Det finns någon för alla

"Det finns någon för alla" brukar man få höra ibland. F-n trot. Men nu vet jag: det finns en hudläkare för mig.

Idag när jag kommer till doktor A så säger han: "Välkommen, kom in och sätt dig." När sa någon inom vården senast 'Välkommen' till mig?

Vi går först igenom min journal där min första hudläkare skrivit hur tätt mina kontroller, enligt det nationella melanom-programmet, ska ske. 4 ggr/år första året, 3 ggr/år andra året, och sedan 2 ggr/år tills det gått 5 år totalt.
Han frågar om det som varit, jag får själv berätta.

Han går noggrant igenom alla mina prickar. För varje område han går igenom stannar han upp och jag får visa om jag gjort några upptäckter eller har frågor kring något inom just det området.

De två prickar som förra hudläkaren ville ta bort tycker han ska vara kvar och min fråga kommer innan jag hinner formulera den mer diplomatiskt:
"Men, hur kommer det sig att två läkare kan bedöma så olika - är det en bedömningssport eller?"

Dr A blir inte arg. Han skrattar glatt och förklarar att en del läkare är mer benägna att plocka bort prickar, beroende på erfarenhet, hur de känner in patientens oro och önskemål etc. Han beskriver det svåra i deras roll: deras uppdrag är att inte operera i onödan, men de ska heller inte missa några melanom. Han pratar om min, patientens, viktiga roll i detta. Att kolla sig själv, att ha en dialog med sin läkare etc. Ibland kan det vara försvarbart att plocka bort något som är benignt, för att få en bättre livskvalitet, utan oro. Men läkaren måste kunna hjälpa på andra sätt än med kniven.

Då passar jag på att ta återfallsfrågan också och han blir inte arg nu heller utan förklarar att visst finns risk för återfall, annars skulle jag ju inte behöva ränna där flera gånger om året. Men NU är cancern borta ur såret, lymfkörtlarna är rena, och inga andra prickar ser konstiga ut. Och tillsammans ska vi hålla koll.

Några nyckelord, som gör detta besöket så annorlunda: Välkommen, patientens viktiga roll, dialog, tillsammans. Dessa ord, och det faktum att detta är första gången på jag vet inte när som jag inte känner mig stressad under ett läkarbesök; får en känsla av att det får ta den tid det tar.

Han avslutar vårt samtal med att förklara att vi ses igen om 3 månader, men om jag är orolig eller har frågor om något så ska jag ringa till mottagningen o prata antingen med en sköterska eller honom, eller gå till min husläkare så kan hon ringa honom om hon vill ha råd. Vid det här laget svävar jag på moln. Någon inom sjukvården som uppmanar mig att ta kontakt med dem MELLAN gångerna!

När jag ska gå tar han min hand, håller den i sina 2, ser mig i ögonen och säger: "Du har haft en jävla tur. Lev nu!"

Det var inte mig det var fel på. Jag var inte jobbig eller besvärlig. Bara en människa som sökte någon som passade mig.

När jag kommer ut i parkeringshuset känner jag hur tårarna bränner på kinderna. Men de är glada. Trygga. Varma.

Det finns någon för alla. Doktor A finns för mig.