Ett år. En evighet.

Idag är det mannens födelsedag.
Jag tänker på honom och det enda jag önskar för honom är att han ska ha det bra. Må bra. Träffa någon ny tjej som har det jag inte hade. Känna att det känns bra, allting. För det är han värd.

Och mina tankar går ett år tillbaka i tiden. 4 timmars flygresa bort. På morgonen på mannens födelsedag tassade vi upp tidigt, innan värmen hunnit göra alla förflyttningar svettiga. Tog med en flaska bubbel, satte oss på en klippa precis nere vid havet och såg solen stiga uppåt.
Jag minns att jag tänkte: "Bättre än så här kan det bara inte bli."

Vilken välsignelse att jag inte visste då allt som skulle komma, då hade jag inte kunnat njuta av ögonblicket. Kanske är det det som är vägen till lycka - att lära av det som varit, men inte älta, att inte spekulera för mycket i det som ska komma, utan att ta det som är här och nu och bara känna in det.

Jag hoppas att jag en dag ska kunna tänka tillbaka på den morgonen bara för hur underbar den var, utan att känna smärta för allt som hänt under tiden efteråt. För bättre än så kan det verkligen inte bli, och sådana ögonblick är väl värda att vårda.

Ett år. Känns som 10, känns som om jag var en annan person då. En person som fortfarande vågade hoppas på en bra framtid, vågade tro på kärleken, vågade känna glädje i gemenskapen med andra människor och inte rädsla att förlora.

Ett år. En evighet. En eon.