Jag har förlorat så mycket. Det är antagligen därför jag är så rädd om det jag har. Är rädd att bli sjukare, förlora jobbet, förlora mina nära anhöriga o s v och vågar knappt 'jinxa' genom att skriva om det jag förlorat, av rädsla för att jag ska få erfara att det kunde bli värre.

Men det är en del. Stabiliteten, den fasta punkten i livet. Hemmet vi byggde tillsammans, tryggheten i att vara två, den finansiella stabiliteten. Mest av allt har jag förlorat tron: på att få vara frisk och leva ett långt liv, på tvåsamheten, på kärleken, på att livet i grunden är lyckligt.

Så, med allt detta jag förlorat, låt mig åtminstone behålla min värdighet. Gör mig inte till ett charity case.