Ett ljus för mamma

Efter min middag sätter jag mig vid köksbordet, framme vid fönstret, och tittar ut över staden där nedanför. Jag brygger en kopp te, sätter mig tillrätta och tänder ett ljus där på fönsterbänken. Idag brinner ljuset för min mamma, på hennes födelsedag.

Saknaden, smärtan och sorgen, de är lika stora idag som då. Tiden läker inte alla sår, vi lär oss bara att hitta mer effektiva plåster. Saknaden av en förälder, en vän, en nära anhörig. Alla som känt den vet hur den känns. Stor, tom, svart. Sorgen, över att vi fick så få år som vuxna tillsammans, att umgås utanför en förälder-barn-relation. Smärtan. Hennes smärta, så fasansfull. Att stå där bredvid och se någon man älskar bara ätas upp inifrån av smärta, skrika högt vid minsta beröring. Smärtan i mig när jag ber: Käre gode Gud, låt min mamma få slippa lida, hon har lidit nog nu. Skammen över att faktiskt stå och önska livet ur sin mor. Men idag kan jag se en annan sida av det: att inte själviskt tänka att man vill ha kvar någon, till varje pris, utan se till den personens bästa i det ögonblicket, det kan faktiskt vara att önska att de ska få somna in.

Och genom saknad, smärta, sorg och skam kan jag urskilja annat också. Glädje över mina fantastiska föräldrar som aldrig svikit, alltid funnits där. Att få ha min pappa kvar och få komma honom nära. Tacksamhet över allt de gett mig, och allt de offrat för att vi skulle ha det bra.

Jag ser på mig själv, min mor och min mormor. Tre generationer kvinnor, vars liv och gener flätats in i varandra. Trots att vi alla tre är tydliga produkter av den generation vi fötts in i så ser jag mycket av dem i mig. Kreativiteten, skaparglädjen, den stora kärleken till det skrivna ordet; till musiken och naturen, där vi alla hämtat så mycket kraft.
Melankolin, behovet av stillhet och att få vara för mig själv en stund, det kommer från dem det också. Stunderna av tvivel och misströstan.
Jag vet att det är meningslöst, men också att om en tanke kommer till mig så vill jag låta den komma och inte jaga bort den.

Kommer det att vara mer som förenar oss? 2 generationer kvinnor, mor och dotter, som dött i cancer. Kommer jag att vara den tredje?

Nu sänker sig lugnet över mitt hem, över huset, och staden därute. Detta var stunden på dagen som både mamma och mormor tyckte bäst om. Jag ser min mamma där vid köksbordet med ett ljus tänt på bordet, skrivande i sin dagbok innan dagen var helt slut. Hennes egen stund.

Dela lugnet med mig mamma, när jag nu sitter vid mitt köksbord på kvällarna och skriver om mitt liv. Du är alltid med mig i mina kvällsstunder.
Och idag lyser ljuset i fönstret bara för dig.