43 minuter

"Men du", säger fröken terapeut, "om du tänker på de personer som överlevde Tsunamin, hur tror du de mådde när de kom hem? Tror du att de gick omkring som nya fina människor och kände en gränslös tacksamhet och en bubblande glädje över att vara vid liv?"

Och det tror jag ju inte, och jag förstår varför. Fröken terapeut försöker förklara för mig att om man drabbas av någonting, t ex en katastrof eller en sjukdom, så är man drabbad. Även om man överlever, eller blir frisk eller 'klarar sig' så har man ju ändå drabbats, med allt vad det innebär.

Nu är jag ju inte på mitt mest lyhörda humör där jag sitter och stortjuter i exakt 43 minuter. Jag lyssnar inte så bra. Men jag hör. Även om jag inte får ihop det så hör jag.

Och jag snorar och snörvlar och försöker sätta ord på hur det är att vara drabbad, men ha klarat sig undan, i alla fall just nu. Om det gigantiska mentala berget av skräp som jag bara vill tutta på, som en valborgseld, och se flammorna stiga mot skyn.

Ett berg av skuldkänslor över att jag inte är 'glad' att jag är friskförklarad blandade med vrede över allt som drabbat mig de senaste åren. Ett berg av meningslöshet, tomhet och sorg som behöver eldas upp för att meningsfullhet, tro, och hopp ska kunna börja spira.
Och på toppen av hela alltet: en gigantisk frustration över att vara vid liv men inte veta hur jag ska fylla det liv jag har. Och så, som tändvätska - de gamla klassikerna oro, ensamhet, tomhet, rädsla.

När jag går ut från Fröken terapeut är det tyst inuti. På gott? På ont? Inte vet jag.