Jag är så rädd hela tiden. Livrädd. Eller är dödsrädd mer relevant?
Jag är rädd att det inte slutar här, utan att cancercellerna har spridit sig till mina lymfkörtlar och vidare ut i kroppen. Rädd att det sitter en ännu oupptäckt tumör någonstans i min kropp och växer till sig – rädd att det är p g a den som jag gått ner i vikt trots att jag äter jämt.
Rädd för att ha ont, hamna på sjukhus, vara beroende av andra, bli hårt medicinerad och aldrig kunna sluta oroa mig.
Rädd för att aldrig mer få ha ett vanligt liv, med jobb, fritid, vänner. Släpa mig upp ur sängen en kulen måndagsmorgon i november, känna kroppen jobba och pulsen slå under joggingrundan, lördagskvällar med mat o dryck med familj och vänner. Känslan när jag går ut från jobbet dagen när semestern börjar, köra bil i ösregn o beckmörker mitt i vintern och lyssna på favoritmusiken, gå på bröllop och kalas, slappa i soffan en bakfull söndag.
Rädd att allt ska ta slut. Snart. Fort. Eller långsamt, utdraget. Smärtsamt. Ensamt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
3 kommentarer:
Älskade vän...
Tårar...
Vad ska jag säga...?
Det finns inget jag kan säga som mildrar din rädsla. Inget mer än att ensam är du aldrig. ALDRIG. Även om du förstås på sätt & vis är ensam med din rädsla. Den kan vi runt omkring aldrig helt & fullt förstå. Men vi finns här. Alltid. Tillsammans är vi starka.
Massor med varma kramar till dig.
Gumman,
Som lilla Fi säger, så är du aldrig ensam, vi finns här i din närhet! Närhelst du behöver oss och vill ha oss omkring dig!
Och vi ska kämpa med dig och hjälpa dig upp när du känner att du faller...
Tycker om dig!!!
Troligen är det så att har man en gång sett döden i vitögat så finns rädslan där hur man än gör. Men vi finns här om du vill prata eller bara vara nära oss som bryr oss och tycker om dig. Kram!
Skicka en kommentar