Helgen tickar mot sitt slut och jag ser tillbaka och reflekterar, och tindrar (nåja) ikapp med adventsprydnaderna och min fina, mega-tacky mini-ren som står i hallen och glittrar. Igår pratade jag med honom - undrar om det är dags att söka seriös hjälp nu?
I meningslöshetens modd är det svårt, nästan omöjligt att motivera sig att göra saker som redan i livets vanliga väglag kan tyckas lite halvintressanta, typ adventspyssla. Så jag är förvånad själv att jag faktiskt ville ta fram stakar, stjärnor och röda gardiner. Ungefär samma som andra år, men med en stor skillnad: jag gör det för mig själv. För att jag vill. Inte för att någon annan ska berömma och tycka jag är duktig, eller för att man 'måste'. Låter som en liten grej men för en person som i många år ägnat sig åt att söka bekräftelsekickar så är det i paritet med en OS-medalj.
När mörkret faller på söndag eftermiddag går jag genom området där jag bor och ner till spårvagnshållplatsen för att möta fru Carolina som är på väg till mig för att dricka glögg. Hon, och Anitas kompis, som jag träffade igår, är två enormt viktiga ljusglimtar som lyckats tränga igenom det kompakta mörker jag befunnit mig i ett tag. Fått mig att någonstans långt inne känna något som åtminstone inte får mig att gråta. Jag är glad o tacksam att jag har dem, att de vågar fråga de obehagliga frågorna, vågar se mig kämpa mot gråten, vågar vara sig själva och inte bli 'läggahuvudetpåsned-snälla' bara för att de tycker synd om mig.
När jag går nerför gatan ner mot hållplatsen så tindrar det. Från fönster, från balkonger. Jag ser människor sitta vid sina köksbord med tända ljus. Jag tycker det är vackert.
Och för första gången på ett bra tag vågar jag tro att det någonstans, långt därinne i mitt mörker finns en liten, flämtande låga som trotsar mörkret.
söndag 30 november 2008
fredag 28 november 2008
Vägskäl
Jag träffar fröken Terapeut för sista gången. För andra gången i rad gråter jag i princip oavbrutet i 43 minuter.
Hon tycker jag ska fortsätta att gå och prata med någon och jag har anmält mig till psykologiska institutionen på universitetet där man kan få reducerad taxa hos personer under utbildning. Har fått besked att de hör av sig till mig i början av nästa år för en första träff.
"Om de skulle ringa dig imorgon, skulle du gå dit då?" frågar hon. Jag tvekar. Tror; VET att jag skulle behöva det, men ärligt talat så tror jag inte jag skulle orka. Jag hoppas jag ändrat mig tills dess.
Hon fortsätter på samma spår som förra veckan men jag har inget nytt att komma med sedan sist. Vad är mina drömmar och önskningar? Har inga, allt känns meningslöst. Och varför drömma och önska? Jag har ingen kraft att förverkliga, ingen tro på att det går.
Hur vill jag leva mitt liv? Vet inte. "Det kommer att bli bättre" säger fröken Terapeut, men jag orkar inte ens tänka så. Har fullt upp med att orka med att släpa mig upp varje morgon, göra det jag ska på jobbet, och sedan försöka klara av allt det vardagliga.
Att tro att det ska bli bättre klarar jag inte av; orkar inte med förväntan och sedan besvikelse. Jag har gått och väntat i över 2 år nu på att det ska bli bättre, men det blir inte det. Det kommer hela tiden något nytt. Och nu är mina krafter slut. Jag har inga reserver kvar. Måste få tid att bygga upp för att ha något att ta av. Lugn och ro. Det är allt jag begär nu.
Hon har rätt när vi pratar om att jag står i ett vägskäl. Jag vet inte vilken väg jag ska välja och har inte krafter att sätta mig in i vart de leder. Jag har ingen karta heller, och inser att det är jag som måste rita den. Men jag orkar inte det! Jag vill bara sätta mig ner på en stubbe och sitta där vid vägskälet och se vad som händer. Och hoppas att jag en dag igen ska hitta en mening. Och våga tro.
Hon tycker jag ska fortsätta att gå och prata med någon och jag har anmält mig till psykologiska institutionen på universitetet där man kan få reducerad taxa hos personer under utbildning. Har fått besked att de hör av sig till mig i början av nästa år för en första träff.
"Om de skulle ringa dig imorgon, skulle du gå dit då?" frågar hon. Jag tvekar. Tror; VET att jag skulle behöva det, men ärligt talat så tror jag inte jag skulle orka. Jag hoppas jag ändrat mig tills dess.
Hon fortsätter på samma spår som förra veckan men jag har inget nytt att komma med sedan sist. Vad är mina drömmar och önskningar? Har inga, allt känns meningslöst. Och varför drömma och önska? Jag har ingen kraft att förverkliga, ingen tro på att det går.
Hur vill jag leva mitt liv? Vet inte. "Det kommer att bli bättre" säger fröken Terapeut, men jag orkar inte ens tänka så. Har fullt upp med att orka med att släpa mig upp varje morgon, göra det jag ska på jobbet, och sedan försöka klara av allt det vardagliga.
Att tro att det ska bli bättre klarar jag inte av; orkar inte med förväntan och sedan besvikelse. Jag har gått och väntat i över 2 år nu på att det ska bli bättre, men det blir inte det. Det kommer hela tiden något nytt. Och nu är mina krafter slut. Jag har inga reserver kvar. Måste få tid att bygga upp för att ha något att ta av. Lugn och ro. Det är allt jag begär nu.
Hon har rätt när vi pratar om att jag står i ett vägskäl. Jag vet inte vilken väg jag ska välja och har inte krafter att sätta mig in i vart de leder. Jag har ingen karta heller, och inser att det är jag som måste rita den. Men jag orkar inte det! Jag vill bara sätta mig ner på en stubbe och sitta där vid vägskälet och se vad som händer. Och hoppas att jag en dag igen ska hitta en mening. Och våga tro.
tisdag 25 november 2008
Islossning
Jag och Mannen mailar till varann; det enda sätt vi klarar av att ha någon typ av kontakt på, och ibland inte ens det.
Jag försöker sätta ord på det jag har framför mig. En gigantisk, bottenfrusen iskub.
När jag fick cancer fick allt annat stå åt sidan, och känslorna runt hela vår separation åkte in i frysen.
Nu har det gått ett halvt år. Mycket återstår att bearbeta med min sjukdom, men jag märker att isblocket börjar tina ändå. Det droppar och rinner och jag vet att till slut kommer det att forsa. Det är på väg.
Jag vet inte vad som kommer att hända när forsandet drar igång, men vet att det dummaste man kan göra är att försöka trycka in det i frysen igen. Det är frestande att bara lägga locket på, men jag vet att vi måste igenom, var och en och tillsammans. Jag vet inte hur, bara att det måste ske.
Jag lyssnar på en otroligt vacker och sorglig låt som Mannen hittat. Den handlar om oss.
http://www.youtube.com/watch?v=HCeS-yorGtc
Texten är så vacker så det gör ont.
” I never want to see you unhappy
I thought you´d want the same for me
Goodbye, my almost lover
Goodbye, my hopeless dream”
Och tårarna kommer, tillsammans med ilskan och frustrationen över att kärleken inte övervinner allt och insikten om hur illa jag gjort Mannen. Blandat med en liten gnutta självömkan - varför kom allt på en gång? Hur ska jag orka resa mig igen? Och när jag väl gör det - vem är jag då?
Mycket i texten passar så bra in på oss, men en sak stämmer inte alls: Vi var aldrig, aldrig någonsin 'almost' eller 'hopeless'. Vi var helt och fullt, och fulla av hopp och löften för framtiden. I alla fall var det så för mig. Och det är väl därför det gör så ont nu.
Jag gråter en skvätt till och ser på isberget medan det smälter.
Jag försöker sätta ord på det jag har framför mig. En gigantisk, bottenfrusen iskub.
När jag fick cancer fick allt annat stå åt sidan, och känslorna runt hela vår separation åkte in i frysen.
Nu har det gått ett halvt år. Mycket återstår att bearbeta med min sjukdom, men jag märker att isblocket börjar tina ändå. Det droppar och rinner och jag vet att till slut kommer det att forsa. Det är på väg.
Jag vet inte vad som kommer att hända när forsandet drar igång, men vet att det dummaste man kan göra är att försöka trycka in det i frysen igen. Det är frestande att bara lägga locket på, men jag vet att vi måste igenom, var och en och tillsammans. Jag vet inte hur, bara att det måste ske.
Jag lyssnar på en otroligt vacker och sorglig låt som Mannen hittat. Den handlar om oss.
http://www.youtube.com/watch?v=HCeS-yorGtc
Texten är så vacker så det gör ont.
” I never want to see you unhappy
I thought you´d want the same for me
Goodbye, my almost lover
Goodbye, my hopeless dream”
Och tårarna kommer, tillsammans med ilskan och frustrationen över att kärleken inte övervinner allt och insikten om hur illa jag gjort Mannen. Blandat med en liten gnutta självömkan - varför kom allt på en gång? Hur ska jag orka resa mig igen? Och när jag väl gör det - vem är jag då?
Mycket i texten passar så bra in på oss, men en sak stämmer inte alls: Vi var aldrig, aldrig någonsin 'almost' eller 'hopeless'. Vi var helt och fullt, och fulla av hopp och löften för framtiden. I alla fall var det så för mig. Och det är väl därför det gör så ont nu.
Jag gråter en skvätt till och ser på isberget medan det smälter.
tisdag 18 november 2008
Det finns någon för alla
"Det finns någon för alla" brukar man få höra ibland. F-n trot. Men nu vet jag: det finns en hudläkare för mig.
Idag när jag kommer till doktor A så säger han: "Välkommen, kom in och sätt dig." När sa någon inom vården senast 'Välkommen' till mig?
Vi går först igenom min journal där min första hudläkare skrivit hur tätt mina kontroller, enligt det nationella melanom-programmet, ska ske. 4 ggr/år första året, 3 ggr/år andra året, och sedan 2 ggr/år tills det gått 5 år totalt.
Han frågar om det som varit, jag får själv berätta.
Han går noggrant igenom alla mina prickar. För varje område han går igenom stannar han upp och jag får visa om jag gjort några upptäckter eller har frågor kring något inom just det området.
De två prickar som förra hudläkaren ville ta bort tycker han ska vara kvar och min fråga kommer innan jag hinner formulera den mer diplomatiskt:
"Men, hur kommer det sig att två läkare kan bedöma så olika - är det en bedömningssport eller?"
Dr A blir inte arg. Han skrattar glatt och förklarar att en del läkare är mer benägna att plocka bort prickar, beroende på erfarenhet, hur de känner in patientens oro och önskemål etc. Han beskriver det svåra i deras roll: deras uppdrag är att inte operera i onödan, men de ska heller inte missa några melanom. Han pratar om min, patientens, viktiga roll i detta. Att kolla sig själv, att ha en dialog med sin läkare etc. Ibland kan det vara försvarbart att plocka bort något som är benignt, för att få en bättre livskvalitet, utan oro. Men läkaren måste kunna hjälpa på andra sätt än med kniven.
Då passar jag på att ta återfallsfrågan också och han blir inte arg nu heller utan förklarar att visst finns risk för återfall, annars skulle jag ju inte behöva ränna där flera gånger om året. Men NU är cancern borta ur såret, lymfkörtlarna är rena, och inga andra prickar ser konstiga ut. Och tillsammans ska vi hålla koll.
Några nyckelord, som gör detta besöket så annorlunda: Välkommen, patientens viktiga roll, dialog, tillsammans. Dessa ord, och det faktum att detta är första gången på jag vet inte när som jag inte känner mig stressad under ett läkarbesök; får en känsla av att det får ta den tid det tar.
Han avslutar vårt samtal med att förklara att vi ses igen om 3 månader, men om jag är orolig eller har frågor om något så ska jag ringa till mottagningen o prata antingen med en sköterska eller honom, eller gå till min husläkare så kan hon ringa honom om hon vill ha råd. Vid det här laget svävar jag på moln. Någon inom sjukvården som uppmanar mig att ta kontakt med dem MELLAN gångerna!
När jag ska gå tar han min hand, håller den i sina 2, ser mig i ögonen och säger: "Du har haft en jävla tur. Lev nu!"
Det var inte mig det var fel på. Jag var inte jobbig eller besvärlig. Bara en människa som sökte någon som passade mig.
När jag kommer ut i parkeringshuset känner jag hur tårarna bränner på kinderna. Men de är glada. Trygga. Varma.
Det finns någon för alla. Doktor A finns för mig.
Idag när jag kommer till doktor A så säger han: "Välkommen, kom in och sätt dig." När sa någon inom vården senast 'Välkommen' till mig?
Vi går först igenom min journal där min första hudläkare skrivit hur tätt mina kontroller, enligt det nationella melanom-programmet, ska ske. 4 ggr/år första året, 3 ggr/år andra året, och sedan 2 ggr/år tills det gått 5 år totalt.
Han frågar om det som varit, jag får själv berätta.
Han går noggrant igenom alla mina prickar. För varje område han går igenom stannar han upp och jag får visa om jag gjort några upptäckter eller har frågor kring något inom just det området.
De två prickar som förra hudläkaren ville ta bort tycker han ska vara kvar och min fråga kommer innan jag hinner formulera den mer diplomatiskt:
"Men, hur kommer det sig att två läkare kan bedöma så olika - är det en bedömningssport eller?"
Dr A blir inte arg. Han skrattar glatt och förklarar att en del läkare är mer benägna att plocka bort prickar, beroende på erfarenhet, hur de känner in patientens oro och önskemål etc. Han beskriver det svåra i deras roll: deras uppdrag är att inte operera i onödan, men de ska heller inte missa några melanom. Han pratar om min, patientens, viktiga roll i detta. Att kolla sig själv, att ha en dialog med sin läkare etc. Ibland kan det vara försvarbart att plocka bort något som är benignt, för att få en bättre livskvalitet, utan oro. Men läkaren måste kunna hjälpa på andra sätt än med kniven.
Då passar jag på att ta återfallsfrågan också och han blir inte arg nu heller utan förklarar att visst finns risk för återfall, annars skulle jag ju inte behöva ränna där flera gånger om året. Men NU är cancern borta ur såret, lymfkörtlarna är rena, och inga andra prickar ser konstiga ut. Och tillsammans ska vi hålla koll.
Några nyckelord, som gör detta besöket så annorlunda: Välkommen, patientens viktiga roll, dialog, tillsammans. Dessa ord, och det faktum att detta är första gången på jag vet inte när som jag inte känner mig stressad under ett läkarbesök; får en känsla av att det får ta den tid det tar.
Han avslutar vårt samtal med att förklara att vi ses igen om 3 månader, men om jag är orolig eller har frågor om något så ska jag ringa till mottagningen o prata antingen med en sköterska eller honom, eller gå till min husläkare så kan hon ringa honom om hon vill ha råd. Vid det här laget svävar jag på moln. Någon inom sjukvården som uppmanar mig att ta kontakt med dem MELLAN gångerna!
När jag ska gå tar han min hand, håller den i sina 2, ser mig i ögonen och säger: "Du har haft en jävla tur. Lev nu!"
Det var inte mig det var fel på. Jag var inte jobbig eller besvärlig. Bara en människa som sökte någon som passade mig.
När jag kommer ut i parkeringshuset känner jag hur tårarna bränner på kinderna. Men de är glada. Trygga. Varma.
Det finns någon för alla. Doktor A finns för mig.
måndag 17 november 2008
Det kan tydligen alltid bli värre
Genom hela min sjukdomstid har jobbet varit den lugna delen av mitt liv. Inte så att jag suttit där och smågäspat och tagit det soft, men där har jag haft min givna roll, mina givna uppgifter, och en tillvaro som jag haft ganska bra koll på. Jag har kommit igenom min långa, arbetsrelaterade, sjukskrivning och slutat använda mitt jobb som en bekräftelsearena. Numera är det ett jobb, och det känns ok att gå dit sisådär en 40 timmar i veckan. Det är ett bra jobb. Och där har jag inte varit cancerpatient eller nyseparerad, utan jag har kunnat vila upp mig i min yrkesroll för att orka med allt det privata.
Men nu är det slut med lugnet. Dagens nyhet kom ju inte direkt som någon överraskning, men ändå. 350 personer bort i Sverige, 10% av företagets Sverige-anställda. Av dessa sitter 280 i Göteborg.
Vid halv 4-tiden kom mailet, vid halv 5 kom chefen och berättade mer, men ändå rätt luddigt. Man vet ungefär var varslen kommer att läggas, men allt ska förhandlas o detaljeras. Och nej, i dagsläget ser man ingen övertalighet just hos oss, men som sagt, det kommer troligtvis att bli mer. Med andra ord: ingen kan säga 'det här kommer inte att drabba mig'. "Nä, just det" tänker jag, "precis som de flesta tänker om att få cancer - alla vet att det finns där, men ingen tror att de ska drabbas." Snacka om långsökt parallell!
Så, nu har jag åter en anledning att träna på att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Och det är ju något jag verkligen har fått träna på ett tag nu.
När jag går genom kontorslandskapen och ut från jobbet är det knäpptyst. "Vilka ansikten är borta om ett halvår?" tänker jag. Och jag ser på de andra att de också gör det.
Men nu är det slut med lugnet. Dagens nyhet kom ju inte direkt som någon överraskning, men ändå. 350 personer bort i Sverige, 10% av företagets Sverige-anställda. Av dessa sitter 280 i Göteborg.
Vid halv 4-tiden kom mailet, vid halv 5 kom chefen och berättade mer, men ändå rätt luddigt. Man vet ungefär var varslen kommer att läggas, men allt ska förhandlas o detaljeras. Och nej, i dagsläget ser man ingen övertalighet just hos oss, men som sagt, det kommer troligtvis att bli mer. Med andra ord: ingen kan säga 'det här kommer inte att drabba mig'. "Nä, just det" tänker jag, "precis som de flesta tänker om att få cancer - alla vet att det finns där, men ingen tror att de ska drabbas." Snacka om långsökt parallell!
Så, nu har jag åter en anledning att träna på att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Och det är ju något jag verkligen har fått träna på ett tag nu.
När jag går genom kontorslandskapen och ut från jobbet är det knäpptyst. "Vilka ansikten är borta om ett halvår?" tänker jag. Och jag ser på de andra att de också gör det.
söndag 16 november 2008
43 minuter
"Men du", säger fröken terapeut, "om du tänker på de personer som överlevde Tsunamin, hur tror du de mådde när de kom hem? Tror du att de gick omkring som nya fina människor och kände en gränslös tacksamhet och en bubblande glädje över att vara vid liv?"
Och det tror jag ju inte, och jag förstår varför. Fröken terapeut försöker förklara för mig att om man drabbas av någonting, t ex en katastrof eller en sjukdom, så är man drabbad. Även om man överlever, eller blir frisk eller 'klarar sig' så har man ju ändå drabbats, med allt vad det innebär.
Nu är jag ju inte på mitt mest lyhörda humör där jag sitter och stortjuter i exakt 43 minuter. Jag lyssnar inte så bra. Men jag hör. Även om jag inte får ihop det så hör jag.
Och jag snorar och snörvlar och försöker sätta ord på hur det är att vara drabbad, men ha klarat sig undan, i alla fall just nu. Om det gigantiska mentala berget av skräp som jag bara vill tutta på, som en valborgseld, och se flammorna stiga mot skyn.
Ett berg av skuldkänslor över att jag inte är 'glad' att jag är friskförklarad blandade med vrede över allt som drabbat mig de senaste åren. Ett berg av meningslöshet, tomhet och sorg som behöver eldas upp för att meningsfullhet, tro, och hopp ska kunna börja spira.
Och på toppen av hela alltet: en gigantisk frustration över att vara vid liv men inte veta hur jag ska fylla det liv jag har. Och så, som tändvätska - de gamla klassikerna oro, ensamhet, tomhet, rädsla.
När jag går ut från Fröken terapeut är det tyst inuti. På gott? På ont? Inte vet jag.
Och det tror jag ju inte, och jag förstår varför. Fröken terapeut försöker förklara för mig att om man drabbas av någonting, t ex en katastrof eller en sjukdom, så är man drabbad. Även om man överlever, eller blir frisk eller 'klarar sig' så har man ju ändå drabbats, med allt vad det innebär.
Nu är jag ju inte på mitt mest lyhörda humör där jag sitter och stortjuter i exakt 43 minuter. Jag lyssnar inte så bra. Men jag hör. Även om jag inte får ihop det så hör jag.
Och jag snorar och snörvlar och försöker sätta ord på hur det är att vara drabbad, men ha klarat sig undan, i alla fall just nu. Om det gigantiska mentala berget av skräp som jag bara vill tutta på, som en valborgseld, och se flammorna stiga mot skyn.
Ett berg av skuldkänslor över att jag inte är 'glad' att jag är friskförklarad blandade med vrede över allt som drabbat mig de senaste åren. Ett berg av meningslöshet, tomhet och sorg som behöver eldas upp för att meningsfullhet, tro, och hopp ska kunna börja spira.
Och på toppen av hela alltet: en gigantisk frustration över att vara vid liv men inte veta hur jag ska fylla det liv jag har. Och så, som tändvätska - de gamla klassikerna oro, ensamhet, tomhet, rädsla.
När jag går ut från Fröken terapeut är det tyst inuti. På gott? På ont? Inte vet jag.
torsdag 13 november 2008
Goes around, comes around
"Man blir glad av att vara med dig" var det någon som sade till mig idag.
Alla som känner mig vet att jag inte direkt varit någon muntergök det senaste året, så därför värmde det lite extra att få höra det. Liksom som en bekräftelse på att jag inte blivit så insyltad i min egen egotripp att jag inte kan vända mig utåt, och pejla in andra människor.
Det kändes skönt, och jag blev glad.
Goes around, comes around.
Alla som känner mig vet att jag inte direkt varit någon muntergök det senaste året, så därför värmde det lite extra att få höra det. Liksom som en bekräftelse på att jag inte blivit så insyltad i min egen egotripp att jag inte kan vända mig utåt, och pejla in andra människor.
Det kändes skönt, och jag blev glad.
Goes around, comes around.
Himlen kan vänta
Jag kommer inte hem förrän strax efter 21.30, efter en lång arbetsdag med en kundgrej på kvällen. Sätter på tv:n och fastnar framför programmet 'Himlen kan vänta', avsnitt 2.
Tittar ikapp på webben. Programmen handlar om 5 människor, 25-42 år gamla, som alla drabbats av en livshotande sjukdom. En man har ALS. Vad de övriga 4 drabbats av? Gissa, Sherlock.
Två av dem pratar om att cancern hunnit sprida sig till lymfkörtlarna och jag tänker med tacksamhet på Doktor K som så noggrant gick igenom alla mina lymfkörtlar i tisdags och lovat att göra det igen om 3 månader.
Jag ser på SVT:s sida att en av de medverkande nu inte finns i livet längre.
Mycket av det som sägs känner jag igen. Mycket av tankarna och smärtan. Men det som programmet mest framkallar i mig är skuld och skam. Här sitter jag, friskförklarad, så omvårdad jag kan bli, och faktiskt skulle det kunna betyda att det är frisk jag ska vara nu.
Men när jag ser kvinnan som fick bröstcancer och ett litet tag innan friskförklaringen (5 år för bröstcancer) får reda på att hon har en metastas i levern så tänker jag inte först 'stackars henne' utan jag tänker: 'där ser man, en friskförklaring betyder ingenting'.
Men IDAG är jag ju frisk! Och då kommer skulden igen. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna att få vara frisk? Trots att jag vet att det inte tjänar något till att tänka på det, så kommer tankarna. Och är det något jag lärt mig under den här resan så är det: om en tanke finns där - tänk den. Låt den snurra runt i huvudet tills den självmant faller ner, försök INTE kväva eller dölja den.
Jag tror inte jag kan hitta svar, och egentligen tror jag inte heller att det är nödvändigt. För att svara på så stora frågor blir bara torftigt.
Just här, just nu, så finns jag till, har ett liv. Och lever det. På mitt sätt. Vissa dagar vågar jag tro att det ska bli bättre, andra dagar är jag för rädd för att våga kräva mer än just det stora, fantastiska att få leva.
Det är balansen mellan dessa två jag behöver finna.
Tittar ikapp på webben. Programmen handlar om 5 människor, 25-42 år gamla, som alla drabbats av en livshotande sjukdom. En man har ALS. Vad de övriga 4 drabbats av? Gissa, Sherlock.
Två av dem pratar om att cancern hunnit sprida sig till lymfkörtlarna och jag tänker med tacksamhet på Doktor K som så noggrant gick igenom alla mina lymfkörtlar i tisdags och lovat att göra det igen om 3 månader.
Jag ser på SVT:s sida att en av de medverkande nu inte finns i livet längre.
Mycket av det som sägs känner jag igen. Mycket av tankarna och smärtan. Men det som programmet mest framkallar i mig är skuld och skam. Här sitter jag, friskförklarad, så omvårdad jag kan bli, och faktiskt skulle det kunna betyda att det är frisk jag ska vara nu.
Men när jag ser kvinnan som fick bröstcancer och ett litet tag innan friskförklaringen (5 år för bröstcancer) får reda på att hon har en metastas i levern så tänker jag inte först 'stackars henne' utan jag tänker: 'där ser man, en friskförklaring betyder ingenting'.
Men IDAG är jag ju frisk! Och då kommer skulden igen. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna att få vara frisk? Trots att jag vet att det inte tjänar något till att tänka på det, så kommer tankarna. Och är det något jag lärt mig under den här resan så är det: om en tanke finns där - tänk den. Låt den snurra runt i huvudet tills den självmant faller ner, försök INTE kväva eller dölja den.
Jag tror inte jag kan hitta svar, och egentligen tror jag inte heller att det är nödvändigt. För att svara på så stora frågor blir bara torftigt.
Just här, just nu, så finns jag till, har ett liv. Och lever det. På mitt sätt. Vissa dagar vågar jag tro att det ska bli bättre, andra dagar är jag för rädd för att våga kräva mer än just det stora, fantastiska att få leva.
Det är balansen mellan dessa två jag behöver finna.
tisdag 11 november 2008
Det ekar
Tänk att man kan bli så slut av att köra 6 mil, träffa 2 personer, prata lite, bli undersökt, köra 6 mil tillbaka.
Men det är ju inte det, det är ju allt som kroppen och själen minns, allt som vaknar till liv inom mig.
Min läkare var snäll mot mig. Undersökte alla lymfkörtlar jättenoggrant. Lyssnade, så mycket som läkare nu hinner lyssna på 20 minuter.
Jag får komma tillbaka igen om 3 månader för en likadan koll, fastän jag egentligen inte riktigt skulle få det. Uppföljningen ska ju ske på hud, inte på kirurgsidan, och framför allt inte dubbelt.
Jag fick tänka när jag fick frågan om jag ville komma en gång till eller låta dem på hud ta över helt. Min första tanke var att tacka nej, men sen ändrade jag mig.
Det är ändå på kirurgsidan jag haft den mest kontinuerliga kontakten och faktiskt där jag fått de enda klara, raka och ärliga svaren. Och på hud har det inte riktigt kommit in i någon uppföljningslunk ännu, med allt som hänt.
Så jag övervann min instinktiva känsla av 'hurra! ett läkarbesök mindre i framtiden' och tackade ja till ytterligare ett besök och koll i februari. Det var moget gjort av mig.
Har nästan skuldkänslor för att jag inte är glad över att han inte hittade något fel på lymfkörtlarna - känner mig otacksam... Men det är en annan sorts glädje än den högljudda skrattande. Mer en lättnad, en liten strimma hopp i den kompakta rädslomuren.
Nu sitter jag här och tänker, men jag hör inga svar inuti huvudet, bara ett eko. Pratar högt för mig själv, men bara ekot tillbaka. Lyssnar inåt, in i själen, men där är det svart och öde som på ett kontor när alla har gått för dagen och ekot än värre.
Inte konstigt att det ekar. Jag är helt tom.
Skriver ett mail till miss Spain och låter fingrarna gå över tangentbordet. När jag läser vad jag skrivit ser jag en mening som bara hamnat där:
Det är hemskt att inse att jag totalt förlorat tron - på att jag ska ha ett bra liv, på kärleken, på mig själv. Och, vill jag tillägga, tron på att det behöver faktiskt inte bli värre än så här, jag kan vara frisk nu. Den tron finns inte i mig, eller så vågar jag helt enkelt inte, av rädsla för att bli besviken igen. Av rädsla för att bli övermodig, och sedan bli 'straffad' för det.
Och så ekar det igen. Stort. Mörkt. Ödsligt. Så låter ekot. .
Men det är ju inte det, det är ju allt som kroppen och själen minns, allt som vaknar till liv inom mig.
Min läkare var snäll mot mig. Undersökte alla lymfkörtlar jättenoggrant. Lyssnade, så mycket som läkare nu hinner lyssna på 20 minuter.
Jag får komma tillbaka igen om 3 månader för en likadan koll, fastän jag egentligen inte riktigt skulle få det. Uppföljningen ska ju ske på hud, inte på kirurgsidan, och framför allt inte dubbelt.
Jag fick tänka när jag fick frågan om jag ville komma en gång till eller låta dem på hud ta över helt. Min första tanke var att tacka nej, men sen ändrade jag mig.
Det är ändå på kirurgsidan jag haft den mest kontinuerliga kontakten och faktiskt där jag fått de enda klara, raka och ärliga svaren. Och på hud har det inte riktigt kommit in i någon uppföljningslunk ännu, med allt som hänt.
Så jag övervann min instinktiva känsla av 'hurra! ett läkarbesök mindre i framtiden' och tackade ja till ytterligare ett besök och koll i februari. Det var moget gjort av mig.
Har nästan skuldkänslor för att jag inte är glad över att han inte hittade något fel på lymfkörtlarna - känner mig otacksam... Men det är en annan sorts glädje än den högljudda skrattande. Mer en lättnad, en liten strimma hopp i den kompakta rädslomuren.
Nu sitter jag här och tänker, men jag hör inga svar inuti huvudet, bara ett eko. Pratar högt för mig själv, men bara ekot tillbaka. Lyssnar inåt, in i själen, men där är det svart och öde som på ett kontor när alla har gått för dagen och ekot än värre.
Inte konstigt att det ekar. Jag är helt tom.
Skriver ett mail till miss Spain och låter fingrarna gå över tangentbordet. När jag läser vad jag skrivit ser jag en mening som bara hamnat där:
Det är hemskt att inse att jag totalt förlorat tron - på att jag ska ha ett bra liv, på kärleken, på mig själv. Och, vill jag tillägga, tron på att det behöver faktiskt inte bli värre än så här, jag kan vara frisk nu. Den tron finns inte i mig, eller så vågar jag helt enkelt inte, av rädsla för att bli besviken igen. Av rädsla för att bli övermodig, och sedan bli 'straffad' för det.
Och så ekar det igen. Stort. Mörkt. Ödsligt. Så låter ekot. .
måndag 10 november 2008
Senaste veckorna har bara rusat fram. Förra veckan särskilt, med mycket på jobbet och inte mycket tid att reflektera. Varje vecka blir liksom en egen liten värld och varje måndag morgon kliver man in i nästa.
Jag blandade ihop det och tog fel på veckorna. Trodde jag skulle till sjukhuset nästa tisdag.
Visade sig att det är imorgon. OCH nästa tisdag.
Redan ute på motorvägen får jag ont i hela kroppen. Den minns.
Rädsla är inte rationell. Inte logisk. Men den minns. Den känner.
Jag blandade ihop det och tog fel på veckorna. Trodde jag skulle till sjukhuset nästa tisdag.
Visade sig att det är imorgon. OCH nästa tisdag.
Redan ute på motorvägen får jag ont i hela kroppen. Den minns.
Rädsla är inte rationell. Inte logisk. Men den minns. Den känner.
fredag 7 november 2008
A trip down memory lane
Av ett antal olika anledningar hamnade jag i minnenas kvarter idag. Vägen dit, så bekant. Backen på motorvägen där gatubelysningen tar slut. Fredagsrusningen med människor på väg hem till sina fina hem i den prydliga villaförorten. ICA-butiken som räddade mig när jag var sjukskriven eftersom den var den enda jag orkade gå in i.
Hela miljön, inte så långt från där jag bor nu, men så avlägsen, på många sätt.
Allt är sig likt; och varför skulle det inte vara det? Det är nog bara det att eftersom jag och mitt liv är så totalt annorlunda, så är det så svårt att förstå att allt är sig så likt. När jag är så olik.
Varför kommer jag tillbaka? Det finns ju biltvätthallar på närmare håll. Och visst är ICA-affärens pastasallad grymt god och perfekt på fredag kväll, men går det inte att hitta fredagsmat någon annanstans? Hrm, vad tror jag själv? Man behöver ju inte vara leg. psykoterapeut. Kanske är jag redo att möta, i stället för att förtränga och undvika.
Jag funderar på vad som händer i mig. Kanske är det den fysiska förflyttningen, och det jag känner inuti som får mig att förstå. Först nu, efter så lång tid, så många händelser och känslor, så kanske, kanske jag kan börja närma mig. Börja orka tänka på all smärta jag orsakat.
Jag lånar ett par rader från en låt jag tycker om:
"And I did my best to love you
even if I was lost.
And I never meant to hurt you,
look at all the pain I caused."
Hela miljön, inte så långt från där jag bor nu, men så avlägsen, på många sätt.
Allt är sig likt; och varför skulle det inte vara det? Det är nog bara det att eftersom jag och mitt liv är så totalt annorlunda, så är det så svårt att förstå att allt är sig så likt. När jag är så olik.
Varför kommer jag tillbaka? Det finns ju biltvätthallar på närmare håll. Och visst är ICA-affärens pastasallad grymt god och perfekt på fredag kväll, men går det inte att hitta fredagsmat någon annanstans? Hrm, vad tror jag själv? Man behöver ju inte vara leg. psykoterapeut. Kanske är jag redo att möta, i stället för att förtränga och undvika.
Jag funderar på vad som händer i mig. Kanske är det den fysiska förflyttningen, och det jag känner inuti som får mig att förstå. Först nu, efter så lång tid, så många händelser och känslor, så kanske, kanske jag kan börja närma mig. Börja orka tänka på all smärta jag orsakat.
Jag lånar ett par rader från en låt jag tycker om:
"And I did my best to love you
even if I was lost.
And I never meant to hurt you,
look at all the pain I caused."
måndag 3 november 2008
En kontrastrik dag
Idag hade jag och Överlevarkvinnan en situation med en kollega som tyckte att vi var två snipiga räpor som inte kunde ge honom det marknadsmaterial som han ansåg att han skulle ha med sig för ett kundmöte. I de mail han skickade till mig var tonen mycket grinig och lite sådär lagom överlägsen.
Mitt i alltihopa detta kommer ett mail med titeln Sorgebud, vilket alltid förebådar att en kollega gått bort. I detta fallet var det en man som jag inte kände, men har jobbat med i ett par olika projekt och väl vet vem han är. Eller var. En man på 46 år, gift och 2 barn, som fram till i torsdags levde ett helt vanligt liv. Tills något gick sönder i hjärnan på honom. I lördags dog han.
Den första händelsens futtighet växte sig gigantisk i skenet av den andra och stärkte mig ytterligare i uppfattningen att det inte var värt besväret att själv hoppa ner i sandlådan och börja vifta med spadar, hota förtäckt med högre chefer eller slänga lika syrliga kommentarer som de jag fått. Jag har förändrat mig där. Känner inte behovet av att gå i klinch, gå till defensiv och försöka förklara mig. Om han vill gå omkring o inte gilla mig så varsågod. Jag mår bättre av att inte hålla på på det viset, och då gör jag det valet.
Jag ser det som ett tecken på att jag lärt mig ta ansvar för mig själv och att skilja på viktiga och oviktiga saker att lägga energi på, och jag blir stolt över mig själv de gånger jag lyckas med att bryta ett så gammalt och invant beteende.
Och, som jag och Överlevarkvinnan lite skämtsamt kom fram till: det är skönt att se att man vuxit till sig och blivit lite mer den man vill vara, och kanske lite mognare. Men det är jobbigt att vänta på att vissa ska växa ikapp. Under tiden sköter jag mitt, så gott jag kan och försöker acceptera det faktum att det bara finns en enda människa jag kan förändra. Så jag lägger energin på henne. Sen blir nästa steg att verkligen lära mig att släppa sådana här incidenter direkt, istället för att gå och vara irriterad hela dagen. Men, det är att jobba med sig själv precis som de säger i Hornbachreklamen: det finns alltid nåt att göra.
Mitt i alltihopa detta kommer ett mail med titeln Sorgebud, vilket alltid förebådar att en kollega gått bort. I detta fallet var det en man som jag inte kände, men har jobbat med i ett par olika projekt och väl vet vem han är. Eller var. En man på 46 år, gift och 2 barn, som fram till i torsdags levde ett helt vanligt liv. Tills något gick sönder i hjärnan på honom. I lördags dog han.
Den första händelsens futtighet växte sig gigantisk i skenet av den andra och stärkte mig ytterligare i uppfattningen att det inte var värt besväret att själv hoppa ner i sandlådan och börja vifta med spadar, hota förtäckt med högre chefer eller slänga lika syrliga kommentarer som de jag fått. Jag har förändrat mig där. Känner inte behovet av att gå i klinch, gå till defensiv och försöka förklara mig. Om han vill gå omkring o inte gilla mig så varsågod. Jag mår bättre av att inte hålla på på det viset, och då gör jag det valet.
Jag ser det som ett tecken på att jag lärt mig ta ansvar för mig själv och att skilja på viktiga och oviktiga saker att lägga energi på, och jag blir stolt över mig själv de gånger jag lyckas med att bryta ett så gammalt och invant beteende.
Och, som jag och Överlevarkvinnan lite skämtsamt kom fram till: det är skönt att se att man vuxit till sig och blivit lite mer den man vill vara, och kanske lite mognare. Men det är jobbigt att vänta på att vissa ska växa ikapp. Under tiden sköter jag mitt, så gott jag kan och försöker acceptera det faktum att det bara finns en enda människa jag kan förändra. Så jag lägger energin på henne. Sen blir nästa steg att verkligen lära mig att släppa sådana här incidenter direkt, istället för att gå och vara irriterad hela dagen. Men, det är att jobba med sig själv precis som de säger i Hornbachreklamen: det finns alltid nåt att göra.
söndag 2 november 2008
Om att kunna känna för andra
Ikväll tänker jag lite extra på fröken Vännanen. Hon är säkert lite pirrig idag, inför den första dagen på sitt nya jobb.
Jag är så glad för hennes skull. Hon hade modet att säga upp sig från ett jobb hon kände att hon inte ville ha år ut och år in, och börja på en utbildning. Sen hamnade hon hos oss och det var bara så rätt. Jobbet, personerna, allt. Utom timingen. När hennes anställning gick ut den 31 oktober fanns inget hopp om förlängning. Det gjorde mig arg. När någon gör något bra, tar tag i sitt liv, gör ett jättebra jobb, så ska det löna sig, inte straffa sig. Sen förra veckan hände allt på en gång och nu har fröken Vännanen ett nytt jobb att gå till imorgon. Det näst bäst som kunde hända.
Att lyckas med det i dessa tider, det säger en del om det mod och den målmedvetenhet denna lilla kvinna besitter. Och jag är så glad. Att jag kunnat hjälpa till på ett litet hörn. Att hon inte sitter hemma imorgon och undrar om de ska behöva sälja lägenheten för att hon inte har något jobb.
Och jag är glad för min skull med. Att jag inte fastnat i självömkans nät och tappat förmågan att glädjas för andra. Det är jag väldigt rädd för. För jag tror, att om man inte kan dela det som är bra och gott, då har man också tappat förmågan till medkännande och empati i svåra tider. Och vad är jag då för vän?
Det känns skönt i magen när jag tänker på fröken Vännanen. På torsdag träffas vi. Då ska hon få en stor kram. Och jag med.
Jag är så glad för hennes skull. Hon hade modet att säga upp sig från ett jobb hon kände att hon inte ville ha år ut och år in, och börja på en utbildning. Sen hamnade hon hos oss och det var bara så rätt. Jobbet, personerna, allt. Utom timingen. När hennes anställning gick ut den 31 oktober fanns inget hopp om förlängning. Det gjorde mig arg. När någon gör något bra, tar tag i sitt liv, gör ett jättebra jobb, så ska det löna sig, inte straffa sig. Sen förra veckan hände allt på en gång och nu har fröken Vännanen ett nytt jobb att gå till imorgon. Det näst bäst som kunde hända.
Att lyckas med det i dessa tider, det säger en del om det mod och den målmedvetenhet denna lilla kvinna besitter. Och jag är så glad. Att jag kunnat hjälpa till på ett litet hörn. Att hon inte sitter hemma imorgon och undrar om de ska behöva sälja lägenheten för att hon inte har något jobb.
Och jag är glad för min skull med. Att jag inte fastnat i självömkans nät och tappat förmågan att glädjas för andra. Det är jag väldigt rädd för. För jag tror, att om man inte kan dela det som är bra och gott, då har man också tappat förmågan till medkännande och empati i svåra tider. Och vad är jag då för vän?
Det känns skönt i magen när jag tänker på fröken Vännanen. På torsdag träffas vi. Då ska hon få en stor kram. Och jag med.
lördag 1 november 2008
Jag har förlorat så mycket. Det är antagligen därför jag är så rädd om det jag har. Är rädd att bli sjukare, förlora jobbet, förlora mina nära anhöriga o s v och vågar knappt 'jinxa' genom att skriva om det jag förlorat, av rädsla för att jag ska få erfara att det kunde bli värre.
Men det är en del. Stabiliteten, den fasta punkten i livet. Hemmet vi byggde tillsammans, tryggheten i att vara två, den finansiella stabiliteten. Mest av allt har jag förlorat tron: på att få vara frisk och leva ett långt liv, på tvåsamheten, på kärleken, på att livet i grunden är lyckligt.
Så, med allt detta jag förlorat, låt mig åtminstone behålla min värdighet. Gör mig inte till ett charity case.
Men det är en del. Stabiliteten, den fasta punkten i livet. Hemmet vi byggde tillsammans, tryggheten i att vara två, den finansiella stabiliteten. Mest av allt har jag förlorat tron: på att få vara frisk och leva ett långt liv, på tvåsamheten, på kärleken, på att livet i grunden är lyckligt.
Så, med allt detta jag förlorat, låt mig åtminstone behålla min värdighet. Gör mig inte till ett charity case.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)