Flygvärdinnebantning

Jag pratar med fröken Terapeut om stumheten inom mig. Filtret som tar bort känslorna och lämnar mig i meningslöshetens beigehet.

Hon berättar hur hon ibland brukar bläddra igenom veckotidningarna ute i väntrummet och förundras över alla bantningskurer som vi förväntas gå på. "Alla vet ju egentligen att flygvärdinnebantningen inte fungerar" säger hon, "annat än att man troligtvis går ner lite grann p g a vätskebrist när man äter bananer o sockerfria kex i tio dagar. Men man vet ju, att någon långvarig viktnedgång som håller, det ger den inte. För att lyckas med det är det ju en livsstilsförändring som måste till, och det är en process som kan ta, och måste få ta tid."

Denna plötsliga utläggning om bantning förvånar mig. Varken hon eller jag har några behov av bantningskurer, och hon är ju inte dietist utan psykolog.

Hon frågar mig om jag skulle kunna tänka mig att pröva någon av dessa 'mirakeldieter' och jag svarar direkt att för det första gillar jag inte begreppet bantning, utan är mer inne på det här med sund livsstil. För det andra blir jag vansinning på alla som vill profitera på att intala människor att de inte duger som de är.

"Det är lite märkligt", svarar fröken Terapeut, "för det är ju precis en sådan metod du vill tillämpa på ditt inre liv." Där kom poängen, med full kraft.

Som vanligt har hon rätt. Efter 'friskeuforin' har de höga bergen blivit djupa dalar. Meningslöshet - vad spelar det för roll? Vanmakt - ska jag bli sjuk igen? Rädsla - vad ska hända? Skuld - varför får jag en andra chans? Ledsen - varför känner jag inget? Ska det vara så här? Allt har samlat sig i mitt inre och skapar det här filtret jag har mot hela mitt känsloliv; stumheten inombords.

Hon berättar om Tsunami-överlevare som ett eller flera år efter det som hände upplever samma sak. Och vi pratar om det jag redan vet - jag måste igenom. Inte runt, inte vända ryggen till, inte glömma. Utan steg för steg, dag för dag, timma för timma. Ibland med lite vind i ryggen, ibland med tunga steg.
Men även för flygvärdinnedieten för själen så gäller den gamla hederliga sanningen: det finns inga genvägar. Och det måste jag leva med.

Ett år. En evighet.

Idag är det mannens födelsedag.
Jag tänker på honom och det enda jag önskar för honom är att han ska ha det bra. Må bra. Träffa någon ny tjej som har det jag inte hade. Känna att det känns bra, allting. För det är han värd.

Och mina tankar går ett år tillbaka i tiden. 4 timmars flygresa bort. På morgonen på mannens födelsedag tassade vi upp tidigt, innan värmen hunnit göra alla förflyttningar svettiga. Tog med en flaska bubbel, satte oss på en klippa precis nere vid havet och såg solen stiga uppåt.
Jag minns att jag tänkte: "Bättre än så här kan det bara inte bli."

Vilken välsignelse att jag inte visste då allt som skulle komma, då hade jag inte kunnat njuta av ögonblicket. Kanske är det det som är vägen till lycka - att lära av det som varit, men inte älta, att inte spekulera för mycket i det som ska komma, utan att ta det som är här och nu och bara känna in det.

Jag hoppas att jag en dag ska kunna tänka tillbaka på den morgonen bara för hur underbar den var, utan att känna smärta för allt som hänt under tiden efteråt. För bättre än så kan det verkligen inte bli, och sådana ögonblick är väl värda att vårda.

Ett år. Känns som 10, känns som om jag var en annan person då. En person som fortfarande vågade hoppas på en bra framtid, vågade tro på kärleken, vågade känna glädje i gemenskapen med andra människor och inte rädsla att förlora.

Ett år. En evighet. En eon.

Om att ha mod att ta en jobbig diskussion

När jag frågar säger min nya hudläkare att hon inte vet. Eller mer ordagrant: "När man en gång haft ett melanom är risken att få nya förhöjd." Lite för luddigt för min smak.

Hon upprepar frasen "förhöjd risk" flera gånger men kan (vill?) inte svara på om det är så att det nästan är säkert att jag inom en snar framtid kan få nya melanom, eller om det kan gå åratal, eller kanske aldrig hända igen.

Jag förstår att det inte går att ge en procentsats, men det måste väl finnas erfarenhet att se tillbaka på? Jag upplever att hon tycker frågan är antingen konstig eller besvärande och det förvånar mig. Om man drabbats av en sjukdom, blivit botad så långt det går att se, så borde väl en av de vanligaste frågorna handla om återfall? Eller är jag unik? Hon vill avsluta diskussionen genom att erbjuda sig att ta reda på det, men då har jag redan tröttnat på dimridåerna.

Hon tittar på mina prickar, jag har typ 5-6 stycken kvar som är intressanta ur ett melanomperspektiv. 2 av dem sticker ut lite och hon granskar dem med kommentaren: "de ser fina ut, men om du vill tar vi bort dem."

Då inser jag mitt dilemma. Vad ska jag tro på? När förra hudläkaren såg pricken som var malign sa hon: "Jag kan aldrig tänka mig att den är malign, men eftersom den sitter så illa kan vi ta bort den." Och så var den malign, och en medelstor tumör. Det ger mig 2 alternativ att tro på; vet inte vilket som är värst:

1. Hon trodde verkligen att den var benign. Om så är fallet, hur ska jag veta att det är så när nästa läkare säger det?
2. Hon ljög. Hon hade farhågor att den var malign men ville inte oroa mig i onödan.

Nya läkaren vill inte ta det här diskussionerna. Hon tycker det är obehagligt och det märks. Jag blir irriterad. Varför ska det vara så svårt att få VETA saker som faktiskt gäller mig själv? Om du är osäker, säg det! Jag förstår att hudläkare inte är gudar som kan se allt, men säg då i alla fall hur du tänker.
När jag ska gå säger nya hudläkaren: "Jaha, då skickar vi en kallelse till operation då för de här två fläckarna." Som hon nyss etiketterade som benigna. Jag förstår inte ens när vi kom fram till att det var det som skulle hända. Om hon först säger helt säkert att det är benigna, varför ska de då bort? Jag har inte sagt att jag vill ta bort dem om de är benigna.

Vet varken ut eller in. Vet bara att jag vill ha en läkare som TALAR OM FÖR MIG VAD SOM PÅGÅR. Som är ärlig, rak och tydlig och vågar ta obehagliga diskussioner. Den enda som faktiskt klarat den delen hittills, det är min kirurg; på sitt eget kliniska sätt. Men ändå. Rakt, inga krusiduller.
Behöver nog låta detta sjunka in ett tag.
Orka.

Rädslan kommer tassande

Den är inte lika påflugen längre, rädslan; slår inte till lika ofta och med riktigt samma förlamande kraft.
Jag har också blivit duktigare på att hålla den stången.
Men det märks så väl hur olika minnen, bemärkelsedagar eller händelser bjuder in den. Då kommer den tassande, rädslan. Jag känner hur den går efter mig i trappan på väg hem, hur den flåsar i nacken när jag springer, och jag väntar mig att den ska ha skickat mig ett mail när jag öppnar Outlook på morgnarna.

Just nu i dagarna är det flera saker som bjuder in rädslan. På måndag ska jag träffa min nya hudläkare och få veta lite om vad som väntar nu i form av kontroller och efterbehandlingar. Bara att sätta mig i bilen och åka till Borås kommer att öka pulsen. Tankarna går igång - tänk om det inte är över, tänk om jag får återfall? Jag har många frågor, och bara att tänka på dem gör att rädslobussen kommer in på hållplatsen. Hur ser min prognos ut? Kan jag leva lycklig i alla mina dagar eller är det stor sannolikhet att cancern hinner ikapp mig? Och flera andra. Men jag måste fråga, måste framför allt få svar. Vill, min vana trogen, veta vad jag har att förhålla mig till.

Och imorgon. 3 månader sedan min operation, som var så tuff. Var hos sjukgymnast idag p g a att mitt knä strular lite grann. Troligtvis en svit efter min långa hälta och att jag förlorat muskelmassa. Men inget allvarligt, tack o lov, utan något som går att träna bort.
Men det är en tankeställare jag vill förmedla till andra - visst, för mig har det gått bra, min cancer kunde opereras bort, och det är jag evigt tacksam för, men det betyder inte att det är ett enkelt litet ingrepp som man bara gör och sen glömmer.

Jag tittar ner på mitt ben, på det stora ärret. Rädslan sitter bredvid mig och tittar. Är det sista gjort i såret? Kommer det att skäras upp igen? Återfall? Jag tittar på ärret, som alltid kommer följa mig som en påminnelse om hur dyrbart och sårbart livet är.

Och rädslan, ja den är med. Men i gott sällskap. Med de försiktigt spirande fröna hopp, tillförsikt och tro.
Sen är det upp till mig att inte låta rädslan hindra dem från att växa sig starkare.

Jag tänker på det kinesiska ordspråket:

Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud. Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

Win some - lose some

Det handlar mycket om balans i livet - mellan arbete och vila, vardag o fest, glädje och sorg. När vi har balans på de olika områdena samtidigt, då mår vi som bäst.
När jag sitter på spårvagnen i ett höstvackert lördagsmyllrande Göteborg tänker jag på balansen i mitt liv under den senaste tiden. Jag tänker på vad jag förlorat och vad jag vunnit, en balans man gärna vill tro ska vara jämn - när man förlorar någonting vinner man något annat; ibland oväntat.

Jag tänker på allt jag förlorat sista tiden: min hälsa (eller delar av den, och framför allt känslan av 'det händer inte mig'). Att leva med oro, troligtvis resten av livet. Självkänsla, glädje, energi, mycket har gått förlorat även där. Och förutom det stora tunga ännu mer av samma sort: min partner, min bästa vän. Den förlusten värker fortfarande. Till alla dessa 'inre' förluster kan också läggas de 'yttre' i form av social status, bra ekonomi, arbetslivet etc, även om de känns extremt oviktiga.

Det är ju en del.
Så var det det här med vinstsidan då. Påtaglig obalans råder helt klart. Jag undrar om några vinster någonsin kan gottgöra alla dessa förluster. Men jag gläds ändå åt att jag förmår tänka att just nu ett tag så har balansen varit kass, men förhoppningsvis ska det jämna ut sig på sisådär en 10, 20, 30 år. Och kanske är det så, som så ofta annars, att jag måste få distans och perspektiv för att kunna se hela balans-bilden.

Under tiden söker jag vinsterna. För de finns där. Dagar när allt flyter på på jobbet och jag inte är totalt slut när jag kommer hem. En vän som slår en signal och pratar en stund. Lunch och vin i solen med Blondie och Mini-Blondie denna gudasända höstlördag. En joggingtur i skogen. En ökad självkänsla och självkännedom. Dagar när jag faktiskt inte oroar mig en enda sekund.

Och den största vinsten.
Jag är vid liv. Och jag lever.
Det är så hemskt att man ska behöva dra en sådan fruktansvärd nitlott, åka på en så stor förlust för att förstå att uppskatta den vinsten. Varför skulle just jag behöva lära läxan på ett så tufft sätt?

Förstå bakåt men leva framåt

Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt.


Jag läste den meningen en gång för länge sedan, och har länge funderat på vad den egentligen betyder.
Idag är en dag för tillbakablick. Idag för exakt två månader sedan var en av de svåraste dagarna i mitt liv - dagen innan jag skulle få besked om hur illa mitt melanom var, vid mitt första återbesök hos kirurgen. Att slitas mellan hopp och förtvivlan känns som en extrem kliché, och kan inte riktigt ge rättvisa åt hur jag verkligen kände. Men det är nog så nära jag kommer i mina försök att beskriva.

Jag reflekterar, begrundar och försöker förstå. Allt som hänt. Allt jag känt. Forfarande för mycket på för kort tid och jag tar det fortfarande i portioner för att kunna smälta.
Händelser och tillfällen dyker upp för mitt inre; detaljer och fragment jag inte tidigare funderat över. Jag tror min hjärna hjälper mig att dosera och portionera så att allt inte kommer forsande på en gång.
Det är lite jobbigt ibland och då håller jag mig till nuet. Men så länge det finns saker kvar att förstå bakåt så vill jag göra den resan med jämna mellanrum. För jag vill förstå det jag kan förstå, släppa det som inte går att förstå. Och det får ta den tid det tar att inse vilket som är vilket.
Jag tror, att ju mer förståelse jag får för det som har hänt, desto starkare går jag via nuet in i framtiden. Allt som hänt oss i det förflutna påverkar oss, särskilt när det är stort och omvälvande. Och så vill jag ha det.

Men jag vill inte gå in i framtiden med en tyngd på mina axlar, utan med en värme i mitt hjärta. Det är då jag kan leva livet som ligger framför.

Annorlunda

"Det är klart att du är annorlunda nu" säger Carolina. "Att gå igenom allt som hänt dig utan att förändras, det finns inte". Hon säger det som en självklarhet och lägger inga värderingar i det.

På ytan kanske det inte märks så jättemycket, om man bara känner mig på ett ytligt plan. Det som kanske är lättast att märka är att jag är mer avvaktande. Jag kastar mig inte in i allting på samma sätt längre, utan är mer av en betraktare. Jag sparar min energi till det jag verkligen vill lägga den på.

Tror att jag av vissa upplevs som lite 'svårare', lite tystare och, som sagt, mer avvaktande.

Jag märker att det kan bli lite problematiskt ibland. När en person inte är den som omvärlden förväntar att den ska vara så kan det bli svåra situationer. Detta märks mest på jobbet, men även i mer personliga relationer, där jag kan märka en viss osäkerhet, både hos mig och andra. Hur är det jag är nu egentligen? Känner inte alltid igen mig själv. Ibland kan jag stå och prata med någon/några och höra någon säga något intressant, men oväntat. Och så kommer jag på att det var jag.

Inte lätt, som sagt. Men jag har kommit så långt. Jag tar ansvar för mig själv, för mitt välbefinnande. Jag är inte ett omständigheternas offer längre utan har i mångt och mycket ett fritt val. Sen kommer livet alltid att bjuda högt och lågt på saker jag inte kan påverka; jag om någon vet hur snabbt allt kan ställas på ända.

Så långt känns det hanterbart, bra. Men på ett område är jag orolig för förändringen.
Jag märker hur svårt jag har för relationer, att öppna upp och låta andra komma nära mig. Jag tror jag är rädd. Att bli sårad, att det ska göra ont. Jag vet med förnuftet att bara för att man en gång skurit sig så kan man inte låta bli att använda knivar igen. Men ibland orkar jag bara inte. Är så rädd för besvikelser, konflikter, bli sårad eller såra. Då känns det som en enkel lösning att inte alls involvera sig. Kanske är jag oxå rädd att min sjukdom kommer tillbaka och jag vet ju hur mycket smärta den orsakat alla som står mig nära - vill jag utsätta dem för det?

Men samtidigt - ett liv utan nära, varma, intima relationer - vad är det för liv? Jag är rädd att jag blivit så skrämd att jag inte vågar ta risken att komma någon riktigt nära igen. Och det är en fasansfull tanke.

Ett ljus för mamma

Efter min middag sätter jag mig vid köksbordet, framme vid fönstret, och tittar ut över staden där nedanför. Jag brygger en kopp te, sätter mig tillrätta och tänder ett ljus där på fönsterbänken. Idag brinner ljuset för min mamma, på hennes födelsedag.

Saknaden, smärtan och sorgen, de är lika stora idag som då. Tiden läker inte alla sår, vi lär oss bara att hitta mer effektiva plåster. Saknaden av en förälder, en vän, en nära anhörig. Alla som känt den vet hur den känns. Stor, tom, svart. Sorgen, över att vi fick så få år som vuxna tillsammans, att umgås utanför en förälder-barn-relation. Smärtan. Hennes smärta, så fasansfull. Att stå där bredvid och se någon man älskar bara ätas upp inifrån av smärta, skrika högt vid minsta beröring. Smärtan i mig när jag ber: Käre gode Gud, låt min mamma få slippa lida, hon har lidit nog nu. Skammen över att faktiskt stå och önska livet ur sin mor. Men idag kan jag se en annan sida av det: att inte själviskt tänka att man vill ha kvar någon, till varje pris, utan se till den personens bästa i det ögonblicket, det kan faktiskt vara att önska att de ska få somna in.

Och genom saknad, smärta, sorg och skam kan jag urskilja annat också. Glädje över mina fantastiska föräldrar som aldrig svikit, alltid funnits där. Att få ha min pappa kvar och få komma honom nära. Tacksamhet över allt de gett mig, och allt de offrat för att vi skulle ha det bra.

Jag ser på mig själv, min mor och min mormor. Tre generationer kvinnor, vars liv och gener flätats in i varandra. Trots att vi alla tre är tydliga produkter av den generation vi fötts in i så ser jag mycket av dem i mig. Kreativiteten, skaparglädjen, den stora kärleken till det skrivna ordet; till musiken och naturen, där vi alla hämtat så mycket kraft.
Melankolin, behovet av stillhet och att få vara för mig själv en stund, det kommer från dem det också. Stunderna av tvivel och misströstan.
Jag vet att det är meningslöst, men också att om en tanke kommer till mig så vill jag låta den komma och inte jaga bort den.

Kommer det att vara mer som förenar oss? 2 generationer kvinnor, mor och dotter, som dött i cancer. Kommer jag att vara den tredje?

Nu sänker sig lugnet över mitt hem, över huset, och staden därute. Detta var stunden på dagen som både mamma och mormor tyckte bäst om. Jag ser min mamma där vid köksbordet med ett ljus tänt på bordet, skrivande i sin dagbok innan dagen var helt slut. Hennes egen stund.

Dela lugnet med mig mamma, när jag nu sitter vid mitt köksbord på kvällarna och skriver om mitt liv. Du är alltid med mig i mina kvällsstunder.
Och idag lyser ljuset i fönstret bara för dig.