Känner mig helt slut, både fysiskt och mentalt. Besöket hos tant doktorn tog nog mer energi än jag förstod.
Jag visste ju innan att inget nytt skulle framkomma, men det känns ändå skönt att ha träffat läkaren som ska skära i mig.
Hon var rak och ärlig och sa inte 'det ska nog ordna sig ska du se'; en kommentar vi så ofta säger i all välmening men inte är något jag vill höra inom sjukvården. Där vill jag få fakta.
Och faktum är att inte ens tant doktorn vet vad som händer med mig. Däremot visste hon att mitt melanom var 2 mm. Vid 1,5 mm går gränsen för att även kolla lymfkörtlarna.
Hon berättade hur operationen kommer att gå till, dels öppnandet av mitt gamla ärr och kollen av lymfkörtlarna i ljumsken.
Och så var det det här med väntetiden. Operation i slutet av denna månaden. Den vävnad + lymfkörtlar man då tar ut skickas på analys. Väntan på besked är olika beroende på cancerform. Vid bröstcancer gör man en akut analys och får besked redan när man vaknar ur narkosen. För malignt melanom får man vänta. Och vänta. Och vänta. I 3 veckor ungefär. Tro nu inte att jag har något emot bröstcancerpatienter! Jag avskyr när man sätter upp olika sjukdomsgrupper mot varann.
När jag räknar så har jag alltså 2-3 veckor innan jag får operation och sedan 3 veckor ytterligare för besked. Alltså högst 6 veckor. 42 dagar. 1008 timmar.
Hur ska jag klara det? Var ska kraften komma från?
Käre gode Gud, hjälp mig att inte bli totalt knäpp, neurotisk och totalt under isen deprimerad tills dess.
Kära vänner och familj, hjälp mig att leva, minut för minut, timma för timma, dag för dag. Det är det enda sättet jag klarar just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
4 kommentarer:
Tänk inte 1008 timmar. Tänk en dag i taget. Något annat finns inte. Bara idag; med målet att stiga upp på morgonen och gå till sängs på kvällen. Med fokus på bara vad du ska göra idag. Och då menar jag inte "leva som varje dag var den sista" utan helt enkelt leva en dag i taget. (Enkelt och enkelt...)
Finns det kurator du kan få träffa? Stödgrupper för drabbade; på sjukhuset eller på nätet? Broschyrer eller böcker du kan läsa om hur man (över)lever medan man väntar? När jag var sjuk var stödgrupperna min livlina.
Och se till att få allt stöd du behöver från vänner och bekanta och familj. Var inte duktig, utan se till att både ta emot och kräva hjälp och stöd.
Tänker på dig...
Man önskar ju verkligen att väntan till operationen skulle vara lite kortare. Men Annika har rätt, ta en dag i taget. Kram!
Gumman, du är bäst!!!
Jag kan bara säga som de andra, ta en dag i taget och så får vi bara hoppas att tiden till operation blir kortare och att väntan på svaret blir kortare ! Kramisar K
Skicka en kommentar