Tänker mycket på det vi pratade om i fredags, på rädslan. Fröken Terapeut pratade så bra om att våga gå ’varvet runt’ med rädslan, våga tänka igenom allt det man är rädd för. Räcker inte ett varv får man gå två, och då känns det andra varvet förhoppningsvis lite lättare och inte lika hemskt.
Jag som är visuellt lagd ser det som en busslinje där man hoppar på, stannar vid varje hållplats och ser vad det kan finnas för rädslor där. När man kommer till ändstationen kan man förhoppningsvis hoppa av och återgå till livet istället för att konstant sitta på den där bussen.
Det kan ju finnas trevliga busslinjer också, där cirkeln handlar om att tänka på att allt inte måste gå åt skogen. Men hur trevlig den där linjen än verkar så är det ändå den andra jag hoppar på.
Märkligt. Eller kanske är det så att jag bara måste åka just den linjen tills jag är klar med den på något sätt. När väl det är gjort kanske jag kan gå på gatan och tänka att ’jahaja, där kommer rädsla-bussen. Den behöver jag inte åka så ofta längre.’
Det känns väldigt avlägset, jag vågar knappt åka en enda hållplats.
Men jag hoppas att det ska vara så.
måndag 30 juni 2008
Blödning, eller 17 minuters kö till kirurgen
Ännu mer ont idag. Skönt att sitta hemma och jobba i knäigaste byxorna och noppig munkjacka. Ringde och pratade med kirurgmottagningen och hennes heta tips när jag beskrev det onda var en blödning i låret. Eller blodpropp. Eller en nerv som skadats i operationen. Men hon bestämde sig för blödning till slut. Och vad gör man åt det då? Vila. Problemet är bara att om jag bara sitter still här och vilar så går min hjärna på högvarv, och det är inte särskilt vilsamt.
Normalt är jag van vid att det som gynnar kroppen också gynnar själen, men nu måste jag göra jobbiga val – ha mindre ont i kroppen och mer i själen, eller tvärtom. Får försöka hitta en medelväg som gynnar båda.
Normalt är jag van vid att det som gynnar kroppen också gynnar själen, men nu måste jag göra jobbiga val – ha mindre ont i kroppen och mer i själen, eller tvärtom. Får försöka hitta en medelväg som gynnar båda.
lördag 28 juni 2008
Ont både utanpå och inuti
Idag har varit en fruktansvärt jobbig dag, som började väldigt tidigt. Har haft riktigt, riktigt ont, och med smärtan utanpå ökar smärtan inuti. Det hänger ihop – ju mer ont jag får desto mer förstår jag att jag är allvarligt sjuk, även om det i dagsläget inte går att säga hur sjuk, och vilka konsekvenserna blir.
Jag pratade om rädsla med Fröken Terapeut igår och hur den är så tätt inpå mig. Jag fick med mig bra verktyg för att hantera den, men det funkade bättre i hennes sköna fåtölj än i min säng mitt i natten när jag fortfarande inte lyckats somna. Jag måste träna på att hantera rädslan, inte låta den hantera mig. Att ge efter, och sedan komma tillbaka.
En liten tröst i bedrövelsen är att mina sår, de på utsidan alltså, läker bra. Jag var hos syster I igår och fick dem omlagda. Kändes bättre så än att göra det själv, som de sa på sjukhuset att jag kunde göra, eftersom jag ju inte ens sett såren och inte visste hur jag skulle reagera. De såg fina ut, men det stora var STORT. Snälla syster I sade att trots att hon är sjuksköterska så kan inte hon heller lägga om sår på sig själv. Det kallar jag people skills det.
Men såren inuti är värre. Den typen av inre blödningar är inget som sjukvården befattar sig med.
Där står man ensam.
Jag pratade om rädsla med Fröken Terapeut igår och hur den är så tätt inpå mig. Jag fick med mig bra verktyg för att hantera den, men det funkade bättre i hennes sköna fåtölj än i min säng mitt i natten när jag fortfarande inte lyckats somna. Jag måste träna på att hantera rädslan, inte låta den hantera mig. Att ge efter, och sedan komma tillbaka.
En liten tröst i bedrövelsen är att mina sår, de på utsidan alltså, läker bra. Jag var hos syster I igår och fick dem omlagda. Kändes bättre så än att göra det själv, som de sa på sjukhuset att jag kunde göra, eftersom jag ju inte ens sett såren och inte visste hur jag skulle reagera. De såg fina ut, men det stora var STORT. Snälla syster I sade att trots att hon är sjuksköterska så kan inte hon heller lägga om sår på sig själv. Det kallar jag people skills det.
Men såren inuti är värre. Den typen av inre blödningar är inget som sjukvården befattar sig med.
Där står man ensam.
Du vet väl om att du är värdefull
Bara ett par kvarter från där jag bor ligger, mitt bland husen och gatorna, en liten park med en gammal kyrkoruin. En skön oas för tanter med små golvmopps-hundar, tonåringar som vill pussas, farbröder med ölburkar eller bara söndagsflanörer.
Ruinen används fortfarande till kyrkliga saker när vädret tillåter.
Idag är det jobbigt för mig att gå min promenad, för jag har så ont, men det känns ändå skönt att komma ut och röra lite på mig.
När jag närmar mig ruinen ser jag att det pågår något där. Ett dop. Ett litet barn i vit, lång klänning och glada, stolta och förväntansfulla gäster. Man känner sig lite som en inkräktare när man går där utanför de låga murarna och ser allt, men samtidigt ser jag det härliga i att dela det som händer därinne med dem som råkar gå förbi.
När jag är precis i höjd med den lilla dopskaran sjunger de en sång.
Vägen hem går lättare än vägen dit, trots att det är uppför hela vägen. Och i det kompakta molntäcket mitt sinne befunnit sig i idag blir det en liten springa.
När jag kommer hem pustar jag ut efter trapporna och tänker på sången jag fick dela med det lilla barnet som bars fram till dopet.
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du.
Ruinen används fortfarande till kyrkliga saker när vädret tillåter.
Idag är det jobbigt för mig att gå min promenad, för jag har så ont, men det känns ändå skönt att komma ut och röra lite på mig.
När jag närmar mig ruinen ser jag att det pågår något där. Ett dop. Ett litet barn i vit, lång klänning och glada, stolta och förväntansfulla gäster. Man känner sig lite som en inkräktare när man går där utanför de låga murarna och ser allt, men samtidigt ser jag det härliga i att dela det som händer därinne med dem som råkar gå förbi.
När jag är precis i höjd med den lilla dopskaran sjunger de en sång.
Vägen hem går lättare än vägen dit, trots att det är uppför hela vägen. Och i det kompakta molntäcket mitt sinne befunnit sig i idag blir det en liten springa.
När jag kommer hem pustar jag ut efter trapporna och tänker på sången jag fick dela med det lilla barnet som bars fram till dopet.
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du.
fredag 27 juni 2008
Jag tänker på Överlevarkvinnan
Överlevarkvinnan har inte en så rolig fredagskväll. Hon ligger på sjukhus, 'lyckligtvis' (i den mån man kan använda det ordet i detta sammanhanget) inte med samma tuffa diagnos som tidigare, men allvarligt nog att vara på sjukhus.
Trots allt detta får jag ett meddelande på mitt mobilsvar där Överlevarkvinnan ringer för att fråga hur det är med mig. Vad ska man säga? Annat än att hon är vad hon heter.
Ikväll går mina tankar till Överlevarkvinnan. Krya på dig.
Trots allt detta får jag ett meddelande på mitt mobilsvar där Överlevarkvinnan ringer för att fråga hur det är med mig. Vad ska man säga? Annat än att hon är vad hon heter.
Ikväll går mina tankar till Överlevarkvinnan. Krya på dig.
Jag blir arg
Intet ont anandes plockade jag upp tidningen från hallgolvet imorse. Redan när jag ögnade igenom förstasidan reagerade jag på en rubrik. "Solen inte bara farlig" stod det. När jag läser hela artikeln får jag reda på att den strålning som ökar risken för hudcancer, alltså den som är som högst mitt på dagen, minskar risken för "andra allvarliga sjukdomar". Det handlar om att solens UVB-strålar tillför D-vitamin, som minskar risken för bl a hjärt- och kärlsjukdomar, enligt en österrikisk studie.
Jag blir arg.
Varje år får ca 2000 svenskar malignt melanom och ca 3 700 får skivepitelcancer, som också är hudcancer som kan sprida sig, dock ofta lindrigare än malignt melanom. (Källa: G-P).
Malignt melanom var den 7e vanligaste cancerformen i Sverige 2006 (Källa: Cancerfondsrapporten 2008).
År 2005 dog sammanlagt 497 svenskar av någon form av hudcancer (Källa: Cancerfondsrapporten 2008). Det är ungefär samma antal som dör i trafiken varje år.
Det är sällan man ser artiklar i tidningen med budskapet: 'Javisst dör folk i trafiken, men herregud, tänk vad mycket bra saker vi får ut av att köra bil! Vi slipper sitta på knöiga bussar, vi kan hälsa på släkt o vänner och vi kan spela vilken musik vi vill.' Närå, trafikdöden debatteras högt och lågt, vilket jag givetvis inte har något emot!
MEN. Faktum kvarstår. Malignt melanom har, tillsammans med övriga hudcancerformer, under ett antal år varit den cancerform som ökar mest i Sverige (Källa: Cancerfondsrapporten 2008) och är en av de få cancerformer där man faktiskt kan påverka risken att insjukna genom sin livsstil.
Och så kommer G-P med detta. Jag tror faktiskt att 'skräckpropaganda', dock helst i nyanserad form, har verkan. Och att artiklar som denna har motsatt verkan. Många slarvläser och drar slutsatsen att 'nähänä, nu är det inte farligt att sola längre, vad skönt, då slipper jag ha dåligt samvete för att jag pressar järnet under sommarens få helsoliga dagar.'
När det handlar om att i grunden ändra attityder och beteenden.
Klart att jag inte kan vara objektiv eller se båda sidor av saken. Det skiter jag i. Jag blir arg ändå.
Jag blir arg.
Varje år får ca 2000 svenskar malignt melanom och ca 3 700 får skivepitelcancer, som också är hudcancer som kan sprida sig, dock ofta lindrigare än malignt melanom. (Källa: G-P).
Malignt melanom var den 7e vanligaste cancerformen i Sverige 2006 (Källa: Cancerfondsrapporten 2008).
År 2005 dog sammanlagt 497 svenskar av någon form av hudcancer (Källa: Cancerfondsrapporten 2008). Det är ungefär samma antal som dör i trafiken varje år.
Det är sällan man ser artiklar i tidningen med budskapet: 'Javisst dör folk i trafiken, men herregud, tänk vad mycket bra saker vi får ut av att köra bil! Vi slipper sitta på knöiga bussar, vi kan hälsa på släkt o vänner och vi kan spela vilken musik vi vill.' Närå, trafikdöden debatteras högt och lågt, vilket jag givetvis inte har något emot!
MEN. Faktum kvarstår. Malignt melanom har, tillsammans med övriga hudcancerformer, under ett antal år varit den cancerform som ökar mest i Sverige (Källa: Cancerfondsrapporten 2008) och är en av de få cancerformer där man faktiskt kan påverka risken att insjukna genom sin livsstil.
Och så kommer G-P med detta. Jag tror faktiskt att 'skräckpropaganda', dock helst i nyanserad form, har verkan. Och att artiklar som denna har motsatt verkan. Många slarvläser och drar slutsatsen att 'nähänä, nu är det inte farligt att sola längre, vad skönt, då slipper jag ha dåligt samvete för att jag pressar järnet under sommarens få helsoliga dagar.'
När det handlar om att i grunden ändra attityder och beteenden.
Klart att jag inte kan vara objektiv eller se båda sidor av saken. Det skiter jag i. Jag blir arg ändå.
torsdag 26 juni 2008
Firar framgångar
En vecka har gått sedan operationen. Trots att jag är otåligt lagd och helst vill åka till Skatås och springa 8an så inser jag att jag har gjort stora framsteg:
Kan gå upp och ner för mina 4 trappor.
Kan jobba halvtid.
Kan gå bättre och bättre. Idag gick jag ner till postlådan med ett brev på kvällskvisten. 25 minuter t/r. Nöjd!
Kan leva med smärtan, trots att det gör ont hela tiden. Inte bara runt såren, utan runt omkring p g a annorlunda rörelsemönster och att jag inte rör mig alls lika mycket som annars - knän, rygg, muskler baksida lår tar stryk.
Idag är den första dagen jag tagit mig igenom utan Panodil.
Kan för det mesta ta en dag i taget och leva igenom allt jag känner, rädsla, nedstämdhet, utan att försöka undvika det.
Jag tycker allt detta är bra gjort av mig. Firar med ett glas Chardonnay till fotbollen.
Det är jag värd.
Kan gå upp och ner för mina 4 trappor.
Kan jobba halvtid.
Kan gå bättre och bättre. Idag gick jag ner till postlådan med ett brev på kvällskvisten. 25 minuter t/r. Nöjd!
Kan leva med smärtan, trots att det gör ont hela tiden. Inte bara runt såren, utan runt omkring p g a annorlunda rörelsemönster och att jag inte rör mig alls lika mycket som annars - knän, rygg, muskler baksida lår tar stryk.
Idag är den första dagen jag tagit mig igenom utan Panodil.
Kan för det mesta ta en dag i taget och leva igenom allt jag känner, rädsla, nedstämdhet, utan att försöka undvika det.
Jag tycker allt detta är bra gjort av mig. Firar med ett glas Chardonnay till fotbollen.
Det är jag värd.
Mannen
Jag saknar Mannen så mycket. Först var det tvåsamheten som var jobbig att lämna, och fortfarande är det emellanåt. Men det kommer så småningom att gå över. Nej, det är Mannen jag saknar. Mannen, som inte bara var min partner, utan min allra, allra bästa vän. Som kände mig så väl. Som hade (har?) samma extremt dåliga humor som jag. Som var min trygghet och min glädje, min vardag och min helg. Och jag hans, tror jag.
Jag tror fortfarande det är han som ringer när det ringer; han som skickar sms:et när det blippar, men så är det ju inte. Och det gör ont.
Jag är arg. Arg för att min sjukdom kommit i vägen för mig, och oss tillsammans, att bearbeta vår separation. Allt sådant har fått stå tillbaka och det ligger där som en oknådad deg. Jag är ledsen att jag måste fokusera så mycket på mig själv och inte kan få komma till något slags avslut, eller vad vi nu kallar det, med Mannen.
Argast och ledsnast är jag över 2 saker: att man inte kan få det att fungera trots att kärleken, känslorna och passionen är så starka, och att jag gjort Mannen så illa.
Jag tror fortfarande det är han som ringer när det ringer; han som skickar sms:et när det blippar, men så är det ju inte. Och det gör ont.
Jag är arg. Arg för att min sjukdom kommit i vägen för mig, och oss tillsammans, att bearbeta vår separation. Allt sådant har fått stå tillbaka och det ligger där som en oknådad deg. Jag är ledsen att jag måste fokusera så mycket på mig själv och inte kan få komma till något slags avslut, eller vad vi nu kallar det, med Mannen.
Argast och ledsnast är jag över 2 saker: att man inte kan få det att fungera trots att kärleken, känslorna och passionen är så starka, och att jag gjort Mannen så illa.
onsdag 25 juni 2008
Rädd
Jag är så rädd hela tiden. Livrädd. Eller är dödsrädd mer relevant?
Jag är rädd att det inte slutar här, utan att cancercellerna har spridit sig till mina lymfkörtlar och vidare ut i kroppen. Rädd att det sitter en ännu oupptäckt tumör någonstans i min kropp och växer till sig – rädd att det är p g a den som jag gått ner i vikt trots att jag äter jämt.
Rädd för att ha ont, hamna på sjukhus, vara beroende av andra, bli hårt medicinerad och aldrig kunna sluta oroa mig.
Rädd för att aldrig mer få ha ett vanligt liv, med jobb, fritid, vänner. Släpa mig upp ur sängen en kulen måndagsmorgon i november, känna kroppen jobba och pulsen slå under joggingrundan, lördagskvällar med mat o dryck med familj och vänner. Känslan när jag går ut från jobbet dagen när semestern börjar, köra bil i ösregn o beckmörker mitt i vintern och lyssna på favoritmusiken, gå på bröllop och kalas, slappa i soffan en bakfull söndag.
Rädd att allt ska ta slut. Snart. Fort. Eller långsamt, utdraget. Smärtsamt. Ensamt.
Jag är rädd att det inte slutar här, utan att cancercellerna har spridit sig till mina lymfkörtlar och vidare ut i kroppen. Rädd att det sitter en ännu oupptäckt tumör någonstans i min kropp och växer till sig – rädd att det är p g a den som jag gått ner i vikt trots att jag äter jämt.
Rädd för att ha ont, hamna på sjukhus, vara beroende av andra, bli hårt medicinerad och aldrig kunna sluta oroa mig.
Rädd för att aldrig mer få ha ett vanligt liv, med jobb, fritid, vänner. Släpa mig upp ur sängen en kulen måndagsmorgon i november, känna kroppen jobba och pulsen slå under joggingrundan, lördagskvällar med mat o dryck med familj och vänner. Känslan när jag går ut från jobbet dagen när semestern börjar, köra bil i ösregn o beckmörker mitt i vintern och lyssna på favoritmusiken, gå på bröllop och kalas, slappa i soffan en bakfull söndag.
Rädd att allt ska ta slut. Snart. Fort. Eller långsamt, utdraget. Smärtsamt. Ensamt.
tisdag 24 juni 2008
Läka utanpå och inuti
Skönt att ha första arbetsdagen gjord. Skönt att vara lite som vanligt mitt i allt ovanligt.
Sov gott i soffan en stund när jag kom hem, det tar på krafterna att läka. Inte nog med att det gör ont i såren, när man inte går ordentligt blir belastningen annorlunda och det gör ont i knän, musklerna i baksida lår i andra benet, ryggen etc. Men jag är ändå så glad att jag kan ta mig framåt, och väldigt väldigt glad att jag kan ta mig upp och ner i trappor. Och att jag orkar jobba.
Men visst är det tungt, allt det som inte har med kroppen att göra, utan själen. Nu kommer en lång, lång vänteperiod och jag måste träna på det här med delmål och samtidigt vara rädd om mig själv när kroppen har så mycket att läka.
Så många scener spelas upp för mig, av saker som har varit under den senaste månaden, av scenarier som kan komma att utspelas i framtiden. Då är det en utmaning i sig att leva här och nu.
Men det är det jag måste göra för att kunna orka.
Sov gott i soffan en stund när jag kom hem, det tar på krafterna att läka. Inte nog med att det gör ont i såren, när man inte går ordentligt blir belastningen annorlunda och det gör ont i knän, musklerna i baksida lår i andra benet, ryggen etc. Men jag är ändå så glad att jag kan ta mig framåt, och väldigt väldigt glad att jag kan ta mig upp och ner i trappor. Och att jag orkar jobba.
Men visst är det tungt, allt det som inte har med kroppen att göra, utan själen. Nu kommer en lång, lång vänteperiod och jag måste träna på det här med delmål och samtidigt vara rädd om mig själv när kroppen har så mycket att läka.
Så många scener spelas upp för mig, av saker som har varit under den senaste månaden, av scenarier som kan komma att utspelas i framtiden. Då är det en utmaning i sig att leva här och nu.
Men det är det jag måste göra för att kunna orka.
måndag 23 juni 2008
Hemma igen
Det är måndag kväll och jag är trött. Vinden viner i mörkret utanför köksfönstret.
Jag är hemma igen efter att ha blivit väl omhändertagen av pappa och styvmamma sedan operationen.
Carolina och herr Carolina körde 20 mil t/r för att hämta hem mig och min bil och jag är dem evigt, evigt tacksam för det. De första dagarna kändes det skönt att ha människor omkring mig och jag var rädd att inte klara trapporna här hemma (4 tr utan hiss är ingen lek med en skuren lårmuskel), men nu var det dags.
Jag oroade mig i onödan (hört den förut, någon?) Gick hur bra som helst. Känner mig trygg här vid mitt köksbord, inte ensam och utlämnad som jag trodde.
Det är nytt för mig, det här att be om hjälp. Jag kan förvisso knata upp o ner för trappan här i huset, men inte med matkassar, så det måste jag be om hjälp med. Plus en massa andra praktiska vardagssaker. Men jag har börjat inse att de flesta jag känner är precis som jag - kan de hjälpa till så gör de det gärna. Jag hoppas de alla förstår hur mycket det betyder för mig.
Imorgon ska jag till jobbet. Åker taxi nu för att kunna jobba halvtid. Ska bli skönt att göra något vanligt, bara vara mitt vardagsjag.
Nu börjar finalspelet i min match, och finalmatchen blir den 11 juli då jag har återbesök hos morfinkirurgen. Jag laddar för en hård match. Fortfarande livrädd, men mån om att kunna ställa upp med bästa laget. Det vet jag att jag redan har.
Har avslutat dagen med ett samtal med världens bästa tränare om man ska gå en hård match: Lilla Fi. Kvinnan med den vackra hållningen, den underbara dialekten och ett stort, varmt hjärta gjort av renaste guld. Med henne på sin bänk kan man inte förlora.
Den tanken tar jag med mig när jag låter värmeljusen brinna ut och kryper ner under lakanen för att höra vinden vina utanför.
Min säng. Hemma. Tack gode Gud.
Jag är hemma igen efter att ha blivit väl omhändertagen av pappa och styvmamma sedan operationen.
Carolina och herr Carolina körde 20 mil t/r för att hämta hem mig och min bil och jag är dem evigt, evigt tacksam för det. De första dagarna kändes det skönt att ha människor omkring mig och jag var rädd att inte klara trapporna här hemma (4 tr utan hiss är ingen lek med en skuren lårmuskel), men nu var det dags.
Jag oroade mig i onödan (hört den förut, någon?) Gick hur bra som helst. Känner mig trygg här vid mitt köksbord, inte ensam och utlämnad som jag trodde.
Det är nytt för mig, det här att be om hjälp. Jag kan förvisso knata upp o ner för trappan här i huset, men inte med matkassar, så det måste jag be om hjälp med. Plus en massa andra praktiska vardagssaker. Men jag har börjat inse att de flesta jag känner är precis som jag - kan de hjälpa till så gör de det gärna. Jag hoppas de alla förstår hur mycket det betyder för mig.
Imorgon ska jag till jobbet. Åker taxi nu för att kunna jobba halvtid. Ska bli skönt att göra något vanligt, bara vara mitt vardagsjag.
Nu börjar finalspelet i min match, och finalmatchen blir den 11 juli då jag har återbesök hos morfinkirurgen. Jag laddar för en hård match. Fortfarande livrädd, men mån om att kunna ställa upp med bästa laget. Det vet jag att jag redan har.
Har avslutat dagen med ett samtal med världens bästa tränare om man ska gå en hård match: Lilla Fi. Kvinnan med den vackra hållningen, den underbara dialekten och ett stort, varmt hjärta gjort av renaste guld. Med henne på sin bänk kan man inte förlora.
Den tanken tar jag med mig när jag låter värmeljusen brinna ut och kryper ner under lakanen för att höra vinden vina utanför.
Min säng. Hemma. Tack gode Gud.
Medicin och empati
Jag har en del publicering att ta igen efter bredbandsskuggan. Detta skrev jag i fredags, midsommarafton
Det är skönt att igår är igår. Så länge igår var idag så var det jobbigt.
Sjukhuset hade missat att jag först skulle till avdelningen för Nukleärmedicin (låter lagom radioaktivt) och få en isotop insprutad i benet. Detta gör man med hjälp av ca 10 sprutstick med blå vätska som skjuts in runt såret. Gör ONT! Vätskan går sedan vidare med lymfan, fram till de lymfkörtlar som ligger närmast det maligna området; ljumsken i mitt fall. Det smarta med vätskan är att den hittar den första lymfkörteln, den s k portvaktskörteln.
Hos nukleärmedicin blir man sedan inrullad i en magnetkamera, som fotograferar vätskans väg (den är alltså radioaktiv på riktigt, så att magnetkameran ska kunna se).
Kirurgen får sedan en bild så han/hon kan se exakt var portvaktskörteln sitter. Den plockas ut och analyseras för att se om det finns några maligna celler här. Eftersom den är ’först’ så vet man att alla andra är bra om denna är det. Och motsatt – är den inte bra får man plocka ut fler och fler. Det är denna analys som tar 300 år, förlåt, 3 veckor, att få svar på.
Sen kissar man medelhavsblått i några dagar när vätskan lämnar kroppen.
Det behövs inte mycket för att man ska bli uppstressad. Redan att komma in för operation är ju stressande, och när det sedan uppdagas misstag så känner man sig ännu ynkligare. Det löste sig i alla fall, och jag fick ursäkter och bra bemötande.
Eftersom jag fick operation med så kort varsel så var det inte tant kirurg som opererade utan en kille med attityden kirurg=kung som definitivt sovit över alla empati- och people skills-lektioner under läkarutbildningen (om de har sådana?).
Att han är kompetent och vet medicinskt vad som är rätt för mig betvivlar jag inte, men jag känner hela människan. Och jag är inte en människa som tänker sitta hemma sjukskriven i 2 veckor och vänta på ett besked som om det är gott förändrar mitt liv lite grann och om det är dåligt förändrar det totalt. Så funkar inte jag. Och huvudet är det ju inget fel på. Och den delen tar jag faktiskt åt mig äran av att veta mest om.
Morfintabletterna har också fått vara, klarar mig bra på Panodil. Har inte alls så ont som jag trodde, tack o lov.
Operationen var dock större än jag trodde, de skar djupt, ner till muskeln, och ca 15 cm brett, samt ett 2 cm snitt i ljumsken för lymfkörteln. Har världens största bandage runt benet och kan glömma att sitta på huk den närmsta månaden.
Känns så otroligt skönt att ha detta gjort. Nu återstår 3 veckors väntan. Fick en första indikation från kirurgen på lymfkörteln som med blotta ögat såg bra ut. Men, en noggrannare analys måste ju göras.
När man ligger där och är på väg att bli inrullad på operation, då är man liten. Helt avklädd, inte bara kläder, men alla personliga markörer – smycken, nagellack, smink, frisyr, personlighet - allt som är jag är reducerat till 691001. Så utlämnad. Tur att personalen är fantastisk. Verkligen, verkligen fantastisk.
Skönt att komma hem till pappa o styvmamma och få bli jag igen och inte 691001. Duscha, lukta gott, ha på mina egna kläder.
Men mest fantastiskt är alla som bar mig genom denna dagen med tankar och böner eller vad var och en vill kalla det.
Aldrig har jag behövt det så mycket, aldrig har jag känt det så väl.
Tack alla.
Det är skönt att igår är igår. Så länge igår var idag så var det jobbigt.
Sjukhuset hade missat att jag först skulle till avdelningen för Nukleärmedicin (låter lagom radioaktivt) och få en isotop insprutad i benet. Detta gör man med hjälp av ca 10 sprutstick med blå vätska som skjuts in runt såret. Gör ONT! Vätskan går sedan vidare med lymfan, fram till de lymfkörtlar som ligger närmast det maligna området; ljumsken i mitt fall. Det smarta med vätskan är att den hittar den första lymfkörteln, den s k portvaktskörteln.
Hos nukleärmedicin blir man sedan inrullad i en magnetkamera, som fotograferar vätskans väg (den är alltså radioaktiv på riktigt, så att magnetkameran ska kunna se).
Kirurgen får sedan en bild så han/hon kan se exakt var portvaktskörteln sitter. Den plockas ut och analyseras för att se om det finns några maligna celler här. Eftersom den är ’först’ så vet man att alla andra är bra om denna är det. Och motsatt – är den inte bra får man plocka ut fler och fler. Det är denna analys som tar 300 år, förlåt, 3 veckor, att få svar på.
Sen kissar man medelhavsblått i några dagar när vätskan lämnar kroppen.
Det behövs inte mycket för att man ska bli uppstressad. Redan att komma in för operation är ju stressande, och när det sedan uppdagas misstag så känner man sig ännu ynkligare. Det löste sig i alla fall, och jag fick ursäkter och bra bemötande.
Eftersom jag fick operation med så kort varsel så var det inte tant kirurg som opererade utan en kille med attityden kirurg=kung som definitivt sovit över alla empati- och people skills-lektioner under läkarutbildningen (om de har sådana?).
Att han är kompetent och vet medicinskt vad som är rätt för mig betvivlar jag inte, men jag känner hela människan. Och jag är inte en människa som tänker sitta hemma sjukskriven i 2 veckor och vänta på ett besked som om det är gott förändrar mitt liv lite grann och om det är dåligt förändrar det totalt. Så funkar inte jag. Och huvudet är det ju inget fel på. Och den delen tar jag faktiskt åt mig äran av att veta mest om.
Morfintabletterna har också fått vara, klarar mig bra på Panodil. Har inte alls så ont som jag trodde, tack o lov.
Operationen var dock större än jag trodde, de skar djupt, ner till muskeln, och ca 15 cm brett, samt ett 2 cm snitt i ljumsken för lymfkörteln. Har världens största bandage runt benet och kan glömma att sitta på huk den närmsta månaden.
Känns så otroligt skönt att ha detta gjort. Nu återstår 3 veckors väntan. Fick en första indikation från kirurgen på lymfkörteln som med blotta ögat såg bra ut. Men, en noggrannare analys måste ju göras.
När man ligger där och är på väg att bli inrullad på operation, då är man liten. Helt avklädd, inte bara kläder, men alla personliga markörer – smycken, nagellack, smink, frisyr, personlighet - allt som är jag är reducerat till 691001. Så utlämnad. Tur att personalen är fantastisk. Verkligen, verkligen fantastisk.
Skönt att komma hem till pappa o styvmamma och få bli jag igen och inte 691001. Duscha, lukta gott, ha på mina egna kläder.
Men mest fantastiskt är alla som bar mig genom denna dagen med tankar och böner eller vad var och en vill kalla det.
Aldrig har jag behövt det så mycket, aldrig har jag känt det så väl.
Tack alla.
onsdag 18 juni 2008
Känslo-pyttipanna
Jag är ju varken sjukare eller friskare p g a detta besked. Men vilken lättnad, vilken oerhörd lättnad! Jag är ju action-orienterad, och nu får jag action så det räcker.
Vilket gör att jag inte spiller vänta-energi i detta stadiet utan kan bunkra upp till nästa vänte-period. Den lär behövas.
Och även om provsvaren dröjer de 'utlovade' 3 veckorna så får jag ju ändå ett besked snabbare än jag väntat. Kan gå på semester och VETA. Oavsett vad det är jag vet då så är det en situation jag föredrar framför att sväva omkring som en fri radikal. Det är inte bra för någon, och särskilt inte för pessimister med livlig fantasi.
Jag är livrädd. Men glad. Eller nåt. Alla känslor är som en stor pyttipanna, svårt att sortera ut vad som är vad.
Går in i bredbandsskugga några dagar nu.
Tänk på mig alla.
Vilket gör att jag inte spiller vänta-energi i detta stadiet utan kan bunkra upp till nästa vänte-period. Den lär behövas.
Och även om provsvaren dröjer de 'utlovade' 3 veckorna så får jag ju ändå ett besked snabbare än jag väntat. Kan gå på semester och VETA. Oavsett vad det är jag vet då så är det en situation jag föredrar framför att sväva omkring som en fri radikal. Det är inte bra för någon, och särskilt inte för pessimister med livlig fantasi.
Jag är livrädd. Men glad. Eller nåt. Alla känslor är som en stor pyttipanna, svårt att sortera ut vad som är vad.
Går in i bredbandsskugga några dagar nu.
Tänk på mig alla.
tisdag 17 juni 2008
Om att våga tro sina ögon samt skräckblandad glädje
Jag tror jag har tittat efter minst 25 gånger nu. Står det verkligen 06 som månad - kanske ser jag fel och det ska vara 08? Den 19:e, är det på torsdag? Nu på torsdag, i övermorgon? Och det är mitt namn som står överst?
Men hur jag än vänder och vrider så kvarstår faktum.
På torsdag, ingen annan torsdag än den som kommer nästa gång det blir torsdag. Så ska jag. Ingen annan. Kl 07.30. Opereras.
Skräckblandad glädje har fått en ny dimension.
Men hur jag än vänder och vrider så kvarstår faktum.
På torsdag, ingen annan torsdag än den som kommer nästa gång det blir torsdag. Så ska jag. Ingen annan. Kl 07.30. Opereras.
Skräckblandad glädje har fått en ny dimension.
måndag 16 juni 2008
Vardagslunk i väntans tider
Nu känns det som om den stora väntan satt in. Timmarna segar sig framåt med ungefär samma hastighet som bilköerna hem genom Tingstadstunneln på eftermiddagarna.
Fröken Terapeut hjälper mig att tänka annorlunda, inte bara på ett enormt berg av minuter och timmar som ska avanceras. Vi pratar om mål och delmål. Inga stora saker, bara att ha små vardagshöjdpunkter att se fram emot – Sveriges match på onsdag, midsommarfirande i lugn och ro, planera små men viktiga saker tillsammans med världens viktigaste människor – mina vänner.
Mitt i allt det jobbiga och hemska vill jag ha en helt vanlig vardagslunk, där allting bara traskar på. Där jag jobbar, äter, tvättar, handlar, umgås, skrattar, gråter, betalar räkningar och allt annat som hör till ett helt underbart vardagsliv. Lugn och ro. För egentligen är ju inget annorlunda med mig idag jämfört med för 3 veckor sedan. Inget och allt.
Och nej, det låg inget brev med kallelse till operation på hallmattan idag.
Fröken Terapeut hjälper mig att tänka annorlunda, inte bara på ett enormt berg av minuter och timmar som ska avanceras. Vi pratar om mål och delmål. Inga stora saker, bara att ha små vardagshöjdpunkter att se fram emot – Sveriges match på onsdag, midsommarfirande i lugn och ro, planera små men viktiga saker tillsammans med världens viktigaste människor – mina vänner.
Mitt i allt det jobbiga och hemska vill jag ha en helt vanlig vardagslunk, där allting bara traskar på. Där jag jobbar, äter, tvättar, handlar, umgås, skrattar, gråter, betalar räkningar och allt annat som hör till ett helt underbart vardagsliv. Lugn och ro. För egentligen är ju inget annorlunda med mig idag jämfört med för 3 veckor sedan. Inget och allt.
Och nej, det låg inget brev med kallelse till operation på hallmattan idag.
söndag 15 juni 2008
Dödens grupp
Jag älskar stora sportevenemang och följer hängivet fotbolls-EM.
På TV pratar man om ’Dödens grupp’. Där spelar jag. Med samma motståndare i samtliga matcher.
Men även dödens grupp ska ju ha en vinnare. Det ska bli jag. Ska bara försöka ta mig till kvartsfinal först.
På TV pratar man om ’Dödens grupp’. Där spelar jag. Med samma motståndare i samtliga matcher.
Men även dödens grupp ska ju ha en vinnare. Det ska bli jag. Ska bara försöka ta mig till kvartsfinal först.
lördag 14 juni 2008
Jag pratar med Kvinnan i Hamnen
Kvinnan i Hamnen gråter och säger: ’Jag läser din blogg varje dag. Och jag gråter. Hela, hela tiden är jag så ledsen för dig. Jag vill inte vara hos dig varje dag, varje timma och varje minut. Varje sekund vill jag vara nära dig.’
Det tar ett tag för mig att fatta vad hon sagt. Hon läser min blogg varje dag och gråter. För mig.
’Om du gråter av det, varför läser du då?’ tänker jag.
Och vet svaret innan jag ens formulerat frågan.
Det känns så mycket i mitt hjärta att det nästan gör ont. Och inte ens alla mina ord räcker till för att försöka beskriva.
Det tar ett tag för mig att fatta vad hon sagt. Hon läser min blogg varje dag och gråter. För mig.
’Om du gråter av det, varför läser du då?’ tänker jag.
Och vet svaret innan jag ens formulerat frågan.
Det känns så mycket i mitt hjärta att det nästan gör ont. Och inte ens alla mina ord räcker till för att försöka beskriva.
fredag 13 juni 2008
Fredagskväll
Det har varit en lång, lång, tung, tung arbetsvecka och jag är så trött. Har sovit dåligt under hela veckan; haft svårt att komma till ro och sedan vaknat samtidigt som de första fåglarna med en hjärna så full av tankar att den inte riktigt kunnat slappna av under natten.
I kväll dukar jag med god mat och vin. Och skålar för mig och säger:
’Skål på dig lilla Lobelia. Du har inte bara överlevt ännu en vecka. Du har levt.’
Tack till alla er som bär mig.
I kväll dukar jag med god mat och vin. Och skålar för mig och säger:
’Skål på dig lilla Lobelia. Du har inte bara överlevt ännu en vecka. Du har levt.’
Tack till alla er som bär mig.
Överlevarkvinnan
Överlevarkvinnan jobbar på samma företag som jag. För ett antal år sedan berättade hon för mig om sin cancer. Hon var ungefär i samma ålder som jag när hon fick beskedet. På det följde en tuff, mycket tuff kamp; inklusive alla cancerbehandlingens delar och biverkningar i form av bortplockade inre organ, strålning, cellgifter o s v.
Vi ses inte så ofta på jobbet, men häromdagen satt jag på ett möte och betraktade Överlevarkvinnan i smyg. Svårt att förstå att denna kraftfulla person, med sin starka, stora personlighet, sitt aldrig sinande engagemang, sin härliga, underbara intensitet, har stirrat döden i vitögat. Men hon har inte bara gjort det. Hon har stirrat tillbaka. Och vunnit.
När jag tänker på cancer vill jag tänka på Överlevarkvinnan. Och på den vanliga dag för några år sedan när vi åt lunch och jag fick reda på att det var ingen vanlig dag, utan dagen då hon varit symptomfri i 5 år och alltså friskförklarats.
Överlevarkvinnan och den dagen vill jag tänka på. Hon är, genom sin blotta uppenbarelse, ett levande bevis för att det går att ta sig igenom den mörkaste tunnel och komma ut; inte bara som en som överlevt, utan som en hel, stark, varm och levande människa.
Vi ses inte så ofta på jobbet, men häromdagen satt jag på ett möte och betraktade Överlevarkvinnan i smyg. Svårt att förstå att denna kraftfulla person, med sin starka, stora personlighet, sitt aldrig sinande engagemang, sin härliga, underbara intensitet, har stirrat döden i vitögat. Men hon har inte bara gjort det. Hon har stirrat tillbaka. Och vunnit.
När jag tänker på cancer vill jag tänka på Överlevarkvinnan. Och på den vanliga dag för några år sedan när vi åt lunch och jag fick reda på att det var ingen vanlig dag, utan dagen då hon varit symptomfri i 5 år och alltså friskförklarats.
Överlevarkvinnan och den dagen vill jag tänka på. Hon är, genom sin blotta uppenbarelse, ett levande bevis för att det går att ta sig igenom den mörkaste tunnel och komma ut; inte bara som en som överlevt, utan som en hel, stark, varm och levande människa.
torsdag 12 juni 2008
Mamma och jag
Jag tänker på min mamma väldigt mycket nu. Mamma, som precis som jag fick ett cancerbesked när försommaren var som vackrast. Trots att det gått 13 år så sitter det fastetsat i mig och har säkert format mitt liv och den jag är mer än jag förstår.
Hennes besked var inte som mitt. Där fanns inget utrymme för hopp eller förtröstan. Ingen härlig statistik som faktiskt ger en mycket god chans att överleva. För henne fanns bara en väg och hon visste det redan innan läkaren gav henne beskedet.
Vad hände i dig i det ögonblicket mamma? Vad var dina tankar? Vad fick dig att kämpa hela sommaren och en bit in på hösten fastän läkaren sa till mig att han trodde du skulle vara borta från detta livet redan vid midsommar?
Jag är så glad att vi fick den sista tiden tillsammans.
När jag fick ledigt på halvtid och kunde vara hos dig. Nu önskar jag att jag hade frågat mer.
Och berättat mer om hur mycket jag älskar dig.
Och jag önskar att du ska vara hos mig nu mamma.
Hennes besked var inte som mitt. Där fanns inget utrymme för hopp eller förtröstan. Ingen härlig statistik som faktiskt ger en mycket god chans att överleva. För henne fanns bara en väg och hon visste det redan innan läkaren gav henne beskedet.
Vad hände i dig i det ögonblicket mamma? Vad var dina tankar? Vad fick dig att kämpa hela sommaren och en bit in på hösten fastän läkaren sa till mig att han trodde du skulle vara borta från detta livet redan vid midsommar?
Jag är så glad att vi fick den sista tiden tillsammans.
När jag fick ledigt på halvtid och kunde vara hos dig. Nu önskar jag att jag hade frågat mer.
Och berättat mer om hur mycket jag älskar dig.
Och jag önskar att du ska vara hos mig nu mamma.
onsdag 11 juni 2008
Dagsform: Att våga blicka framåt trots allt
Jag har gått en utbildning under våren som handlar om coaching. Sista dagen av 5 är precis avslutad och min hjärna går för högvarv. Förutom all kunskap jag fått har utbildningen gett många tillfällen till reflektion över min egen situation och utveckling.
Bara det faktum att jag gick hit ser jag som ett framsteg. En tro långt därinne på att det finns en framtid, en framtid som jag i mångt och mycket fortfarande kan påverka. Det är den delen jag måste fokusera på nu, inte den som ligger utanför min kontroll.
Vet att det är lättare sagt än gjort men är det något jag lärt mig under den här våren så är det att min gamla klyscha ’tänk att det värsta ska hända så blir du bara positivt överraskad’ definitivt ska ut ur mitt liv nu. Jag vill inte liva på det viset längre.
Till helgen ska jag åka ut till havet och slänga i den; klyschan alltså. Och kanske mig själv oxå, om vädret tillåter. Fast skillnaden är att jag ska upp till ytan igen.
Bara det faktum att jag gick hit ser jag som ett framsteg. En tro långt därinne på att det finns en framtid, en framtid som jag i mångt och mycket fortfarande kan påverka. Det är den delen jag måste fokusera på nu, inte den som ligger utanför min kontroll.
Vet att det är lättare sagt än gjort men är det något jag lärt mig under den här våren så är det att min gamla klyscha ’tänk att det värsta ska hända så blir du bara positivt överraskad’ definitivt ska ut ur mitt liv nu. Jag vill inte liva på det viset längre.
Till helgen ska jag åka ut till havet och slänga i den; klyschan alltså. Och kanske mig själv oxå, om vädret tillåter. Fast skillnaden är att jag ska upp till ytan igen.
tisdag 10 juni 2008
Hos tant doktorn
Känner mig helt slut, både fysiskt och mentalt. Besöket hos tant doktorn tog nog mer energi än jag förstod.
Jag visste ju innan att inget nytt skulle framkomma, men det känns ändå skönt att ha träffat läkaren som ska skära i mig.
Hon var rak och ärlig och sa inte 'det ska nog ordna sig ska du se'; en kommentar vi så ofta säger i all välmening men inte är något jag vill höra inom sjukvården. Där vill jag få fakta.
Och faktum är att inte ens tant doktorn vet vad som händer med mig. Däremot visste hon att mitt melanom var 2 mm. Vid 1,5 mm går gränsen för att även kolla lymfkörtlarna.
Hon berättade hur operationen kommer att gå till, dels öppnandet av mitt gamla ärr och kollen av lymfkörtlarna i ljumsken.
Och så var det det här med väntetiden. Operation i slutet av denna månaden. Den vävnad + lymfkörtlar man då tar ut skickas på analys. Väntan på besked är olika beroende på cancerform. Vid bröstcancer gör man en akut analys och får besked redan när man vaknar ur narkosen. För malignt melanom får man vänta. Och vänta. Och vänta. I 3 veckor ungefär. Tro nu inte att jag har något emot bröstcancerpatienter! Jag avskyr när man sätter upp olika sjukdomsgrupper mot varann.
När jag räknar så har jag alltså 2-3 veckor innan jag får operation och sedan 3 veckor ytterligare för besked. Alltså högst 6 veckor. 42 dagar. 1008 timmar.
Hur ska jag klara det? Var ska kraften komma från?
Käre gode Gud, hjälp mig att inte bli totalt knäpp, neurotisk och totalt under isen deprimerad tills dess.
Kära vänner och familj, hjälp mig att leva, minut för minut, timma för timma, dag för dag. Det är det enda sättet jag klarar just nu.
Jag visste ju innan att inget nytt skulle framkomma, men det känns ändå skönt att ha träffat läkaren som ska skära i mig.
Hon var rak och ärlig och sa inte 'det ska nog ordna sig ska du se'; en kommentar vi så ofta säger i all välmening men inte är något jag vill höra inom sjukvården. Där vill jag få fakta.
Och faktum är att inte ens tant doktorn vet vad som händer med mig. Däremot visste hon att mitt melanom var 2 mm. Vid 1,5 mm går gränsen för att även kolla lymfkörtlarna.
Hon berättade hur operationen kommer att gå till, dels öppnandet av mitt gamla ärr och kollen av lymfkörtlarna i ljumsken.
Och så var det det här med väntetiden. Operation i slutet av denna månaden. Den vävnad + lymfkörtlar man då tar ut skickas på analys. Väntan på besked är olika beroende på cancerform. Vid bröstcancer gör man en akut analys och får besked redan när man vaknar ur narkosen. För malignt melanom får man vänta. Och vänta. Och vänta. I 3 veckor ungefär. Tro nu inte att jag har något emot bröstcancerpatienter! Jag avskyr när man sätter upp olika sjukdomsgrupper mot varann.
När jag räknar så har jag alltså 2-3 veckor innan jag får operation och sedan 3 veckor ytterligare för besked. Alltså högst 6 veckor. 42 dagar. 1008 timmar.
Hur ska jag klara det? Var ska kraften komma från?
Käre gode Gud, hjälp mig att inte bli totalt knäpp, neurotisk och totalt under isen deprimerad tills dess.
Kära vänner och familj, hjälp mig att leva, minut för minut, timma för timma, dag för dag. Det är det enda sättet jag klarar just nu.
måndag 9 juni 2008
Äntligen lite action
Det är skönt med brev från sjukvården. De är lätta att känna igen där de ligger på dörrmattan. Det låg t o m med adressidan upp så jag kunde se Västra Götalands-logon där i vänsterhörnet.
Ögnar igenom kallelsen till tant doktor och inser att här snackar vi action. Imorgon 11.20 ska jag infinna mig på Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås för 'undersökning med anledning av hitkommen remiss.'
Jag reflekterar lite över hur lätt sjukvården skulle kunna göra det lilla extra för oss patienter.
Brevet jag fick var daterat och skickat i torsdags. Troligtvis tänkte man inte på att fredag var helgdag och att jag alltså skulle få brevet dagen innan jag skulle vara där.
Det gör inget, det finns inget som hade kunnat vara viktigare. Men tänk om, bara OM man fick fantisera fritt och då önska att en kopia av kallelsen gått iväg via e-post till mig. Eller enbart den vägen, så hade portot och kuvertet sparats in. Vad annorlunda min helg hade blivit då, om jag vetat att det fanns en tid att hänga upp tillvaron på, att jag var inne i loopen, att någon fixat lite action!
Vet att det bara är en undersökning, men ändå. Ovissheten gör så illa, drar ner tankarna i ett träsk av destruktivitet och passivitet. Att veta att jag ska få träffa någon som jobbar med mitt fall lindrar och gör att man inte dras ner; i alla fall inte lika ofta och lika illa.
Ska bli skönt att träffa tant doktorn och få reda på hur operationen ska gå till. Jag vet att de ska öppna ärret efter mitt födelsemärke igen genom ett tvärsnitt, samt kolla om cancercellerna spridit sig till mina lymfkörtlar i ljumsken. Känner att jag saknar information om allting, vilket inte är bra för personer som jag med mycket livlig fantasi. Hjärnan bara ploppar fram nya frågor. Det är bra. Då händer det något.
Äntligen lite action, som sagt.
Ögnar igenom kallelsen till tant doktor och inser att här snackar vi action. Imorgon 11.20 ska jag infinna mig på Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås för 'undersökning med anledning av hitkommen remiss.'
Jag reflekterar lite över hur lätt sjukvården skulle kunna göra det lilla extra för oss patienter.
Brevet jag fick var daterat och skickat i torsdags. Troligtvis tänkte man inte på att fredag var helgdag och att jag alltså skulle få brevet dagen innan jag skulle vara där.
Det gör inget, det finns inget som hade kunnat vara viktigare. Men tänk om, bara OM man fick fantisera fritt och då önska att en kopia av kallelsen gått iväg via e-post till mig. Eller enbart den vägen, så hade portot och kuvertet sparats in. Vad annorlunda min helg hade blivit då, om jag vetat att det fanns en tid att hänga upp tillvaron på, att jag var inne i loopen, att någon fixat lite action!
Vet att det bara är en undersökning, men ändå. Ovissheten gör så illa, drar ner tankarna i ett träsk av destruktivitet och passivitet. Att veta att jag ska få träffa någon som jobbar med mitt fall lindrar och gör att man inte dras ner; i alla fall inte lika ofta och lika illa.
Ska bli skönt att träffa tant doktorn och få reda på hur operationen ska gå till. Jag vet att de ska öppna ärret efter mitt födelsemärke igen genom ett tvärsnitt, samt kolla om cancercellerna spridit sig till mina lymfkörtlar i ljumsken. Känner att jag saknar information om allting, vilket inte är bra för personer som jag med mycket livlig fantasi. Hjärnan bara ploppar fram nya frågor. Det är bra. Då händer det något.
Äntligen lite action, som sagt.
söndag 8 juni 2008
Miss Spain och jag
Miss Spain var här häromkvällen. Sitta på balkongen och dricka rosévin. Prata. Skratta. Gråta. Bara vara tysta tillsammans.
”En vän är någon som vet allt om dig och ändå älskar dig.” Så sant. Att få vara mig själv, den jag är, med brister o fel, tillgångar och egenskaper, det är absolut det viktigaste krav jag har på en vänskap.
Det är skönt att miss Spain vet allt. Om mig. Om mamma. Då behöver man inte förklara. Våra mammors död i cancer förenar oss. Vi vet båda att livet är ändligt och kan ta slut fortare än vi tror. Inga pensionsförsäkringar för oss alltså. Vi vet att när man får besked eller upplever saker som gör att man tänker ’hur ska jag orka?’ så gör man det. På något outgrundligt jäkla sätt så gör man faktiskt det.
Vad jag skulle stå mig slätt nu, utan dem som vet allt och ändå älskar. Tack.
”En vän är någon som vet allt om dig och ändå älskar dig.” Så sant. Att få vara mig själv, den jag är, med brister o fel, tillgångar och egenskaper, det är absolut det viktigaste krav jag har på en vänskap.
Det är skönt att miss Spain vet allt. Om mig. Om mamma. Då behöver man inte förklara. Våra mammors död i cancer förenar oss. Vi vet båda att livet är ändligt och kan ta slut fortare än vi tror. Inga pensionsförsäkringar för oss alltså. Vi vet att när man får besked eller upplever saker som gör att man tänker ’hur ska jag orka?’ så gör man det. På något outgrundligt jäkla sätt så gör man faktiskt det.
Vad jag skulle stå mig slätt nu, utan dem som vet allt och ändå älskar. Tack.
Visst är det ironiskt
”Det är ironiskt” säger Mannen, som fortfarande finns lite grann i mitt liv, tack o lov. Han fortsätter: ”Jag har alltid trott jag ska få malignt melanom, med tanke på mina fruktansvärda solvanor. Och så får du det. Du, som alltid smörjer in dig, aldrig slarvar.”
Jag förstår vad han menar. Och tänker att du kände inte mig när jag var tonåring. Odödlig. Man måste ju bli röd först för att kunna bli brun sen. Tågluff -90. Kånka på solkräm till Korfu? Lägga pengar på sånt klet när man kan köpa drinkar för de surt förvärvade slantarna? Tror inte det.
Jag försöker att inte klandra mig själv för att det är självförvållat. Jag är ett barn av min tid. ”Ska du klandra nån så klandra oss, dina föräldrar” säger min pappa, och då förstår jag det absurda i att gå och tänka så. Det finns ingen att klandra. Och skulle man peka ut alla som blir sjuka som blivit det ’självförvållat’, ja då blir det inte många kvar på sjukhusen. 80% av all lungcancer beror på rökning (som i annonskampanjer på 50-talet t o m beskrevs som hälsosamt), och ska vi sedan gå in på alla ’välfärdssjukdomarna’, ja då kan vi snacka självförvållat. Helt meningslös diskussion med andra ord. Och för mig gör den ingen skillnad här och nu. Men visst är det ironiskt.
Jag förstår vad han menar. Och tänker att du kände inte mig när jag var tonåring. Odödlig. Man måste ju bli röd först för att kunna bli brun sen. Tågluff -90. Kånka på solkräm till Korfu? Lägga pengar på sånt klet när man kan köpa drinkar för de surt förvärvade slantarna? Tror inte det.
Jag försöker att inte klandra mig själv för att det är självförvållat. Jag är ett barn av min tid. ”Ska du klandra nån så klandra oss, dina föräldrar” säger min pappa, och då förstår jag det absurda i att gå och tänka så. Det finns ingen att klandra. Och skulle man peka ut alla som blir sjuka som blivit det ’självförvållat’, ja då blir det inte många kvar på sjukhusen. 80% av all lungcancer beror på rökning (som i annonskampanjer på 50-talet t o m beskrevs som hälsosamt), och ska vi sedan gå in på alla ’välfärdssjukdomarna’, ja då kan vi snacka självförvållat. Helt meningslös diskussion med andra ord. Och för mig gör den ingen skillnad här och nu. Men visst är det ironiskt.
lördag 7 juni 2008
Det händer inte mig
Trots att vi vet att det inte gör någon skillnad så upprepar vi det som ett mantra, om och om igen: Det händer inte mig. Någon annan skiljer sig, blir arbetslös, råkar ut för en olyckshändelse, eller får en svår sjukdom. Som cancer.Men det händer. Och denna gången har det hänt mig.
Den 28 maj var jag en av över 100 personer som fick en cancerdiagnos, en av de ca 2000 personer som varje år får diagnosen malignt melanom. Enligt Cancerfondens statistik kommer hälften av oss 100 att överleva; motsvarande siffra för oss med malignt melanom är ca 85%.
Statistik känns väldigt trubbigt nu. Och jag är livrädd.
Alla jag berättat för har sagt samma sak: Det kunde varit jag. När vi 60- och 70-talister växte upp, vem sade då att solen var farlig? Och solarierna, de som skulle frälsa oss kalla, ljustörstande nordbor under vintern, hur skulle de kunna vara en hälsofara när de värmde så skönt och gav så härlig färg?Idag vet vi att det är annorlunda.
Frågan är: vad gör DU med den informationen? Vill du inte veta? Tro mig, du vill.Ta ett första steg och boka en tid för att få dina leverfläckar kollade. Och ta det lugnt i solen. Denna sommaren lägger du grunden för ditt välbefinnande om 10-20 år. Så släpp mantrat och ta ansvar för ditt liv!
Den 28 maj var jag en av över 100 personer som fick en cancerdiagnos, en av de ca 2000 personer som varje år får diagnosen malignt melanom. Enligt Cancerfondens statistik kommer hälften av oss 100 att överleva; motsvarande siffra för oss med malignt melanom är ca 85%.
Statistik känns väldigt trubbigt nu. Och jag är livrädd.
Alla jag berättat för har sagt samma sak: Det kunde varit jag. När vi 60- och 70-talister växte upp, vem sade då att solen var farlig? Och solarierna, de som skulle frälsa oss kalla, ljustörstande nordbor under vintern, hur skulle de kunna vara en hälsofara när de värmde så skönt och gav så härlig färg?Idag vet vi att det är annorlunda.
Frågan är: vad gör DU med den informationen? Vill du inte veta? Tro mig, du vill.Ta ett första steg och boka en tid för att få dina leverfläckar kollade. Och ta det lugnt i solen. Denna sommaren lägger du grunden för ditt välbefinnande om 10-20 år. Så släpp mantrat och ta ansvar för ditt liv!
Nya perspektiv
Det är underligt ur snabbt perspektivet kan ändras. Min vår har varit enormt tuff, med massa jobbigt på jobbet och framför allt separationen från Mannen.Och så plötsligt en dag ringer telefonen och min hudläkare meddelar att leverfläcken som såg så godartad ut var ett Malignt melanom. I ett slag reduceras allt annat till ren och skär futtighet. Hur ska jag kunna tänka på något annat? Hur ska jag klara av att fortsätta leva mitt liv. 'Du måste lära dig leva med oron' säger läkaren. Det är det svåraste. Jotack.
Efter ssk-strejken har massor av operationer skjutits på framtiden. För min del innebär det maximalt 4 veckors väntetid på att få operationen gjord. "Kunde lika gärna varit 4 år" säger jag och min förstående läkare kontrar med att jag måste sätta det i perspektiv. Ingenting förändras eller förvärras på 4 veckor. Nähänä. Dåså. Då sätter jag väl det i perspektiv då.
Vill inte leva varje dag som om det vore den sista, men måste träna på att ta en dag i taget - lägga minut till minut, timma till timma, dag till dag. Och behålla perspektivet. Egentligen är jag inte sjukare idag än jag var för 14 dagar sedan. Men det känns så. Hur lever man med väntan när man inte ens vet vad man väntar på?
Efter ssk-strejken har massor av operationer skjutits på framtiden. För min del innebär det maximalt 4 veckors väntetid på att få operationen gjord. "Kunde lika gärna varit 4 år" säger jag och min förstående läkare kontrar med att jag måste sätta det i perspektiv. Ingenting förändras eller förvärras på 4 veckor. Nähänä. Dåså. Då sätter jag väl det i perspektiv då.
Vill inte leva varje dag som om det vore den sista, men måste träna på att ta en dag i taget - lägga minut till minut, timma till timma, dag till dag. Och behålla perspektivet. Egentligen är jag inte sjukare idag än jag var för 14 dagar sedan. Men det känns så. Hur lever man med väntan när man inte ens vet vad man väntar på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)