Win some - lose some

Det handlar mycket om balans i livet - mellan arbete och vila, vardag o fest, glädje och sorg. När vi har balans på de olika områdena samtidigt, då mår vi som bäst.
När jag sitter på spårvagnen i ett höstvackert lördagsmyllrande Göteborg tänker jag på balansen i mitt liv under den senaste tiden. Jag tänker på vad jag förlorat och vad jag vunnit, en balans man gärna vill tro ska vara jämn - när man förlorar någonting vinner man något annat; ibland oväntat.

Jag tänker på allt jag förlorat sista tiden: min hälsa (eller delar av den, och framför allt känslan av 'det händer inte mig'). Att leva med oro, troligtvis resten av livet. Självkänsla, glädje, energi, mycket har gått förlorat även där. Och förutom det stora tunga ännu mer av samma sort: min partner, min bästa vän. Den förlusten värker fortfarande. Till alla dessa 'inre' förluster kan också läggas de 'yttre' i form av social status, bra ekonomi, arbetslivet etc, även om de känns extremt oviktiga.

Det är ju en del.
Så var det det här med vinstsidan då. Påtaglig obalans råder helt klart. Jag undrar om några vinster någonsin kan gottgöra alla dessa förluster. Men jag gläds ändå åt att jag förmår tänka att just nu ett tag så har balansen varit kass, men förhoppningsvis ska det jämna ut sig på sisådär en 10, 20, 30 år. Och kanske är det så, som så ofta annars, att jag måste få distans och perspektiv för att kunna se hela balans-bilden.

Under tiden söker jag vinsterna. För de finns där. Dagar när allt flyter på på jobbet och jag inte är totalt slut när jag kommer hem. En vän som slår en signal och pratar en stund. Lunch och vin i solen med Blondie och Mini-Blondie denna gudasända höstlördag. En joggingtur i skogen. En ökad självkänsla och självkännedom. Dagar när jag faktiskt inte oroar mig en enda sekund.

Och den största vinsten.
Jag är vid liv. Och jag lever.
Det är så hemskt att man ska behöva dra en sådan fruktansvärd nitlott, åka på en så stor förlust för att förstå att uppskatta den vinsten. Varför skulle just jag behöva lära läxan på ett så tufft sätt?