibland kan det vara försvarbart att plocka bort något som är benignt, för att få en bättre livskvalitet, utan oro. Men läkaren måste kunna hjälpa på andra sätt än med kniven.
Då passar jag på att ta återfallsfrågan också och han blir inte arg nu heller utan förklarar att visst finns risk för återfall, annars skulle jag ju inte behöva ränna där flera gånger om året. Men NU är cancern borta ur såret, lymfkörtlarna är rena, och inga andra prickar ser konstiga ut. Och tillsammans ska vi hålla koll.
Några nyckelord, som gör detta besöket så annorlunda: Välkommen, patientens viktiga roll, dialog, tillsammans. Dessa ord, och det faktum att detta är första gången på jag vet inte när som jag inte känner mig stressad under ett läkarbesök; får en känsla av att det får ta den tid det tar.
Han avslutar vårt samtal med att förklara att vi ses igen om 3 månader, men om jag är orolig eller har frågor om något så ska jag ringa till mottagningen o prata antingen med en sköterska eller honom, eller gå till min husläkare så kan hon ringa honom om hon vill ha råd. Vid det här laget svävar jag på moln. Någon inom sjukvården som uppmanar mig att ta kontakt med dem MELLAN gångerna!
När jag ska gå tar han min hand, håller den i sina 2, ser mig i ögonen och säger: "Du har haft en jävla tur. Lev nu!"
Det var inte mig det var fel på. Jag var inte jobbig eller besvärlig. Bara en människa som sökte någon som passade mig.
När jag kommer ut i parkeringshuset känner jag hur tårarna bränner på kinderna. Men de är glada. Trygga. Varma.
Det finns någon för alla. Doktor A finns för mig.
måndag 17 november 2008
Det kan tydligen alltid bli värre
Genom hela min sjukdomstid har jobbet varit den lugna delen av mitt liv. Inte så att jag suttit där och smågäspat och tagit det soft, men där har jag haft min givna roll, mina givna uppgifter, och en tillvaro som jag haft ganska bra koll på. Jag har kommit igenom min långa, arbetsrelaterade, sjukskrivning och slutat använda mitt jobb som en bekräftelsearena. Numera är det ett jobb, och det känns ok att gå dit sisådär en 40 timmar i veckan. Det är ett bra jobb. Och där har jag inte varit cancerpatient eller nyseparerad, utan jag har kunnat vila upp mig i min yrkesroll för att orka med allt det privata.
Men nu är det slut med lugnet. Dagens nyhet kom ju inte direkt som någon överraskning, men ändå. 350 personer bort i Sverige, 10% av företagets Sverige-anställda. Av dessa sitter 280 i Göteborg.
Vid halv 4-tiden kom mailet, vid halv 5 kom chefen och berättade mer, men ändå rätt luddigt. Man vet ungefär var varslen kommer att läggas, men allt ska förhandlas o detaljeras. Och nej, i dagsläget ser man ingen övertalighet just hos oss, men som sagt, det kommer troligtvis att bli mer. Med andra ord: ingen kan säga 'det här kommer inte att drabba mig'. "Nä, just det" tänker jag, "precis som de flesta tänker om att få cancer - alla vet att det finns där, men ingen tror att de ska drabbas." Snacka om långsökt parallell!
Så, nu har jag åter en anledning att träna på att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Och det är ju något jag verkligen har fått träna på ett tag nu.
När jag går genom kontorslandskapen och ut från jobbet är det knäpptyst. "Vilka ansikten är borta om ett halvår?" tänker jag. Och jag ser på de andra att de också gör det.
Men nu är det slut med lugnet. Dagens nyhet kom ju inte direkt som någon överraskning, men ändå. 350 personer bort i Sverige, 10% av företagets Sverige-anställda. Av dessa sitter 280 i Göteborg.
Vid halv 4-tiden kom mailet, vid halv 5 kom chefen och berättade mer, men ändå rätt luddigt. Man vet ungefär var varslen kommer att läggas, men allt ska förhandlas o detaljeras. Och nej, i dagsläget ser man ingen övertalighet just hos oss, men som sagt, det kommer troligtvis att bli mer. Med andra ord: ingen kan säga 'det här kommer inte att drabba mig'. "Nä, just det" tänker jag, "precis som de flesta tänker om att få cancer - alla vet att det finns där, men ingen tror att de ska drabbas." Snacka om långsökt parallell!
Så, nu har jag åter en anledning att träna på att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Och det är ju något jag verkligen har fått träna på ett tag nu.
När jag går genom kontorslandskapen och ut från jobbet är det knäpptyst. "Vilka ansikten är borta om ett halvår?" tänker jag. Och jag ser på de andra att de också gör det.
söndag 16 november 2008
43 minuter
"Men du", säger fröken terapeut, "om du tänker på de personer som överlevde Tsunamin, hur tror du de mådde när de kom hem? Tror du att de gick omkring som nya fina människor och kände en gränslös tacksamhet och en bubblande glädje över att vara vid liv?"
Och det tror jag ju inte, och jag förstår varför. Fröken terapeut försöker förklara för mig att om man drabbas av någonting, t ex en katastrof eller en sjukdom, så är man drabbad. Även om man överlever, eller blir frisk eller 'klarar sig' så har man ju ändå drabbats, med allt vad det innebär.
Nu är jag ju inte på mitt mest lyhörda humör där jag sitter och stortjuter i exakt 43 minuter. Jag lyssnar inte så bra. Men jag hör. Även om jag inte får ihop det så hör jag.
Och jag snorar och snörvlar och försöker sätta ord på hur det är att vara drabbad, men ha klarat sig undan, i alla fall just nu. Om det gigantiska mentala berget av skräp som jag bara vill tutta på, som en valborgseld, och se flammorna stiga mot skyn.
Ett berg av skuldkänslor över att jag inte är 'glad' att jag är friskförklarad blandade med vrede över allt som drabbat mig de senaste åren. Ett berg av meningslöshet, tomhet och sorg som behöver eldas upp för att meningsfullhet, tro, och hopp ska kunna börja spira.
Och på toppen av hela alltet: en gigantisk frustration över att vara vid liv men inte veta hur jag ska fylla det liv jag har. Och så, som tändvätska - de gamla klassikerna oro, ensamhet, tomhet, rädsla.
När jag går ut från Fröken terapeut är det tyst inuti. På gott? På ont? Inte vet jag.
Och det tror jag ju inte, och jag förstår varför. Fröken terapeut försöker förklara för mig att om man drabbas av någonting, t ex en katastrof eller en sjukdom, så är man drabbad. Även om man överlever, eller blir frisk eller 'klarar sig' så har man ju ändå drabbats, med allt vad det innebär.
Nu är jag ju inte på mitt mest lyhörda humör där jag sitter och stortjuter i exakt 43 minuter. Jag lyssnar inte så bra. Men jag hör. Även om jag inte får ihop det så hör jag.
Och jag snorar och snörvlar och försöker sätta ord på hur det är att vara drabbad, men ha klarat sig undan, i alla fall just nu. Om det gigantiska mentala berget av skräp som jag bara vill tutta på, som en valborgseld, och se flammorna stiga mot skyn.
Ett berg av skuldkänslor över att jag inte är 'glad' att jag är friskförklarad blandade med vrede över allt som drabbat mig de senaste åren. Ett berg av meningslöshet, tomhet och sorg som behöver eldas upp för att meningsfullhet, tro, och hopp ska kunna börja spira.
Och på toppen av hela alltet: en gigantisk frustration över att vara vid liv men inte veta hur jag ska fylla det liv jag har. Och så, som tändvätska - de gamla klassikerna oro, ensamhet, tomhet, rädsla.
När jag går ut från Fröken terapeut är det tyst inuti. På gott? På ont? Inte vet jag.
torsdag 13 november 2008
Goes around, comes around
"Man blir glad av att vara med dig" var det någon som sade till mig idag.
Alla som känner mig vet att jag inte direkt varit någon muntergök det senaste året, så därför värmde det lite extra att få höra det. Liksom som en bekräftelse på att jag inte blivit så insyltad i min egen egotripp att jag inte kan vända mig utåt, och pejla in andra människor.
Det kändes skönt, och jag blev glad.
Goes around, comes around.
Alla som känner mig vet att jag inte direkt varit någon muntergök det senaste året, så därför värmde det lite extra att få höra det. Liksom som en bekräftelse på att jag inte blivit så insyltad i min egen egotripp att jag inte kan vända mig utåt, och pejla in andra människor.
Det kändes skönt, och jag blev glad.
Goes around, comes around.
Himlen kan vänta
Jag kommer inte hem förrän strax efter 21.30, efter en lång arbetsdag med en kundgrej på kvällen. Sätter på tv:n och fastnar framför programmet 'Himlen kan vänta', avsnitt 2.
Tittar ikapp på webben. Programmen handlar om 5 människor, 25-42 år gamla, som alla drabbats av en livshotande sjukdom. En man har ALS. Vad de övriga 4 drabbats av? Gissa, Sherlock.
Två av dem pratar om att cancern hunnit sprida sig till lymfkörtlarna och jag tänker med tacksamhet på Doktor K som så noggrant gick igenom alla mina lymfkörtlar i tisdags och lovat att göra det igen om 3 månader.
Jag ser på SVT:s sida att en av de medverkande nu inte finns i livet längre.
Mycket av det som sägs känner jag igen. Mycket av tankarna och smärtan. Men det som programmet mest framkallar i mig är skuld och skam. Här sitter jag, friskförklarad, så omvårdad jag kan bli, och faktiskt skulle det kunna betyda att det är frisk jag ska vara nu.
Men när jag ser kvinnan som fick bröstcancer och ett litet tag innan friskförklaringen (5 år för bröstcancer) får reda på att hon har en metastas i levern så tänker jag inte först 'stackars henne' utan jag tänker: 'där ser man, en friskförklaring betyder ingenting'.
Men IDAG är jag ju frisk! Och då kommer skulden igen. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna att få vara frisk? Trots att jag vet att det inte tjänar något till att tänka på det, så kommer tankarna. Och är det något jag lärt mig under den här resan så är det: om en tanke finns där - tänk den. Låt den snurra runt i huvudet tills den självmant faller ner, försök INTE kväva eller dölja den.
Jag tror inte jag kan hitta svar, och egentligen tror jag inte heller att det är nödvändigt. För att svara på så stora frågor blir bara torftigt.
Just här, just nu, så finns jag till, har ett liv. Och lever det. På mitt sätt. Vissa dagar vågar jag tro att det ska bli bättre, andra dagar är jag för rädd för att våga kräva mer än just det stora, fantastiska att få leva.
Det är balansen mellan dessa två jag behöver finna.
Tittar ikapp på webben. Programmen handlar om 5 människor, 25-42 år gamla, som alla drabbats av en livshotande sjukdom. En man har ALS. Vad de övriga 4 drabbats av? Gissa, Sherlock.
Två av dem pratar om att cancern hunnit sprida sig till lymfkörtlarna och jag tänker med tacksamhet på Doktor K som så noggrant gick igenom alla mina lymfkörtlar i tisdags och lovat att göra det igen om 3 månader.
Jag ser på SVT:s sida att en av de medverkande nu inte finns i livet längre.
Mycket av det som sägs känner jag igen. Mycket av tankarna och smärtan. Men det som programmet mest framkallar i mig är skuld och skam. Här sitter jag, friskförklarad, så omvårdad jag kan bli, och faktiskt skulle det kunna betyda att det är frisk jag ska vara nu.
Men när jag ser kvinnan som fick bröstcancer och ett litet tag innan friskförklaringen (5 år för bröstcancer) får reda på att hon har en metastas i levern så tänker jag inte först 'stackars henne' utan jag tänker: 'där ser man, en friskförklaring betyder ingenting'.
Men IDAG är jag ju frisk! Och då kommer skulden igen. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna att få vara frisk? Trots att jag vet att det inte tjänar något till att tänka på det, så kommer tankarna. Och är det något jag lärt mig under den här resan så är det: om en tanke finns där - tänk den. Låt den snurra runt i huvudet tills den självmant faller ner, försök INTE kväva eller dölja den.
Jag tror inte jag kan hitta svar, och egentligen tror jag inte heller att det är nödvändigt. För att svara på så stora frågor blir bara torftigt.
Just här, just nu, så finns jag till, har ett liv. Och lever det. På mitt sätt. Vissa dagar vågar jag tro att det ska bli bättre, andra dagar är jag för rädd för att våga kräva mer än just det stora, fantastiska att få leva.
Det är balansen mellan dessa två jag behöver finna.
tisdag 11 november 2008
Det ekar
Tänk att man kan bli så slut av att köra 6 mil, träffa 2 personer, prata lite, bli undersökt, köra 6 mil tillbaka.
Men det är ju inte det, det är ju allt som kroppen och själen minns, allt som vaknar till liv inom mig.
Min läkare var snäll mot mig. Undersökte alla lymfkörtlar jättenoggrant. Lyssnade, så mycket som läkare nu hinner lyssna på 20 minuter.
Jag får komma tillbaka igen om 3 månader för en likadan koll, fastän jag egentligen inte riktigt skulle få det. Uppföljningen ska ju ske på hud, inte på kirurgsidan, och framför allt inte dubbelt.
Jag fick tänka när jag fick frågan om jag ville komma en gång till eller låta dem på hud ta över helt. Min första tanke var att tacka nej, men sen ändrade jag mig.
Det är ändå på kirurgsidan jag haft den mest kontinuerliga kontakten och faktiskt där jag fått de enda klara, raka och ärliga svaren. Och på hud har det inte riktigt kommit in i någon uppföljningslunk ännu, med allt som hänt.
Så jag övervann min instinktiva känsla av 'hurra! ett läkarbesök mindre i framtiden' och tackade ja till ytterligare ett besök och koll i februari. Det var moget gjort av mig.
Har nästan skuldkänslor för att jag inte är glad över att han inte hittade något fel på lymfkörtlarna - känner mig otacksam... Men det är en annan sorts glädje än den högljudda skrattande. Mer en lättnad, en liten strimma hopp i den kompakta rädslomuren.
Nu sitter jag här och tänker, men jag hör inga svar inuti huvudet, bara ett eko. Pratar högt för mig själv, men bara ekot tillbaka. Lyssnar inåt, in i själen, men där är det svart och öde som på ett kontor när alla har gått för dagen och ekot än värre.
Inte konstigt att det ekar. Jag är helt tom.
Skriver ett mail till miss Spain och låter fingrarna gå över tangentbordet. När jag läser vad jag skrivit ser jag en mening som bara hamnat där:
Det är hemskt att inse att jag totalt förlorat tron - på att jag ska ha ett bra liv, på kärleken, på mig själv. Och, vill jag tillägga, tron på att det behöver faktiskt inte bli värre än så här, jag kan vara frisk nu. Den tron finns inte i mig, eller så vågar jag helt enkelt inte, av rädsla för att bli besviken igen. Av rädsla för att bli övermodig, och sedan bli 'straffad' för det.
Och så ekar det igen. Stort. Mörkt. Ödsligt. Så låter ekot. .
Men det är ju inte det, det är ju allt som kroppen och själen minns, allt som vaknar till liv inom mig.
Min läkare var snäll mot mig. Undersökte alla lymfkörtlar jättenoggrant. Lyssnade, så mycket som läkare nu hinner lyssna på 20 minuter.
Jag får komma tillbaka igen om 3 månader för en likadan koll, fastän jag egentligen inte riktigt skulle få det. Uppföljningen ska ju ske på hud, inte på kirurgsidan, och framför allt inte dubbelt.
Jag fick tänka när jag fick frågan om jag ville komma en gång till eller låta dem på hud ta över helt. Min första tanke var att tacka nej, men sen ändrade jag mig.
Det är ändå på kirurgsidan jag haft den mest kontinuerliga kontakten och faktiskt där jag fått de enda klara, raka och ärliga svaren. Och på hud har det inte riktigt kommit in i någon uppföljningslunk ännu, med allt som hänt.
Så jag övervann min instinktiva känsla av 'hurra! ett läkarbesök mindre i framtiden' och tackade ja till ytterligare ett besök och koll i februari. Det var moget gjort av mig.
Har nästan skuldkänslor för att jag inte är glad över att han inte hittade något fel på lymfkörtlarna - känner mig otacksam... Men det är en annan sorts glädje än den högljudda skrattande. Mer en lättnad, en liten strimma hopp i den kompakta rädslomuren.
Nu sitter jag här och tänker, men jag hör inga svar inuti huvudet, bara ett eko. Pratar högt för mig själv, men bara ekot tillbaka. Lyssnar inåt, in i själen, men där är det svart och öde som på ett kontor när alla har gått för dagen och ekot än värre.
Inte konstigt att det ekar. Jag är helt tom.
Skriver ett mail till miss Spain och låter fingrarna gå över tangentbordet. När jag läser vad jag skrivit ser jag en mening som bara hamnat där:
Det är hemskt att inse att jag totalt förlorat tron - på att jag ska ha ett bra liv, på kärleken, på mig själv. Och, vill jag tillägga, tron på att det behöver faktiskt inte bli värre än så här, jag kan vara frisk nu. Den tron finns inte i mig, eller så vågar jag helt enkelt inte, av rädsla för att bli besviken igen. Av rädsla för att bli övermodig, och sedan bli 'straffad' för det.
Och så ekar det igen. Stort. Mörkt. Ödsligt. Så låter ekot. .
måndag 10 november 2008
Senaste veckorna har bara rusat fram. Förra veckan särskilt, med mycket på jobbet och inte mycket tid att reflektera. Varje vecka blir liksom en egen liten värld och varje måndag morgon kliver man in i nästa.
Jag blandade ihop det och tog fel på veckorna. Trodde jag skulle till sjukhuset nästa tisdag.
Visade sig att det är imorgon. OCH nästa tisdag.
Redan ute på motorvägen får jag ont i hela kroppen. Den minns.
Rädsla är inte rationell. Inte logisk. Men den minns. Den känner.
Jag blandade ihop det och tog fel på veckorna. Trodde jag skulle till sjukhuset nästa tisdag.
Visade sig att det är imorgon. OCH nästa tisdag.
Redan ute på motorvägen får jag ont i hela kroppen. Den minns.
Rädsla är inte rationell. Inte logisk. Men den minns. Den känner.
fredag 7 november 2008
A trip down memory lane
Av ett antal olika anledningar hamnade jag i minnenas kvarter idag. Vägen dit, så bekant. Backen på motorvägen där gatubelysningen tar slut. Fredagsrusningen med människor på väg hem till sina fina hem i den prydliga villaförorten. ICA-butiken som räddade mig när jag var sjukskriven eftersom den var den enda jag orkade gå in i.
Hela miljön, inte så långt från där jag bor nu, men så avlägsen, på många sätt.
Allt är sig likt; och varför skulle det inte vara det? Det är nog bara det att eftersom jag och mitt liv är så totalt annorlunda, så är det så svårt att förstå att allt är sig så likt. När jag är så olik.
Varför kommer jag tillbaka? Det finns ju biltvätthallar på närmare håll. Och visst är ICA-affärens pastasallad grymt god och perfekt på fredag kväll, men går det inte att hitta fredagsmat någon annanstans? Hrm, vad tror jag själv? Man behöver ju inte vara leg. psykoterapeut. Kanske är jag redo att möta, i stället för att förtränga och undvika.
Jag funderar på vad som händer i mig. Kanske är det den fysiska förflyttningen, och det jag känner inuti som får mig att förstå. Först nu, efter så lång tid, så många händelser och känslor, så kanske, kanske jag kan börja närma mig. Börja orka tänka på all smärta jag orsakat.
Jag lånar ett par rader från en låt jag tycker om:
"And I did my best to love you
even if I was lost.
And I never meant to hurt you,
look at all the pain I caused."
Hela miljön, inte så långt från där jag bor nu, men så avlägsen, på många sätt.
Allt är sig likt; och varför skulle det inte vara det? Det är nog bara det att eftersom jag och mitt liv är så totalt annorlunda, så är det så svårt att förstå att allt är sig så likt. När jag är så olik.
Varför kommer jag tillbaka? Det finns ju biltvätthallar på närmare håll. Och visst är ICA-affärens pastasallad grymt god och perfekt på fredag kväll, men går det inte att hitta fredagsmat någon annanstans? Hrm, vad tror jag själv? Man behöver ju inte vara leg. psykoterapeut. Kanske är jag redo att möta, i stället för att förtränga och undvika.
Jag funderar på vad som händer i mig. Kanske är det den fysiska förflyttningen, och det jag känner inuti som får mig att förstå. Först nu, efter så lång tid, så många händelser och känslor, så kanske, kanske jag kan börja närma mig. Börja orka tänka på all smärta jag orsakat.
Jag lånar ett par rader från en låt jag tycker om:
"And I did my best to love you
even if I was lost.
And I never meant to hurt you,
look at all the pain I caused."
måndag 3 november 2008
En kontrastrik dag
Idag hade jag och Överlevarkvinnan en situation med en kollega som tyckte att vi var två snipiga räpor som inte kunde ge honom det marknadsmaterial som han ansåg att han skulle ha med sig för ett kundmöte. I de mail han skickade till mig var tonen mycket grinig och lite sådär lagom överlägsen.
Mitt i alltihopa detta kommer ett mail med titeln Sorgebud, vilket alltid förebådar att en kollega gått bort. I detta fallet var det en man som jag inte kände, men har jobbat med i ett par olika projekt och väl vet vem han är. Eller var. En man på 46 år, gift och 2 barn, som fram till i torsdags levde ett helt vanligt liv. Tills något gick sönder i hjärnan på honom. I lördags dog han.
Den första händelsens futtighet växte sig gigantisk i skenet av den andra och stärkte mig ytterligare i uppfattningen att det inte var värt besväret att själv hoppa ner i sandlådan och börja vifta med spadar, hota förtäckt med högre chefer eller slänga lika syrliga kommentarer som de jag fått. Jag har förändrat mig där. Känner inte behovet av att gå i klinch, gå till defensiv och försöka förklara mig. Om han vill gå omkring o inte gilla mig så varsågod. Jag mår bättre av att inte hålla på på det viset, och då gör jag det valet.
Jag ser det som ett tecken på att jag lärt mig ta ansvar för mig själv och att skilja på viktiga och oviktiga saker att lägga energi på, och jag blir stolt över mig själv de gånger jag lyckas med att bryta ett så gammalt och invant beteende.
Och, som jag och Överlevarkvinnan lite skämtsamt kom fram till: det är skönt att se att man vuxit till sig och blivit lite mer den man vill vara, och kanske lite mognare. Men det är jobbigt att vänta på att vissa ska växa ikapp. Under tiden sköter jag mitt, så gott jag kan och försöker acceptera det faktum att det bara finns en enda människa jag kan förändra. Så jag lägger energin på henne. Sen blir nästa steg att verkligen lära mig att släppa sådana här incidenter direkt, istället för att gå och vara irriterad hela dagen. Men, det är att jobba med sig själv precis som de säger i Hornbachreklamen: det finns alltid nåt att göra.
Mitt i alltihopa detta kommer ett mail med titeln Sorgebud, vilket alltid förebådar att en kollega gått bort. I detta fallet var det en man som jag inte kände, men har jobbat med i ett par olika projekt och väl vet vem han är. Eller var. En man på 46 år, gift och 2 barn, som fram till i torsdags levde ett helt vanligt liv. Tills något gick sönder i hjärnan på honom. I lördags dog han.
Den första händelsens futtighet växte sig gigantisk i skenet av den andra och stärkte mig ytterligare i uppfattningen att det inte var värt besväret att själv hoppa ner i sandlådan och börja vifta med spadar, hota förtäckt med högre chefer eller slänga lika syrliga kommentarer som de jag fått. Jag har förändrat mig där. Känner inte behovet av att gå i klinch, gå till defensiv och försöka förklara mig. Om han vill gå omkring o inte gilla mig så varsågod. Jag mår bättre av att inte hålla på på det viset, och då gör jag det valet.
Jag ser det som ett tecken på att jag lärt mig ta ansvar för mig själv och att skilja på viktiga och oviktiga saker att lägga energi på, och jag blir stolt över mig själv de gånger jag lyckas med att bryta ett så gammalt och invant beteende.
Och, som jag och Överlevarkvinnan lite skämtsamt kom fram till: det är skönt att se att man vuxit till sig och blivit lite mer den man vill vara, och kanske lite mognare. Men det är jobbigt att vänta på att vissa ska växa ikapp. Under tiden sköter jag mitt, så gott jag kan och försöker acceptera det faktum att det bara finns en enda människa jag kan förändra. Så jag lägger energin på henne. Sen blir nästa steg att verkligen lära mig att släppa sådana här incidenter direkt, istället för att gå och vara irriterad hela dagen. Men, det är att jobba med sig själv precis som de säger i Hornbachreklamen: det finns alltid nåt att göra.
söndag 2 november 2008
Om att kunna känna för andra
Ikväll tänker jag lite extra på fröken Vännanen. Hon är säkert lite pirrig idag, inför den första dagen på sitt nya jobb.
Jag är så glad för hennes skull. Hon hade modet att säga upp sig från ett jobb hon kände att hon inte ville ha år ut och år in, och börja på en utbildning. Sen hamnade hon hos oss och det var bara så rätt. Jobbet, personerna, allt. Utom timingen. När hennes anställning gick ut den 31 oktober fanns inget hopp om förlängning. Det gjorde mig arg. När någon gör något bra, tar tag i sitt liv, gör ett jättebra jobb, så ska det löna sig, inte straffa sig. Sen förra veckan hände allt på en gång och nu har fröken Vännanen ett nytt jobb att gå till imorgon. Det näst bäst som kunde hända.
Att lyckas med det i dessa tider, det säger en del om det mod och den målmedvetenhet denna lilla kvinna besitter. Och jag är så glad. Att jag kunnat hjälpa till på ett litet hörn. Att hon inte sitter hemma imorgon och undrar om de ska behöva sälja lägenheten för att hon inte har något jobb.
Och jag är glad för min skull med. Att jag inte fastnat i självömkans nät och tappat förmågan att glädjas för andra. Det är jag väldigt rädd för. För jag tror, att om man inte kan dela det som är bra och gott, då har man också tappat förmågan till medkännande och empati i svåra tider. Och vad är jag då för vän?
Det känns skönt i magen när jag tänker på fröken Vännanen. På torsdag träffas vi. Då ska hon få en stor kram. Och jag med.
Jag är så glad för hennes skull. Hon hade modet att säga upp sig från ett jobb hon kände att hon inte ville ha år ut och år in, och börja på en utbildning. Sen hamnade hon hos oss och det var bara så rätt. Jobbet, personerna, allt. Utom timingen. När hennes anställning gick ut den 31 oktober fanns inget hopp om förlängning. Det gjorde mig arg. När någon gör något bra, tar tag i sitt liv, gör ett jättebra jobb, så ska det löna sig, inte straffa sig. Sen förra veckan hände allt på en gång och nu har fröken Vännanen ett nytt jobb att gå till imorgon. Det näst bäst som kunde hända.
Att lyckas med det i dessa tider, det säger en del om det mod och den målmedvetenhet denna lilla kvinna besitter. Och jag är så glad. Att jag kunnat hjälpa till på ett litet hörn. Att hon inte sitter hemma imorgon och undrar om de ska behöva sälja lägenheten för att hon inte har något jobb.
Och jag är glad för min skull med. Att jag inte fastnat i självömkans nät och tappat förmågan att glädjas för andra. Det är jag väldigt rädd för. För jag tror, att om man inte kan dela det som är bra och gott, då har man också tappat förmågan till medkännande och empati i svåra tider. Och vad är jag då för vän?
Det känns skönt i magen när jag tänker på fröken Vännanen. På torsdag träffas vi. Då ska hon få en stor kram. Och jag med.
lördag 1 november 2008
Jag har förlorat så mycket. Det är antagligen därför jag är så rädd om det jag har. Är rädd att bli sjukare, förlora jobbet, förlora mina nära anhöriga o s v och vågar knappt 'jinxa' genom att skriva om det jag förlorat, av rädsla för att jag ska få erfara att det kunde bli värre.
Men det är en del. Stabiliteten, den fasta punkten i livet. Hemmet vi byggde tillsammans, tryggheten i att vara två, den finansiella stabiliteten. Mest av allt har jag förlorat tron: på att få vara frisk och leva ett långt liv, på tvåsamheten, på kärleken, på att livet i grunden är lyckligt.
Så, med allt detta jag förlorat, låt mig åtminstone behålla min värdighet. Gör mig inte till ett charity case.
Men det är en del. Stabiliteten, den fasta punkten i livet. Hemmet vi byggde tillsammans, tryggheten i att vara två, den finansiella stabiliteten. Mest av allt har jag förlorat tron: på att få vara frisk och leva ett långt liv, på tvåsamheten, på kärleken, på att livet i grunden är lyckligt.
Så, med allt detta jag förlorat, låt mig åtminstone behålla min värdighet. Gör mig inte till ett charity case.
söndag 26 oktober 2008
Vändningen kom så plötsligt...
... att jag blev överrumplad. Jag var inte på min vakt. Kanske hade jag också slarvat med att lyssna på signalerna. Med all kraft sköljer det in över mig och jag känner hur all ork, all energi, allt lugn och all förtröstan bara pyser ut, som luften ur en ballong.
Vet inte vad det är som spökar. Har fått problem med en hälsena och kan inte springa, knappt gå några längre sträckor heller. Ska det aldrig vara nog? Och så ligger den där förb...e julen o spökar runt hörnet oxå. Har alltid varit storhelgsallergiker, men har lyckats hålla det undan några år. Nu är det värre än nånsin. Inte bara det att jag är ensammast av alla ensamma, det är hela vägen fram, med hetsen, stisset. Jag som blir trött bara av att gå till Ica. Jag som gillar lugn o ro, vanliga dagar med fasta rutiner. Och så allt annat som jag inte ens orkar skriva ner.
Och så rädslan. Oron. Den tappade sugen. De ligger längst upp , som garnering på hela eländeskakan.
Och mitt i alltihop är jag. Liten, ensam, ynklig. Orkeslös. Rädd. Vad ska det bli av mig?
Vet inte vad det är som spökar. Har fått problem med en hälsena och kan inte springa, knappt gå några längre sträckor heller. Ska det aldrig vara nog? Och så ligger den där förb...e julen o spökar runt hörnet oxå. Har alltid varit storhelgsallergiker, men har lyckats hålla det undan några år. Nu är det värre än nånsin. Inte bara det att jag är ensammast av alla ensamma, det är hela vägen fram, med hetsen, stisset. Jag som blir trött bara av att gå till Ica. Jag som gillar lugn o ro, vanliga dagar med fasta rutiner. Och så allt annat som jag inte ens orkar skriva ner.
Och så rädslan. Oron. Den tappade sugen. De ligger längst upp , som garnering på hela eländeskakan.
Och mitt i alltihop är jag. Liten, ensam, ynklig. Orkeslös. Rädd. Vad ska det bli av mig?
fredag 24 oktober 2008
Innantill i mitt inre
Jag får ett mail från Anitas kompis. Det innehåller så mycket att jag måste läsa det om och om igen. Tänker. Begrundar. Tänker igen.
Det är en rad jag kommer tillbaka till, som handlar om att jag inte bara gått igenom en massa jobbigt, men aldrig fått chans att bearbeta det, jobba med det, älta det, leva genom det.
"jag tänkte också på dig som inte fått sörja utan där saker bara läggs på hög och längst upp ligger en stor elak cancer och ruvar"
Så står det i mailet. Tänk att någon annan kan förstå så. Så exakt på pricken. Det är som om det är läst innantill från mitt inre. Och när jag läser någon annans ord om min situation börjar jag ana vidden av allt som hänt. Börjar. Ana.
Det är en rad jag kommer tillbaka till, som handlar om att jag inte bara gått igenom en massa jobbigt, men aldrig fått chans att bearbeta det, jobba med det, älta det, leva genom det.
"jag tänkte också på dig som inte fått sörja utan där saker bara läggs på hög och längst upp ligger en stor elak cancer och ruvar"
Så står det i mailet. Tänk att någon annan kan förstå så. Så exakt på pricken. Det är som om det är läst innantill från mitt inre. Och när jag läser någon annans ord om min situation börjar jag ana vidden av allt som hänt. Börjar. Ana.
Själens skatbo
Utanför mitt sovrumsfönster växer ett stort körbärsträd. I våras när jag flyttade in hade trädet ännu inte fått löv, och då var det lätt att se det enorma skatbo som ryms i detta träd. Under hela perioden när skatorna fick ungar i våras kunde man också HÖRA skatboet väldigt väl, särskilt vid 4-tiden på morgonen.
Det är gigantiskt, skatboet, och troligtvis fullt med hundratals utbrunna värmeljus som skatorna norpat åt sig från balkongerna runt gården under sommarnätterna. Men jag har liksom inte tänkt på det under sommaren, sedan de kraxiga ungarna flyttat ut och risbollen dolts av det sommarlummiga.
Nu flyger löven för vinden och skatboet syns tydligt igen.
Allting inuti mig tänker jag på på samma sätt som skatboet. Det är risigt och fyllt med gammalt skräp, och ibland kan det nästan skräna högt inom mig, så starka är känslorna. Sen kan det gå perioder när det är influffat och inte syns eller märks och då är det så lätt att tro det är borta.
Fast jag vet ju att det inte är det. Jag måste själv demontera detta själens skatbo. Ta isär det bit för bit och låta delarna trilla till marken eller segla med vinden. Plocka ur allt gammalt skrot och göra mig av med det oxå. Inte hysteriskt slänga bort det utan att titta, utan mer som när man går igenom gamla minnen - vrida och vända, titta, minnas, känna. Men sedan fortsätta framåt.
Jag vill. Men vet inte hur. Väntar på att min stumhet ska släppa, eller i alla fall klinga av. Kanske om jag tittar lite i mitt skatbo? Jag vet att det måste göras, men har inte stegen för att nå upp till boet, högt däruppe. Det är det enda sättet för att få mitt inre; själens skatbo, att sluta upp med att hålla mig vaken på morgonkvisten, när natten är som ensammast och tankarna som blåast. Enda sättet att få ro. Och kanske kunna känna igen.
Det är gigantiskt, skatboet, och troligtvis fullt med hundratals utbrunna värmeljus som skatorna norpat åt sig från balkongerna runt gården under sommarnätterna. Men jag har liksom inte tänkt på det under sommaren, sedan de kraxiga ungarna flyttat ut och risbollen dolts av det sommarlummiga.
Nu flyger löven för vinden och skatboet syns tydligt igen.
Allting inuti mig tänker jag på på samma sätt som skatboet. Det är risigt och fyllt med gammalt skräp, och ibland kan det nästan skräna högt inom mig, så starka är känslorna. Sen kan det gå perioder när det är influffat och inte syns eller märks och då är det så lätt att tro det är borta.
Fast jag vet ju att det inte är det. Jag måste själv demontera detta själens skatbo. Ta isär det bit för bit och låta delarna trilla till marken eller segla med vinden. Plocka ur allt gammalt skrot och göra mig av med det oxå. Inte hysteriskt slänga bort det utan att titta, utan mer som när man går igenom gamla minnen - vrida och vända, titta, minnas, känna. Men sedan fortsätta framåt.
Jag vill. Men vet inte hur. Väntar på att min stumhet ska släppa, eller i alla fall klinga av. Kanske om jag tittar lite i mitt skatbo? Jag vet att det måste göras, men har inte stegen för att nå upp till boet, högt däruppe. Det är det enda sättet för att få mitt inre; själens skatbo, att sluta upp med att hålla mig vaken på morgonkvisten, när natten är som ensammast och tankarna som blåast. Enda sättet att få ro. Och kanske kunna känna igen.
torsdag 23 oktober 2008
Aldrig längre bort än en blick över axeln
Jag har fått frågan flera gånger, och frågat mig själv ännu fler: hur lever man med rädslan? Med oron? Oron att få återfall, bli sjuk igen. Tänk om det jag upplevt bara är en stilla fläkt emot vad som komma skall?
Så små, små saker som triggar mig. Som världens minsta prick, en liten fräken. På benet. Precis i ärret. Det krävs kraft för att orka tänka: "Vad bra, nu har huden läkt så fint att det till o med växer små fina hår och kommer små fina prickar i det." Andra meningar kommer mer naturligt, som till exempel:
"Det var väl det jag visste. Återfall." eller "Vad snabbt pricken kom. Måste vara något fel på den."
Kalendernoteringar triggar samma panik. 11 nov - återbesök hos kirurgen. 18 nov - till nya hudläkaren. Ja, tack, jag vet att ett läkarbesök i sig inte gör mig sjukare. Jag VILL ha tät läkarkontakt men är samtidigt LIVRÄDD för vad de ska upptäcka.
Jag tänker på rädslan och oron. Tänker på dem som säger: men herregud, du har ju jättegoda odds! Men det funkar ju inte så. Från utsidan kan det tyckas att man kan få 'lite' eller 'mycket' cancer. Men ångesten, rädslan, oron, den slår med samma förödande kraft mot alla.
I gengäld har en del rädslor lämnat mig - vad andra ska tänka o tycka, att inte bli omtyckt, att ta konflikter. Man kanske har en fast del av sin energi avsatt till rädsla och när en rädsla kommer in, måste motsvarande mängd rädsla slussas ut för att ge plats?
Svaret på frågan då - hur lever man med rädslan? För mig är svaret glasklart, även om det låter flummigt: genom att leva.
För varje dag jag lever mitt liv, känner mina känslor, bra som dåliga, så är det ett genmäle till rädslan: jag tänker inte låta dig förlama mig, förpesta mitt liv. Ibland faller jag till föga, men jag tänker inte stanna där i rädsloträsket, inbilla dig inte det, rädslan! För då har du tagit över mitt liv. Och så länge jag kan, så är det jag som ska leva mitt liv. Inte du.
Men jag vet att det räcker att kasta en blick över axeln så ser jag dig skugga mig. Och det får jag leva med. Genom att hålla blicken stadigt fäst framåt.
Så små, små saker som triggar mig. Som världens minsta prick, en liten fräken. På benet. Precis i ärret. Det krävs kraft för att orka tänka: "Vad bra, nu har huden läkt så fint att det till o med växer små fina hår och kommer små fina prickar i det." Andra meningar kommer mer naturligt, som till exempel:
"Det var väl det jag visste. Återfall." eller "Vad snabbt pricken kom. Måste vara något fel på den."
Kalendernoteringar triggar samma panik. 11 nov - återbesök hos kirurgen. 18 nov - till nya hudläkaren. Ja, tack, jag vet att ett läkarbesök i sig inte gör mig sjukare. Jag VILL ha tät läkarkontakt men är samtidigt LIVRÄDD för vad de ska upptäcka.
Jag tänker på rädslan och oron. Tänker på dem som säger: men herregud, du har ju jättegoda odds! Men det funkar ju inte så. Från utsidan kan det tyckas att man kan få 'lite' eller 'mycket' cancer. Men ångesten, rädslan, oron, den slår med samma förödande kraft mot alla.
I gengäld har en del rädslor lämnat mig - vad andra ska tänka o tycka, att inte bli omtyckt, att ta konflikter. Man kanske har en fast del av sin energi avsatt till rädsla och när en rädsla kommer in, måste motsvarande mängd rädsla slussas ut för att ge plats?
Svaret på frågan då - hur lever man med rädslan? För mig är svaret glasklart, även om det låter flummigt: genom att leva.
För varje dag jag lever mitt liv, känner mina känslor, bra som dåliga, så är det ett genmäle till rädslan: jag tänker inte låta dig förlama mig, förpesta mitt liv. Ibland faller jag till föga, men jag tänker inte stanna där i rädsloträsket, inbilla dig inte det, rädslan! För då har du tagit över mitt liv. Och så länge jag kan, så är det jag som ska leva mitt liv. Inte du.
Men jag vet att det räcker att kasta en blick över axeln så ser jag dig skugga mig. Och det får jag leva med. Genom att hålla blicken stadigt fäst framåt.
söndag 19 oktober 2008
Ögonblicken
Jag pratar med fröken Terapeut och vi pratar om krisens olika faser:
Chock
Reaktion
Bearbetning
Nyorientering
Det är skönt att ha lite teori att falla tillbaka på när jag tror att jag helt håller på att tappa taget. Fröken Terapeut guidar mig genom de olika stadierna och jag ser tillbaka. Jag börjar se, eller åtminstone ana, vidden av den resa jag rest en bra bit av, och färdas på fortfarande.
Inte konstigt att jag är trött.
Idag, exakt 4 månader efter min operation rör jag mig fram och tillbaka i landet mellan bearbetning och nyorientering. Tomheten och stumheten består, rädslan står ute i trappuppgången, och oron är en trogen följeslagare.
Men.
Det finns stunder; ögonblick. De är få, de kommer, och de försvinner. Men under tiden de varar så anar jag något. Något som inte funnits där tidigare. Jag kan inte riktigt identifiera det än. Det ger ett nytt lugn, kanske något att vila i.
Jag stannar upp i ögonblicket, vill inte missa den korta stunden det är hos mig. Just där, just då, precis just i det ögonblicket. Så är det bra. Livet är bra.
Chock
Reaktion
Bearbetning
Nyorientering
Det är skönt att ha lite teori att falla tillbaka på när jag tror att jag helt håller på att tappa taget. Fröken Terapeut guidar mig genom de olika stadierna och jag ser tillbaka. Jag börjar se, eller åtminstone ana, vidden av den resa jag rest en bra bit av, och färdas på fortfarande.
Inte konstigt att jag är trött.
Idag, exakt 4 månader efter min operation rör jag mig fram och tillbaka i landet mellan bearbetning och nyorientering. Tomheten och stumheten består, rädslan står ute i trappuppgången, och oron är en trogen följeslagare.
Men.
Det finns stunder; ögonblick. De är få, de kommer, och de försvinner. Men under tiden de varar så anar jag något. Något som inte funnits där tidigare. Jag kan inte riktigt identifiera det än. Det ger ett nytt lugn, kanske något att vila i.
Jag stannar upp i ögonblicket, vill inte missa den korta stunden det är hos mig. Just där, just då, precis just i det ögonblicket. Så är det bra. Livet är bra.
torsdag 16 oktober 2008
Om att leva det liv man fick - inte det man planerade
Träffar Ulla-Bella på ett mysigt litet ställe i Haga där vi äter och ser hur skymningen faller. Det är länge sedan vi sågs, och med allt som hänt oss båda känns det som om det är ännu längre.
Jag är rädd att det ska ha gått för lång tid, hänt för mycket för att vi ska kunna återknyta igen. Den rädslan är helt obefogad. När jag har henne där framför mig kommer jag ihåg varför vi började umgås från första början, där mitt i den glada IT-boomen där möjligheterna var ändlösa och eftertanke hopplöst ute.
Rättframheten, ärligheten, det varma hjärtat. Vi är lika på många sätt - vill göra gott för andra, försöka lösa problem istället för att gå runt dem, strukturerade, lite grubblare och melankoliska ibland. Jag kan vara mig själv med Ulla-Bella.
Vi pratar om hur våra liv tagit vägar vi aldrig kunnat ana för ett antal år sedan. Precis som jag har U-B det tufft, även hon drabbad av sjukdom, men som anhörig.
Vi pratar om något som hände henne för ett antal år sedan, något hon kämpade för men inte nådde. Hon var arg och besviken minns jag. Nu, när vi har 'facit' så vet vi att det var för det bästa som det inte hände, då hade hon och hennes familj varit i svår ekonomisk knipa idag.
Jag gillar inte när människor säger att 'det finns inget hemskt som inte har något gott med sig', främst av den anledningen att jag anser att det inte är sant. Sjukdom och elände kan aldrig vara bra i sig, och har inte med sig något bra.
Däremot kan det vara så att i retrospektivets ljus så kan man få vishet, se ett sammanhang i det som då verkade ofattbart, se något slags mönster i något som då verkade som något stort och snurrigt. Och kanske, kanske, kan man se att meningen inte är att leva livet för att det ska bli som jag trott eller tänkt, utan att leva det så som det blev. Men aldrig sluta leva.
Jag är rädd att det ska ha gått för lång tid, hänt för mycket för att vi ska kunna återknyta igen. Den rädslan är helt obefogad. När jag har henne där framför mig kommer jag ihåg varför vi började umgås från första början, där mitt i den glada IT-boomen där möjligheterna var ändlösa och eftertanke hopplöst ute.
Rättframheten, ärligheten, det varma hjärtat. Vi är lika på många sätt - vill göra gott för andra, försöka lösa problem istället för att gå runt dem, strukturerade, lite grubblare och melankoliska ibland. Jag kan vara mig själv med Ulla-Bella.
Vi pratar om hur våra liv tagit vägar vi aldrig kunnat ana för ett antal år sedan. Precis som jag har U-B det tufft, även hon drabbad av sjukdom, men som anhörig.
Vi pratar om något som hände henne för ett antal år sedan, något hon kämpade för men inte nådde. Hon var arg och besviken minns jag. Nu, när vi har 'facit' så vet vi att det var för det bästa som det inte hände, då hade hon och hennes familj varit i svår ekonomisk knipa idag.
Jag gillar inte när människor säger att 'det finns inget hemskt som inte har något gott med sig', främst av den anledningen att jag anser att det inte är sant. Sjukdom och elände kan aldrig vara bra i sig, och har inte med sig något bra.
Däremot kan det vara så att i retrospektivets ljus så kan man få vishet, se ett sammanhang i det som då verkade ofattbart, se något slags mönster i något som då verkade som något stort och snurrigt. Och kanske, kanske, kan man se att meningen inte är att leva livet för att det ska bli som jag trott eller tänkt, utan att leva det så som det blev. Men aldrig sluta leva.
söndag 12 oktober 2008
Förändring eller Jag springer mitt eget lopp
Jag har märkt att jag förändrats under denna långa resa, och fortfarande gör det. Givetvis; allt annat är en omöjlighet. Men när jag vill gå in på det mer i detalj så har jag svårt för det. Det känns så tydligt; hur jag är annorlunda, beter mig annorlunda, tänker annorlunda, men det är svårt att ge konkreta exempel. Ibland kan jag delta i en diskussion på jobbet och höra någon säga något rätt bra, men oväntat. Ofta kommer jag på att det var jag som sa det. Ibland kan jag märka att saker som tidigare varit viktiga är mig helt likgiltiga, vilket kan förvåna mig och irritera andra.
Men, vad är det EGENTLIGEN som förändrats? En pollett, som kan vara en början i det här med att förstå vari förändringen ligger, trillar ner när jag har avverkat ungefär 5 km av slingan. Med 3 km kvar springer jag utmed sjön mitt i allt det melankoliskt höstvackra. Kroppen har hittat tempot och 'autopiloten' är på.
Det är då jag tänker som bäst.
Tanken stannar därute i spåret, i något som jag tror illustrerar bra. När jag springer har jag musik i öronen för att verkligen kunna vara i min egen värld. Tidigare tyckte jag det var lite jobbigt, för jag hörde inte om det kom någon bakom mig. Inte för att jag var rädd, men för att det var pinigt att bli omsprungen. Varför? Löpning är ju verkligen en motionsform där alla kan anpassa träningen efter sina egna förutsättningar. Ett tydligt exempel på det är att där jag tränar kan man möta både damer på 80+ och Mustafa Mohamed under samma träningspass.
Och alla som någon gång försökt sig på att växla tempo efter andra människor i spåret hela tiden vet, att det är något som alltid ger ett enormt energidränage som mycket sällan fungerar hela vägen in i mål. Det är som att köpa skor i storlek 36 fast man har 39 för att det ska se ut som om man har mindre fötter (vad syftet nu är med det).
Mitt träningspass är MITT. Mitt val av väg. Mitt tempo. Min upplevelse. Min avkoppling.
Och skulle jag översätta det till det riktiga livet så blir det ungefär så här:
Mitt liv är MITT. Mina val. Mitt tempo. Min upplevelse. Mitt ansvar. Andra människor finns runt omkring mig hela tiden. Vissa passerar förbi, eller skymtar bara. Andra vill ha draghjälp, utan att vilja dra själva. Andra vill bara visa hur duktiga de är för att jag ska bekräfta dem.
Och så de som är viktiga. De jag vill ha nära mig där på livets stig. Även om vi är lite i otakt ibland så vet vi var vi ska hitta varann och när allt är så bra som det kan vara, då slår till och med pulsarna i takt.
Kanske är detta grunden i de förändringar jag ser: jag står i centrum i mitt liv. Som den jag är, med tillgångar, fel o brister. Jag är den jag väljer att vara, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara för att de ska bli nöjda. OM det är så, så är det inte en förändring. Det är en revolution.
Kan det vara så att allt kommer ur detta? En stor, omvälvande fråga, som kommer att kräva åtskilliga kilometer utmed sjön innan jag tänkt klart.
Men, vad är det EGENTLIGEN som förändrats? En pollett, som kan vara en början i det här med att förstå vari förändringen ligger, trillar ner när jag har avverkat ungefär 5 km av slingan. Med 3 km kvar springer jag utmed sjön mitt i allt det melankoliskt höstvackra. Kroppen har hittat tempot och 'autopiloten' är på.
Det är då jag tänker som bäst.
Tanken stannar därute i spåret, i något som jag tror illustrerar bra. När jag springer har jag musik i öronen för att verkligen kunna vara i min egen värld. Tidigare tyckte jag det var lite jobbigt, för jag hörde inte om det kom någon bakom mig. Inte för att jag var rädd, men för att det var pinigt att bli omsprungen. Varför? Löpning är ju verkligen en motionsform där alla kan anpassa träningen efter sina egna förutsättningar. Ett tydligt exempel på det är att där jag tränar kan man möta både damer på 80+ och Mustafa Mohamed under samma träningspass.
Och alla som någon gång försökt sig på att växla tempo efter andra människor i spåret hela tiden vet, att det är något som alltid ger ett enormt energidränage som mycket sällan fungerar hela vägen in i mål. Det är som att köpa skor i storlek 36 fast man har 39 för att det ska se ut som om man har mindre fötter (vad syftet nu är med det).
Mitt träningspass är MITT. Mitt val av väg. Mitt tempo. Min upplevelse. Min avkoppling.
Och skulle jag översätta det till det riktiga livet så blir det ungefär så här:
Mitt liv är MITT. Mina val. Mitt tempo. Min upplevelse. Mitt ansvar. Andra människor finns runt omkring mig hela tiden. Vissa passerar förbi, eller skymtar bara. Andra vill ha draghjälp, utan att vilja dra själva. Andra vill bara visa hur duktiga de är för att jag ska bekräfta dem.
Och så de som är viktiga. De jag vill ha nära mig där på livets stig. Även om vi är lite i otakt ibland så vet vi var vi ska hitta varann och när allt är så bra som det kan vara, då slår till och med pulsarna i takt.
Kanske är detta grunden i de förändringar jag ser: jag står i centrum i mitt liv. Som den jag är, med tillgångar, fel o brister. Jag är den jag väljer att vara, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara för att de ska bli nöjda. OM det är så, så är det inte en förändring. Det är en revolution.
Kan det vara så att allt kommer ur detta? En stor, omvälvande fråga, som kommer att kräva åtskilliga kilometer utmed sjön innan jag tänkt klart.
onsdag 8 oktober 2008
Om att läsa och bli rädd - men ändå göra det. Eller kort o gott: Tack.
Detta är mitt första och enda inlägg i den här bloggen som är skrivet med en mottagare, nämligen er som läser här, ofta eller någon gång ibland. Sen blir allt som vanligt igen, bloggen blir min ocensurerade dagbok.
Jag har sms:at lite med en kollega idag, som jag inte haft kontakt med på några månader.
Hur svarar man på frågan som ställs, intet ont anandes: 'Hur är det med dig?'
Hur berättar man om ett liv som ställts totalt på ända - om smärta, om dödsångest, om den förlamande rädslan? Hur berättar man om besked som står utanför allt annat? Besked om en svår sjukdom, och senare, beskedet om att operationen varit lyckad. Och allt annat som följer. Oron, förändringen i mig själv, att landa.
Hur berättar man utan att skrämma bort, utan att säga 'du må ha det jobbigt, men titta här, hur synd det är om mig'?
Det går inte, utan jag skickar över länken till min blogg. Jag förstår inte hur det är att läsa den och har inte tänkt på det heller, eftersom jag i första hand skriver för att skriva av mig, och alltså vill vara oredigerad och inte tänka på vad eventuella läsare ska tycka.
Men jag förstår i alla fall så mycket som att det krävs en del av en person för att orka läsa, särskilt hela alltet på en gång.
Detta är första gången jag reflekterar över hur det är att vara på andra sidan, läsa det jag skrivit.
Det som gör det jobbigt, inser jag, är antagligen att det kommer så nära. En sak är att läsa om cancer o annat elände i tidningen eller se på tv. Men nån man känner, nån man bryr sig om. Och framför allt antar jag att det som framträder starkast är ett faktum ingen av oss vill ta till oss:
Det kan hända mig. Eller nån jag bryr mig. När som helst.
Så detta inlägg går till er som läser detta; jag känner stor tacksamhet. För att ni orkar trotsa er rädsla och läsa om något som är otäckt. För att ni orkar bli rädda och oroliga, för er själva och andra, men ändå fortsätter läsa, trots att ni inte vet om det ni ska läsa blir lätt eller svårt att ta sig igenom.
Detta är det enda inlägg jag kommer att skriva direkt till er, för att undvika att 'anpassa mig' till läsare, börja redigera och på så sätt tappa det här med att få ur mig precis det som finns därinne och vill ut. Så nu glömmer jag av er igen och fokuserar mig på min blogg.
Men, ni som finns därute och läser: tro inte att ni inte är viktiga. För det är ni; troligtvis mer än ni förstår.
När jag inte orkar själv, då bär ni mig.
Tack, du som har så mycket sorg och elände att själv bära, men ändå orkar ta del av min; du, som själv varit svårt sjuk och sitter 50 mil bort och peppar mig; du som är så trött så trött efter att ha nattat dina små barn, men ändå tar dig tid att läsa; du, som sitter på andra sidan jordklotet och njuter av en Lassie, och tänker på mig.
Tack. Alla.
Jag har sms:at lite med en kollega idag, som jag inte haft kontakt med på några månader.
Hur svarar man på frågan som ställs, intet ont anandes: 'Hur är det med dig?'
Hur berättar man om ett liv som ställts totalt på ända - om smärta, om dödsångest, om den förlamande rädslan? Hur berättar man om besked som står utanför allt annat? Besked om en svår sjukdom, och senare, beskedet om att operationen varit lyckad. Och allt annat som följer. Oron, förändringen i mig själv, att landa.
Hur berättar man utan att skrämma bort, utan att säga 'du må ha det jobbigt, men titta här, hur synd det är om mig'?
Det går inte, utan jag skickar över länken till min blogg. Jag förstår inte hur det är att läsa den och har inte tänkt på det heller, eftersom jag i första hand skriver för att skriva av mig, och alltså vill vara oredigerad och inte tänka på vad eventuella läsare ska tycka.
Men jag förstår i alla fall så mycket som att det krävs en del av en person för att orka läsa, särskilt hela alltet på en gång.
Detta är första gången jag reflekterar över hur det är att vara på andra sidan, läsa det jag skrivit.
Det som gör det jobbigt, inser jag, är antagligen att det kommer så nära. En sak är att läsa om cancer o annat elände i tidningen eller se på tv. Men nån man känner, nån man bryr sig om. Och framför allt antar jag att det som framträder starkast är ett faktum ingen av oss vill ta till oss:
Det kan hända mig. Eller nån jag bryr mig. När som helst.
Så detta inlägg går till er som läser detta; jag känner stor tacksamhet. För att ni orkar trotsa er rädsla och läsa om något som är otäckt. För att ni orkar bli rädda och oroliga, för er själva och andra, men ändå fortsätter läsa, trots att ni inte vet om det ni ska läsa blir lätt eller svårt att ta sig igenom.
Detta är det enda inlägg jag kommer att skriva direkt till er, för att undvika att 'anpassa mig' till läsare, börja redigera och på så sätt tappa det här med att få ur mig precis det som finns därinne och vill ut. Så nu glömmer jag av er igen och fokuserar mig på min blogg.
Men, ni som finns därute och läser: tro inte att ni inte är viktiga. För det är ni; troligtvis mer än ni förstår.
När jag inte orkar själv, då bär ni mig.
Tack, du som har så mycket sorg och elände att själv bära, men ändå orkar ta del av min; du, som själv varit svårt sjuk och sitter 50 mil bort och peppar mig; du som är så trött så trött efter att ha nattat dina små barn, men ändå tar dig tid att läsa; du, som sitter på andra sidan jordklotet och njuter av en Lassie, och tänker på mig.
Tack. Alla.
tisdag 7 oktober 2008
Vila på jobbet?
Alla som någon gång varit sjukskrivna en längre tid vet hur fruktansvärt jobbigt det är att börja jobba igen. I mitt fall så var jag hemma 3 månader och sedan har jag trappat upp 25% i taget under nästan 2 år. För varje ny 25%:are tänkte jag att 'det här går aldrig, och HELTID', det kommer jag aldrig att klara igen (positivt tänkande har hjälpt många...)'.
Jag har fått höra från många håll att det är vanligt att det sista steget, upp till heltid från 75% är det jobbigaste, så det var med en viss oro jag tog steget för en och en halv månad sedan. Men jag ville så gärna och min läkare gav klartecken, dock med lite oro i rösten hon också.
Sen har jag inte tänkt så mycket på det, mer än lite grann emellanåt. Men igår pratade jag kort med Lilla Fi, och då började tankarna komma. Lilla Fi har det tufft nu, lite av det som jag upplevt med flera, mycket hårda slag som kommer efter varann, utan att man riktigt får en chans att komma tillbaka under mellantiden. Hon berättade att hon ser jobbet lite som en 'fristad', ett ställe där man kan lägga allt det jobbiga från det 'riktiga' livet åt sidan och gå in i jobbvärldens lilla kokong och 'låtsas' att allt är som vanligt. Jobbet blir, hur omvänt det än kan låta, ett sätt att vila från allt det jobbiga som händer.
Och idag när jag pratade med Blondie så frågade hon mig hur det går, nu med 100%:s jobb. Och Lilla Fi:s pollett trillade ner hos mig. Visst är jag trött på kvällarna, visst är det 'back to basics med mat, sömn, jobb, träning', men inte alls så illa som tidigare, gångerna innan. Och vem är inte trött efter jobbet?
Nu när jag jobbar 100% igen så finns det i alla fall ett ställe där jag får vanligheten, som jag längtar efter. Det vanliga käbblet, politiken och omorganisationerna. Och jag får bara vara mitt alldeles vanliga på-jobbet-jag - inte nyseparerad, inte cancerpatient. Och hur paradoxalt det än kan låta så låter jobbet mig nu vila min ibland så trötta själ från grubbel, oro, och rädsla.
Och för några timmar är allt som vanligt.
Jag har fått höra från många håll att det är vanligt att det sista steget, upp till heltid från 75% är det jobbigaste, så det var med en viss oro jag tog steget för en och en halv månad sedan. Men jag ville så gärna och min läkare gav klartecken, dock med lite oro i rösten hon också.
Sen har jag inte tänkt så mycket på det, mer än lite grann emellanåt. Men igår pratade jag kort med Lilla Fi, och då började tankarna komma. Lilla Fi har det tufft nu, lite av det som jag upplevt med flera, mycket hårda slag som kommer efter varann, utan att man riktigt får en chans att komma tillbaka under mellantiden. Hon berättade att hon ser jobbet lite som en 'fristad', ett ställe där man kan lägga allt det jobbiga från det 'riktiga' livet åt sidan och gå in i jobbvärldens lilla kokong och 'låtsas' att allt är som vanligt. Jobbet blir, hur omvänt det än kan låta, ett sätt att vila från allt det jobbiga som händer.
Och idag när jag pratade med Blondie så frågade hon mig hur det går, nu med 100%:s jobb. Och Lilla Fi:s pollett trillade ner hos mig. Visst är jag trött på kvällarna, visst är det 'back to basics med mat, sömn, jobb, träning', men inte alls så illa som tidigare, gångerna innan. Och vem är inte trött efter jobbet?
Nu när jag jobbar 100% igen så finns det i alla fall ett ställe där jag får vanligheten, som jag längtar efter. Det vanliga käbblet, politiken och omorganisationerna. Och jag får bara vara mitt alldeles vanliga på-jobbet-jag - inte nyseparerad, inte cancerpatient. Och hur paradoxalt det än kan låta så låter jobbet mig nu vila min ibland så trötta själ från grubbel, oro, och rädsla.
Och för några timmar är allt som vanligt.
fredag 3 oktober 2008
Och här kommer alla känslorna på en o samma gång
Stumheten finns kvar, det där filtret mellan mig och mitt känsloregister. Denna veckan har jag ändå lyckats hitta lite av de känslor som jag vet finns där. Det har varit några händelser som utlöst detta. Jag har hela tiden vetat att det finns känslor där som måste fram, som jag måste igenom, men ibland ORKAR man bara inte.
Vill bara leva och vara vanlig, och tro att det värsta är över nu, att det finns en bra framtid för mig.
Gråten har kommit till mig, vid flera olika tillfällen, ofta ganska oväntat. Jag är oerhört lättrörd, en egenskap jag inte känner igen i mig själv. Även om det inte är så kul att gråta så är jag ändå på något sätt glad att se att det finns känslor där inne och att jag faktiskt kan kanalisera dem. Vet att de måste ut, att jag måste igenom dem.
Men det är lite läskigt att inte veta vad som väntar på andra sidan. Fast jag måste dit.
Vill bara leva och vara vanlig, och tro att det värsta är över nu, att det finns en bra framtid för mig.
Gråten har kommit till mig, vid flera olika tillfällen, ofta ganska oväntat. Jag är oerhört lättrörd, en egenskap jag inte känner igen i mig själv. Även om det inte är så kul att gråta så är jag ändå på något sätt glad att se att det finns känslor där inne och att jag faktiskt kan kanalisera dem. Vet att de måste ut, att jag måste igenom dem.
Men det är lite läskigt att inte veta vad som väntar på andra sidan. Fast jag måste dit.
onsdag 1 oktober 2008
Kraft-ransonering
Jag har börjat på detta inlägget flera gånger under en tid, men får inte till det. Men nu åker det ut i offentligheten i alla fall. Om det är helt obegripligt för dig som läser så är det nog så att devisen om det luddigt tänkta och det luddigt sagda som stämmer in.
Jag har näsan ovanför vattenytan. För det mesta går det bra, det rinner inte in mer vatten än jag kan hantera. Ibland får jag en kallsup, men kommer upp till ytan igen.
Jag ser nog ganska pigg o frisk ut, även om jag gått ner i vikt och behöver gå upp det igen.
Så på det stora hela verkar nog allt vara som vanligt. Och det är ju min egen önskan oxå. Att jag ska kunna fortsätta där det slutade, typ den 22 maj.
Men det går ju sådär.
Med allt som hänt, sjukdomen och allt annat, märker jag nu nästan dagligen hur jag förändrats. Det skapar en del konflikter. Dels inom mig själv, dels med andra. Jag märker att jag förväntas agera på ett visst sätt, men det går inte längre. Dels för att jag förändrats, men oxå för att jag fortfarande måste ransonera mina krafter på ett mycket radikalt sätt.
Det jag orkar och klarar av nu är att upprätthålla basen i mitt liv - aldrig slarva med mat o sömn (en natt med för lite sömn nu är som 1 månad för några år sedan, allt rasar), verkligen försöka orka mina 8 timmar på jobbet, träna ordentligt för att rensa hjärnan. Och så det som behövs göras runt det: handla mat, betala räkningar, tvätta, ringa myndigheter, boka klipptid.....
ALLT utanför detta måste jag välja bort just nu. Jag märker att människor blir irriterade och tycker att jag är kategorisk och grinig. I de lägena är det lätt att halka in på 'göra andra människor glada-spåret'.
Jag kan inte begära att de ska förstå, de flesta vet inte ens vad jag gått igenom.
Men det är jobbigt att känna att människors förväntningar blir svikna - av mig. Och det enda jag kan göra åt det är att jobba vidare på min linje, inte justera min målbild till att passa andras.
Först då kan jag jobba åt ett håll då jag på sikt kan vidga mina cirklar lite grann. Utan att flygvärdinnebanta.
Jag har näsan ovanför vattenytan. För det mesta går det bra, det rinner inte in mer vatten än jag kan hantera. Ibland får jag en kallsup, men kommer upp till ytan igen.
Jag ser nog ganska pigg o frisk ut, även om jag gått ner i vikt och behöver gå upp det igen.
Så på det stora hela verkar nog allt vara som vanligt. Och det är ju min egen önskan oxå. Att jag ska kunna fortsätta där det slutade, typ den 22 maj.
Men det går ju sådär.
Med allt som hänt, sjukdomen och allt annat, märker jag nu nästan dagligen hur jag förändrats. Det skapar en del konflikter. Dels inom mig själv, dels med andra. Jag märker att jag förväntas agera på ett visst sätt, men det går inte längre. Dels för att jag förändrats, men oxå för att jag fortfarande måste ransonera mina krafter på ett mycket radikalt sätt.
Det jag orkar och klarar av nu är att upprätthålla basen i mitt liv - aldrig slarva med mat o sömn (en natt med för lite sömn nu är som 1 månad för några år sedan, allt rasar), verkligen försöka orka mina 8 timmar på jobbet, träna ordentligt för att rensa hjärnan. Och så det som behövs göras runt det: handla mat, betala räkningar, tvätta, ringa myndigheter, boka klipptid.....
ALLT utanför detta måste jag välja bort just nu. Jag märker att människor blir irriterade och tycker att jag är kategorisk och grinig. I de lägena är det lätt att halka in på 'göra andra människor glada-spåret'.
Jag kan inte begära att de ska förstå, de flesta vet inte ens vad jag gått igenom.
Men det är jobbigt att känna att människors förväntningar blir svikna - av mig. Och det enda jag kan göra åt det är att jobba vidare på min linje, inte justera min målbild till att passa andras.
Först då kan jag jobba åt ett håll då jag på sikt kan vidga mina cirklar lite grann. Utan att flygvärdinnebanta.
Om att rusta för vinter mitt i sommaren
Jag går och repeterar för mig själv vad jag ska säga. Vill inte klaga, gnälla eller gå till personangrepp. Bara säga att jag inte riktigt kände mig bekväm med den läkaren jag träffade, att hon inte verkade intresserad av att diskutera allt runt min sjukdom utan bara ville kolla prickarna, göra en klinisk bedömning och komma därifrån. Så jag laddar och laddar, hela förmiddagen under gårdagen. Det är lite som när det är snö o is ute och man ska ut i skogen: underställ, mössa, halsduk och varm dunjacka. Tar ett tag, men sen är man rustad att möta det som ska komma.
Det visar sig när jag ringer tidskvinnan på Hudmottagningen att jag klätt mig för vinter när det i själva verket är högsommar.
"Ja, så kan det bli ibland" säger denna vänliga kvinna innan jag ens fått ur mig 10% av underställs-snacket. "Stämmer inte personkemin så gör den inte. Och patienter är så olika; en del vill prata och diskutera, andra vill veta så lite som möjligt. Vi måste kunna tillmötesgå båda dessa kategorier. Jag vet en läkare som jag tror skulle passa dig."
God bless her soul.
Inställd operation i oktober. Den visa kvinnan förstår att det känns långt att vänta till december, när jag enligt almanackan skulle ha mitt nästa besök, utan jag får ett hos nya läkaren i november, så får vi prata och han får bedöma vad nästa steg är.
Vad skönt det känns. Det var ju allt jag ville.
Understället åker av med fart.
Det visar sig när jag ringer tidskvinnan på Hudmottagningen att jag klätt mig för vinter när det i själva verket är högsommar.
"Ja, så kan det bli ibland" säger denna vänliga kvinna innan jag ens fått ur mig 10% av underställs-snacket. "Stämmer inte personkemin så gör den inte. Och patienter är så olika; en del vill prata och diskutera, andra vill veta så lite som möjligt. Vi måste kunna tillmötesgå båda dessa kategorier. Jag vet en läkare som jag tror skulle passa dig."
God bless her soul.
Inställd operation i oktober. Den visa kvinnan förstår att det känns långt att vänta till december, när jag enligt almanackan skulle ha mitt nästa besök, utan jag får ett hos nya läkaren i november, så får vi prata och han får bedöma vad nästa steg är.
Vad skönt det känns. Det var ju allt jag ville.
Understället åker av med fart.
måndag 29 september 2008
Flygvärdinnebantning
Jag pratar med fröken Terapeut om stumheten inom mig. Filtret som tar bort känslorna och lämnar mig i meningslöshetens beigehet.
Hon berättar hur hon ibland brukar bläddra igenom veckotidningarna ute i väntrummet och förundras över alla bantningskurer som vi förväntas gå på. "Alla vet ju egentligen att flygvärdinnebantningen inte fungerar" säger hon, "annat än att man troligtvis går ner lite grann p g a vätskebrist när man äter bananer o sockerfria kex i tio dagar. Men man vet ju, att någon långvarig viktnedgång som håller, det ger den inte. För att lyckas med det är det ju en livsstilsförändring som måste till, och det är en process som kan ta, och måste få ta tid."
Denna plötsliga utläggning om bantning förvånar mig. Varken hon eller jag har några behov av bantningskurer, och hon är ju inte dietist utan psykolog.
Hon frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att pröva någon av dessa 'mirakeldieter' och jag svarar direkt att för det första gillar jag inte begreppet bantning, utan är mer inne på det här med sund livsstil. För det andra blir jag vansinning på alla som vill profitera på att intala människor att de inte duger som de är.
"Det är lite märkligt", svarar fröken Terapeut, "för det är ju precis en sådan metod du vill tillämpa på ditt inre liv." Där kom poängen, med full kraft.
Som vanligt har hon rätt. Efter 'friskeuforin' har de höga bergen blivit djupa dalar. Meningslöshet - vad spelar det för roll? Vanmakt - ska jag bli sjuk igen? Rädsla - vad ska hända? Skuld - varför får jag en andra chans? Ledsen - varför känner jag inget? Ska det vara så här? Allt har samlat sig i mitt inre och skapar det här filtret jag har mot hela mitt känsloliv; stumheten inombords.
Hon berättar om Tsunami-överlevare som ett eller flera år efter det som hände upplever samma sak. Och vi pratar om det jag redan vet - jag måste igenom. Inte runt, inte vända ryggen till, inte glömma. Utan steg för steg, dag för dag, timma för timma. Ibland med lite vind i ryggen, ibland med tunga steg.
Men även för flygvärdinnedieten för själen så gäller den gamla hederliga sanningen: det finns inga genvägar. Och det måste jag leva med.
Hon berättar hur hon ibland brukar bläddra igenom veckotidningarna ute i väntrummet och förundras över alla bantningskurer som vi förväntas gå på. "Alla vet ju egentligen att flygvärdinnebantningen inte fungerar" säger hon, "annat än att man troligtvis går ner lite grann p g a vätskebrist när man äter bananer o sockerfria kex i tio dagar. Men man vet ju, att någon långvarig viktnedgång som håller, det ger den inte. För att lyckas med det är det ju en livsstilsförändring som måste till, och det är en process som kan ta, och måste få ta tid."
Denna plötsliga utläggning om bantning förvånar mig. Varken hon eller jag har några behov av bantningskurer, och hon är ju inte dietist utan psykolog.
Hon frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att pröva någon av dessa 'mirakeldieter' och jag svarar direkt att för det första gillar jag inte begreppet bantning, utan är mer inne på det här med sund livsstil. För det andra blir jag vansinning på alla som vill profitera på att intala människor att de inte duger som de är.
"Det är lite märkligt", svarar fröken Terapeut, "för det är ju precis en sådan metod du vill tillämpa på ditt inre liv." Där kom poängen, med full kraft.
Som vanligt har hon rätt. Efter 'friskeuforin' har de höga bergen blivit djupa dalar. Meningslöshet - vad spelar det för roll? Vanmakt - ska jag bli sjuk igen? Rädsla - vad ska hända? Skuld - varför får jag en andra chans? Ledsen - varför känner jag inget? Ska det vara så här? Allt har samlat sig i mitt inre och skapar det här filtret jag har mot hela mitt känsloliv; stumheten inombords.
Hon berättar om Tsunami-överlevare som ett eller flera år efter det som hände upplever samma sak. Och vi pratar om det jag redan vet - jag måste igenom. Inte runt, inte vända ryggen till, inte glömma. Utan steg för steg, dag för dag, timma för timma. Ibland med lite vind i ryggen, ibland med tunga steg.
Men även för flygvärdinnedieten för själen så gäller den gamla hederliga sanningen: det finns inga genvägar. Och det måste jag leva med.
lördag 27 september 2008
Ett år. En evighet.
Idag är det mannens födelsedag.
Jag tänker på honom och det enda jag önskar för honom är att han ska ha det bra. Må bra. Träffa någon ny tjej som har det jag inte hade. Känna att det känns bra, allting. För det är han värd.
Och mina tankar går ett år tillbaka i tiden. 4 timmars flygresa bort. På morgonen på mannens födelsedag tassade vi upp tidigt, innan värmen hunnit göra alla förflyttningar svettiga. Tog med en flaska bubbel, satte oss på en klippa precis nere vid havet och såg solen stiga uppåt.
Jag minns att jag tänkte: "Bättre än så här kan det bara inte bli."
Vilken välsignelse att jag inte visste då allt som skulle komma, då hade jag inte kunnat njuta av ögonblicket. Kanske är det det som är vägen till lycka - att lära av det som varit, men inte älta, att inte spekulera för mycket i det som ska komma, utan att ta det som är här och nu och bara känna in det.
Jag hoppas att jag en dag ska kunna tänka tillbaka på den morgonen bara för hur underbar den var, utan att känna smärta för allt som hänt under tiden efteråt. För bättre än så kan det verkligen inte bli, och sådana ögonblick är väl värda att vårda.
Ett år. Känns som 10, känns som om jag var en annan person då. En person som fortfarande vågade hoppas på en bra framtid, vågade tro på kärleken, vågade känna glädje i gemenskapen med andra människor och inte rädsla att förlora.
Ett år. En evighet. En eon.
Jag tänker på honom och det enda jag önskar för honom är att han ska ha det bra. Må bra. Träffa någon ny tjej som har det jag inte hade. Känna att det känns bra, allting. För det är han värd.
Och mina tankar går ett år tillbaka i tiden. 4 timmars flygresa bort. På morgonen på mannens födelsedag tassade vi upp tidigt, innan värmen hunnit göra alla förflyttningar svettiga. Tog med en flaska bubbel, satte oss på en klippa precis nere vid havet och såg solen stiga uppåt.
Jag minns att jag tänkte: "Bättre än så här kan det bara inte bli."
Vilken välsignelse att jag inte visste då allt som skulle komma, då hade jag inte kunnat njuta av ögonblicket. Kanske är det det som är vägen till lycka - att lära av det som varit, men inte älta, att inte spekulera för mycket i det som ska komma, utan att ta det som är här och nu och bara känna in det.
Jag hoppas att jag en dag ska kunna tänka tillbaka på den morgonen bara för hur underbar den var, utan att känna smärta för allt som hänt under tiden efteråt. För bättre än så kan det verkligen inte bli, och sådana ögonblick är väl värda att vårda.
Ett år. Känns som 10, känns som om jag var en annan person då. En person som fortfarande vågade hoppas på en bra framtid, vågade tro på kärleken, vågade känna glädje i gemenskapen med andra människor och inte rädsla att förlora.
Ett år. En evighet. En eon.
onsdag 24 september 2008
Om att ha mod att ta en jobbig diskussion
När jag frågar säger min nya hudläkare att hon inte vet. Eller mer ordagrant: "När man en gång haft ett melanom är risken att få nya förhöjd." Lite för luddigt för min smak.
Hon upprepar frasen "förhöjd risk" flera gånger men kan (vill?) inte svara på om det är så att det nästan är säkert att jag inom en snar framtid kan få nya melanom, eller om det kan gå åratal, eller kanske aldrig hända igen.
Jag förstår att det inte går att ge en procentsats, men det måste väl finnas erfarenhet att se tillbaka på? Jag upplever att hon tycker frågan är antingen konstig eller besvärande och det förvånar mig. Om man drabbats av en sjukdom, blivit botad så långt det går att se, så borde väl en av de vanligaste frågorna handla om återfall? Eller är jag unik? Hon vill avsluta diskussionen genom att erbjuda sig att ta reda på det, men då har jag redan tröttnat på dimridåerna.
Hon tittar på mina prickar, jag har typ 5-6 stycken kvar som är intressanta ur ett melanomperspektiv. 2 av dem sticker ut lite och hon granskar dem med kommentaren: "de ser fina ut, men om du vill tar vi bort dem."
Då inser jag mitt dilemma. Vad ska jag tro på? När förra hudläkaren såg pricken som var malign sa hon: "Jag kan aldrig tänka mig att den är malign, men eftersom den sitter så illa kan vi ta bort den." Och så var den malign, och en medelstor tumör. Det ger mig 2 alternativ att tro på; vet inte vilket som är värst:
1. Hon trodde verkligen att den var benign. Om så är fallet, hur ska jag veta att det är så när nästa läkare säger det?
2. Hon ljög. Hon hade farhågor att den var malign men ville inte oroa mig i onödan.
Nya läkaren vill inte ta det här diskussionerna. Hon tycker det är obehagligt och det märks. Jag blir irriterad. Varför ska det vara så svårt att få VETA saker som faktiskt gäller mig själv? Om du är osäker, säg det! Jag förstår att hudläkare inte är gudar som kan se allt, men säg då i alla fall hur du tänker.
När jag ska gå säger nya hudläkaren: "Jaha, då skickar vi en kallelse till operation då för de här två fläckarna." Som hon nyss etiketterade som benigna. Jag förstår inte ens när vi kom fram till att det var det som skulle hända. Om hon först säger helt säkert att det är benigna, varför ska de då bort? Jag har inte sagt att jag vill ta bort dem om de är benigna.
Vet varken ut eller in. Vet bara att jag vill ha en läkare som TALAR OM FÖR MIG VAD SOM PÅGÅR. Som är ärlig, rak och tydlig och vågar ta obehagliga diskussioner. Den enda som faktiskt klarat den delen hittills, det är min kirurg; på sitt eget kliniska sätt. Men ändå. Rakt, inga krusiduller.
Behöver nog låta detta sjunka in ett tag.
Orka.
Hon upprepar frasen "förhöjd risk" flera gånger men kan (vill?) inte svara på om det är så att det nästan är säkert att jag inom en snar framtid kan få nya melanom, eller om det kan gå åratal, eller kanske aldrig hända igen.
Jag förstår att det inte går att ge en procentsats, men det måste väl finnas erfarenhet att se tillbaka på? Jag upplever att hon tycker frågan är antingen konstig eller besvärande och det förvånar mig. Om man drabbats av en sjukdom, blivit botad så långt det går att se, så borde väl en av de vanligaste frågorna handla om återfall? Eller är jag unik? Hon vill avsluta diskussionen genom att erbjuda sig att ta reda på det, men då har jag redan tröttnat på dimridåerna.
Hon tittar på mina prickar, jag har typ 5-6 stycken kvar som är intressanta ur ett melanomperspektiv. 2 av dem sticker ut lite och hon granskar dem med kommentaren: "de ser fina ut, men om du vill tar vi bort dem."
Då inser jag mitt dilemma. Vad ska jag tro på? När förra hudläkaren såg pricken som var malign sa hon: "Jag kan aldrig tänka mig att den är malign, men eftersom den sitter så illa kan vi ta bort den." Och så var den malign, och en medelstor tumör. Det ger mig 2 alternativ att tro på; vet inte vilket som är värst:
1. Hon trodde verkligen att den var benign. Om så är fallet, hur ska jag veta att det är så när nästa läkare säger det?
2. Hon ljög. Hon hade farhågor att den var malign men ville inte oroa mig i onödan.
Nya läkaren vill inte ta det här diskussionerna. Hon tycker det är obehagligt och det märks. Jag blir irriterad. Varför ska det vara så svårt att få VETA saker som faktiskt gäller mig själv? Om du är osäker, säg det! Jag förstår att hudläkare inte är gudar som kan se allt, men säg då i alla fall hur du tänker.
När jag ska gå säger nya hudläkaren: "Jaha, då skickar vi en kallelse till operation då för de här två fläckarna." Som hon nyss etiketterade som benigna. Jag förstår inte ens när vi kom fram till att det var det som skulle hända. Om hon först säger helt säkert att det är benigna, varför ska de då bort? Jag har inte sagt att jag vill ta bort dem om de är benigna.
Vet varken ut eller in. Vet bara att jag vill ha en läkare som TALAR OM FÖR MIG VAD SOM PÅGÅR. Som är ärlig, rak och tydlig och vågar ta obehagliga diskussioner. Den enda som faktiskt klarat den delen hittills, det är min kirurg; på sitt eget kliniska sätt. Men ändå. Rakt, inga krusiduller.
Behöver nog låta detta sjunka in ett tag.
Orka.
torsdag 18 september 2008
Rädslan kommer tassande
Den är inte lika påflugen längre, rädslan; slår inte till lika ofta och med riktigt samma förlamande kraft.
Jag har också blivit duktigare på att hålla den stången.
Men det märks så väl hur olika minnen, bemärkelsedagar eller händelser bjuder in den. Då kommer den tassande, rädslan. Jag känner hur den går efter mig i trappan på väg hem, hur den flåsar i nacken när jag springer, och jag väntar mig att den ska ha skickat mig ett mail när jag öppnar Outlook på morgnarna.
Just nu i dagarna är det flera saker som bjuder in rädslan. På måndag ska jag träffa min nya hudläkare och få veta lite om vad som väntar nu i form av kontroller och efterbehandlingar. Bara att sätta mig i bilen och åka till Borås kommer att öka pulsen. Tankarna går igång - tänk om det inte är över, tänk om jag får återfall? Jag har många frågor, och bara att tänka på dem gör att rädslobussen kommer in på hållplatsen. Hur ser min prognos ut? Kan jag leva lycklig i alla mina dagar eller är det stor sannolikhet att cancern hinner ikapp mig? Och flera andra. Men jag måste fråga, måste framför allt få svar. Vill, min vana trogen, veta vad jag har att förhålla mig till.
Och imorgon. 3 månader sedan min operation, som var så tuff. Var hos sjukgymnast idag p g a att mitt knä strular lite grann. Troligtvis en svit efter min långa hälta och att jag förlorat muskelmassa. Men inget allvarligt, tack o lov, utan något som går att träna bort.
Men det är en tankeställare jag vill förmedla till andra - visst, för mig har det gått bra, min cancer kunde opereras bort, och det är jag evigt tacksam för, men det betyder inte att det är ett enkelt litet ingrepp som man bara gör och sen glömmer.
Jag tittar ner på mitt ben, på det stora ärret. Rädslan sitter bredvid mig och tittar. Är det sista gjort i såret? Kommer det att skäras upp igen? Återfall? Jag tittar på ärret, som alltid kommer följa mig som en påminnelse om hur dyrbart och sårbart livet är.
Och rädslan, ja den är med. Men i gott sällskap. Med de försiktigt spirande fröna hopp, tillförsikt och tro.
Sen är det upp till mig att inte låta rädslan hindra dem från att växa sig starkare.
Jag tänker på det kinesiska ordspråket:
Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud. Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.
Jag har också blivit duktigare på att hålla den stången.
Men det märks så väl hur olika minnen, bemärkelsedagar eller händelser bjuder in den. Då kommer den tassande, rädslan. Jag känner hur den går efter mig i trappan på väg hem, hur den flåsar i nacken när jag springer, och jag väntar mig att den ska ha skickat mig ett mail när jag öppnar Outlook på morgnarna.
Just nu i dagarna är det flera saker som bjuder in rädslan. På måndag ska jag träffa min nya hudläkare och få veta lite om vad som väntar nu i form av kontroller och efterbehandlingar. Bara att sätta mig i bilen och åka till Borås kommer att öka pulsen. Tankarna går igång - tänk om det inte är över, tänk om jag får återfall? Jag har många frågor, och bara att tänka på dem gör att rädslobussen kommer in på hållplatsen. Hur ser min prognos ut? Kan jag leva lycklig i alla mina dagar eller är det stor sannolikhet att cancern hinner ikapp mig? Och flera andra. Men jag måste fråga, måste framför allt få svar. Vill, min vana trogen, veta vad jag har att förhålla mig till.
Och imorgon. 3 månader sedan min operation, som var så tuff. Var hos sjukgymnast idag p g a att mitt knä strular lite grann. Troligtvis en svit efter min långa hälta och att jag förlorat muskelmassa. Men inget allvarligt, tack o lov, utan något som går att träna bort.
Men det är en tankeställare jag vill förmedla till andra - visst, för mig har det gått bra, min cancer kunde opereras bort, och det är jag evigt tacksam för, men det betyder inte att det är ett enkelt litet ingrepp som man bara gör och sen glömmer.
Jag tittar ner på mitt ben, på det stora ärret. Rädslan sitter bredvid mig och tittar. Är det sista gjort i såret? Kommer det att skäras upp igen? Återfall? Jag tittar på ärret, som alltid kommer följa mig som en påminnelse om hur dyrbart och sårbart livet är.
Och rädslan, ja den är med. Men i gott sällskap. Med de försiktigt spirande fröna hopp, tillförsikt och tro.
Sen är det upp till mig att inte låta rädslan hindra dem från att växa sig starkare.
Jag tänker på det kinesiska ordspråket:
Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud. Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.
söndag 14 september 2008
Win some - lose some
Det handlar mycket om balans i livet - mellan arbete och vila, vardag o fest, glädje och sorg. När vi har balans på de olika områdena samtidigt, då mår vi som bäst.
När jag sitter på spårvagnen i ett höstvackert lördagsmyllrande Göteborg tänker jag på balansen i mitt liv under den senaste tiden. Jag tänker på vad jag förlorat och vad jag vunnit, en balans man gärna vill tro ska vara jämn - när man förlorar någonting vinner man något annat; ibland oväntat.
Jag tänker på allt jag förlorat sista tiden: min hälsa (eller delar av den, och framför allt känslan av 'det händer inte mig'). Att leva med oro, troligtvis resten av livet. Självkänsla, glädje, energi, mycket har gått förlorat även där. Och förutom det stora tunga ännu mer av samma sort: min partner, min bästa vän. Den förlusten värker fortfarande. Till alla dessa 'inre' förluster kan också läggas de 'yttre' i form av social status, bra ekonomi, arbetslivet etc, även om de känns extremt oviktiga.
Det är ju en del.
Så var det det här med vinstsidan då. Påtaglig obalans råder helt klart. Jag undrar om några vinster någonsin kan gottgöra alla dessa förluster. Men jag gläds ändå åt att jag förmår tänka att just nu ett tag så har balansen varit kass, men förhoppningsvis ska det jämna ut sig på sisådär en 10, 20, 30 år. Och kanske är det så, som så ofta annars, att jag måste få distans och perspektiv för att kunna se hela balans-bilden.
Under tiden söker jag vinsterna. För de finns där. Dagar när allt flyter på på jobbet och jag inte är totalt slut när jag kommer hem. En vän som slår en signal och pratar en stund. Lunch och vin i solen med Blondie och Mini-Blondie denna gudasända höstlördag. En joggingtur i skogen. En ökad självkänsla och självkännedom. Dagar när jag faktiskt inte oroar mig en enda sekund.
Och den största vinsten.
Jag är vid liv. Och jag lever.
Det är så hemskt att man ska behöva dra en sådan fruktansvärd nitlott, åka på en så stor förlust för att förstå att uppskatta den vinsten. Varför skulle just jag behöva lära läxan på ett så tufft sätt?
När jag sitter på spårvagnen i ett höstvackert lördagsmyllrande Göteborg tänker jag på balansen i mitt liv under den senaste tiden. Jag tänker på vad jag förlorat och vad jag vunnit, en balans man gärna vill tro ska vara jämn - när man förlorar någonting vinner man något annat; ibland oväntat.
Jag tänker på allt jag förlorat sista tiden: min hälsa (eller delar av den, och framför allt känslan av 'det händer inte mig'). Att leva med oro, troligtvis resten av livet. Självkänsla, glädje, energi, mycket har gått förlorat även där. Och förutom det stora tunga ännu mer av samma sort: min partner, min bästa vän. Den förlusten värker fortfarande. Till alla dessa 'inre' förluster kan också läggas de 'yttre' i form av social status, bra ekonomi, arbetslivet etc, även om de känns extremt oviktiga.
Det är ju en del.
Så var det det här med vinstsidan då. Påtaglig obalans råder helt klart. Jag undrar om några vinster någonsin kan gottgöra alla dessa förluster. Men jag gläds ändå åt att jag förmår tänka att just nu ett tag så har balansen varit kass, men förhoppningsvis ska det jämna ut sig på sisådär en 10, 20, 30 år. Och kanske är det så, som så ofta annars, att jag måste få distans och perspektiv för att kunna se hela balans-bilden.
Under tiden söker jag vinsterna. För de finns där. Dagar när allt flyter på på jobbet och jag inte är totalt slut när jag kommer hem. En vän som slår en signal och pratar en stund. Lunch och vin i solen med Blondie och Mini-Blondie denna gudasända höstlördag. En joggingtur i skogen. En ökad självkänsla och självkännedom. Dagar när jag faktiskt inte oroar mig en enda sekund.
Och den största vinsten.
Jag är vid liv. Och jag lever.
Det är så hemskt att man ska behöva dra en sådan fruktansvärd nitlott, åka på en så stor förlust för att förstå att uppskatta den vinsten. Varför skulle just jag behöva lära läxan på ett så tufft sätt?
onsdag 10 september 2008
Förstå bakåt men leva framåt
Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt.
Jag läste den meningen en gång för länge sedan, och har länge funderat på vad den egentligen betyder.
Idag är en dag för tillbakablick. Idag för exakt två månader sedan var en av de svåraste dagarna i mitt liv - dagen innan jag skulle få besked om hur illa mitt melanom var, vid mitt första återbesök hos kirurgen. Att slitas mellan hopp och förtvivlan känns som en extrem kliché, och kan inte riktigt ge rättvisa åt hur jag verkligen kände. Men det är nog så nära jag kommer i mina försök att beskriva.
Jag reflekterar, begrundar och försöker förstå. Allt som hänt. Allt jag känt. Forfarande för mycket på för kort tid och jag tar det fortfarande i portioner för att kunna smälta.
Händelser och tillfällen dyker upp för mitt inre; detaljer och fragment jag inte tidigare funderat över. Jag tror min hjärna hjälper mig att dosera och portionera så att allt inte kommer forsande på en gång.
Det är lite jobbigt ibland och då håller jag mig till nuet. Men så länge det finns saker kvar att förstå bakåt så vill jag göra den resan med jämna mellanrum. För jag vill förstå det jag kan förstå, släppa det som inte går att förstå. Och det får ta den tid det tar att inse vilket som är vilket.
Jag tror, att ju mer förståelse jag får för det som har hänt, desto starkare går jag via nuet in i framtiden. Allt som hänt oss i det förflutna påverkar oss, särskilt när det är stort och omvälvande. Och så vill jag ha det.
Men jag vill inte gå in i framtiden med en tyngd på mina axlar, utan med en värme i mitt hjärta. Det är då jag kan leva livet som ligger framför.
Jag läste den meningen en gång för länge sedan, och har länge funderat på vad den egentligen betyder.
Idag är en dag för tillbakablick. Idag för exakt två månader sedan var en av de svåraste dagarna i mitt liv - dagen innan jag skulle få besked om hur illa mitt melanom var, vid mitt första återbesök hos kirurgen. Att slitas mellan hopp och förtvivlan känns som en extrem kliché, och kan inte riktigt ge rättvisa åt hur jag verkligen kände. Men det är nog så nära jag kommer i mina försök att beskriva.
Jag reflekterar, begrundar och försöker förstå. Allt som hänt. Allt jag känt. Forfarande för mycket på för kort tid och jag tar det fortfarande i portioner för att kunna smälta.
Händelser och tillfällen dyker upp för mitt inre; detaljer och fragment jag inte tidigare funderat över. Jag tror min hjärna hjälper mig att dosera och portionera så att allt inte kommer forsande på en gång.
Det är lite jobbigt ibland och då håller jag mig till nuet. Men så länge det finns saker kvar att förstå bakåt så vill jag göra den resan med jämna mellanrum. För jag vill förstå det jag kan förstå, släppa det som inte går att förstå. Och det får ta den tid det tar att inse vilket som är vilket.
Jag tror, att ju mer förståelse jag får för det som har hänt, desto starkare går jag via nuet in i framtiden. Allt som hänt oss i det förflutna påverkar oss, särskilt när det är stort och omvälvande. Och så vill jag ha det.
Men jag vill inte gå in i framtiden med en tyngd på mina axlar, utan med en värme i mitt hjärta. Det är då jag kan leva livet som ligger framför.
lördag 6 september 2008
Annorlunda
"Det är klart att du är annorlunda nu" säger Carolina. "Att gå igenom allt som hänt dig utan att förändras, det finns inte". Hon säger det som en självklarhet och lägger inga värderingar i det.
På ytan kanske det inte märks så jättemycket, om man bara känner mig på ett ytligt plan. Det som kanske är lättast att märka är att jag är mer avvaktande. Jag kastar mig inte in i allting på samma sätt längre, utan är mer av en betraktare. Jag sparar min energi till det jag verkligen vill lägga den på.
Tror att jag av vissa upplevs som lite 'svårare', lite tystare och, som sagt, mer avvaktande.
Jag märker att det kan bli lite problematiskt ibland. När en person inte är den som omvärlden förväntar att den ska vara så kan det bli svåra situationer. Detta märks mest på jobbet, men även i mer personliga relationer, där jag kan märka en viss osäkerhet, både hos mig och andra. Hur är det jag är nu egentligen? Känner inte alltid igen mig själv. Ibland kan jag stå och prata med någon/några och höra någon säga något intressant, men oväntat. Och så kommer jag på att det var jag.
Inte lätt, som sagt. Men jag har kommit så långt. Jag tar ansvar för mig själv, för mitt välbefinnande. Jag är inte ett omständigheternas offer längre utan har i mångt och mycket ett fritt val. Sen kommer livet alltid att bjuda högt och lågt på saker jag inte kan påverka; jag om någon vet hur snabbt allt kan ställas på ända.
Så långt känns det hanterbart, bra. Men på ett område är jag orolig för förändringen.
Jag märker hur svårt jag har för relationer, att öppna upp och låta andra komma nära mig. Jag tror jag är rädd. Att bli sårad, att det ska göra ont. Jag vet med förnuftet att bara för att man en gång skurit sig så kan man inte låta bli att använda knivar igen. Men ibland orkar jag bara inte. Är så rädd för besvikelser, konflikter, bli sårad eller såra. Då känns det som en enkel lösning att inte alls involvera sig. Kanske är jag oxå rädd att min sjukdom kommer tillbaka och jag vet ju hur mycket smärta den orsakat alla som står mig nära - vill jag utsätta dem för det?
Men samtidigt - ett liv utan nära, varma, intima relationer - vad är det för liv? Jag är rädd att jag blivit så skrämd att jag inte vågar ta risken att komma någon riktigt nära igen. Och det är en fasansfull tanke.
På ytan kanske det inte märks så jättemycket, om man bara känner mig på ett ytligt plan. Det som kanske är lättast att märka är att jag är mer avvaktande. Jag kastar mig inte in i allting på samma sätt längre, utan är mer av en betraktare. Jag sparar min energi till det jag verkligen vill lägga den på.
Tror att jag av vissa upplevs som lite 'svårare', lite tystare och, som sagt, mer avvaktande.
Jag märker att det kan bli lite problematiskt ibland. När en person inte är den som omvärlden förväntar att den ska vara så kan det bli svåra situationer. Detta märks mest på jobbet, men även i mer personliga relationer, där jag kan märka en viss osäkerhet, både hos mig och andra. Hur är det jag är nu egentligen? Känner inte alltid igen mig själv. Ibland kan jag stå och prata med någon/några och höra någon säga något intressant, men oväntat. Och så kommer jag på att det var jag.
Inte lätt, som sagt. Men jag har kommit så långt. Jag tar ansvar för mig själv, för mitt välbefinnande. Jag är inte ett omständigheternas offer längre utan har i mångt och mycket ett fritt val. Sen kommer livet alltid att bjuda högt och lågt på saker jag inte kan påverka; jag om någon vet hur snabbt allt kan ställas på ända.
Så långt känns det hanterbart, bra. Men på ett område är jag orolig för förändringen.
Jag märker hur svårt jag har för relationer, att öppna upp och låta andra komma nära mig. Jag tror jag är rädd. Att bli sårad, att det ska göra ont. Jag vet med förnuftet att bara för att man en gång skurit sig så kan man inte låta bli att använda knivar igen. Men ibland orkar jag bara inte. Är så rädd för besvikelser, konflikter, bli sårad eller såra. Då känns det som en enkel lösning att inte alls involvera sig. Kanske är jag oxå rädd att min sjukdom kommer tillbaka och jag vet ju hur mycket smärta den orsakat alla som står mig nära - vill jag utsätta dem för det?
Men samtidigt - ett liv utan nära, varma, intima relationer - vad är det för liv? Jag är rädd att jag blivit så skrämd att jag inte vågar ta risken att komma någon riktigt nära igen. Och det är en fasansfull tanke.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)