”Det är ironiskt” säger Mannen, som fortfarande finns lite grann i mitt liv, tack o lov. Han fortsätter: ”Jag har alltid trott jag ska få malignt melanom, med tanke på mina fruktansvärda solvanor. Och så får du det. Du, som alltid smörjer in dig, aldrig slarvar.”
Jag förstår vad han menar. Och tänker att du kände inte mig när jag var tonåring. Odödlig. Man måste ju bli röd först för att kunna bli brun sen. Tågluff -90. Kånka på solkräm till Korfu? Lägga pengar på sånt klet när man kan köpa drinkar för de surt förvärvade slantarna? Tror inte det.
Jag försöker att inte klandra mig själv för att det är självförvållat. Jag är ett barn av min tid. ”Ska du klandra nån så klandra oss, dina föräldrar” säger min pappa, och då förstår jag det absurda i att gå och tänka så. Det finns ingen att klandra. Och skulle man peka ut alla som blir sjuka som blivit det ’självförvållat’, ja då blir det inte många kvar på sjukhusen. 80% av all lungcancer beror på rökning (som i annonskampanjer på 50-talet t o m beskrevs som hälsosamt), och ska vi sedan gå in på alla ’välfärdssjukdomarna’, ja då kan vi snacka självförvållat. Helt meningslös diskussion med andra ord. Och för mig gör den ingen skillnad här och nu. Men visst är det ironiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
2 kommentarer:
Livet är rätt ironiskt, alldeles för ofta. Och alldeles för ofta får man flera skopor skit, istället för jämna doser - och andra verkar aldrig få några skopor överhuvudtaget.
Orättvist.
Tänker på dig och hoppas att du orkar igenom det här också. Mind over matter!
Du är så klok Annika, och har så rätt. Livet är orättvist, det är ett faktum. Det handlar bara om hur vi förhåller oss till det. Och, jag har haft, och har mycket som talar för mig och det är det jag måste fokusera på nu. Vet att även du haft din beskärda del.
Skicka en kommentar