En kontrastrik dag

Idag hade jag och Överlevarkvinnan en situation med en kollega som tyckte att vi var två snipiga räpor som inte kunde ge honom det marknadsmaterial som han ansåg att han skulle ha med sig för ett kundmöte. I de mail han skickade till mig var tonen mycket grinig och lite sådär lagom överlägsen.

Mitt i alltihopa detta kommer ett mail med titeln Sorgebud, vilket alltid förebådar att en kollega gått bort. I detta fallet var det en man som jag inte kände, men har jobbat med i ett par olika projekt och väl vet vem han är. Eller var. En man på 46 år, gift och 2 barn, som fram till i torsdags levde ett helt vanligt liv. Tills något gick sönder i hjärnan på honom. I lördags dog han.

Den första händelsens futtighet växte sig gigantisk i skenet av den andra och stärkte mig ytterligare i uppfattningen att det inte var värt besväret att själv hoppa ner i sandlådan och börja vifta med spadar, hota förtäckt med högre chefer eller slänga lika syrliga kommentarer som de jag fått. Jag har förändrat mig där. Känner inte behovet av att gå i klinch, gå till defensiv och försöka förklara mig. Om han vill gå omkring o inte gilla mig så varsågod. Jag mår bättre av att inte hålla på på det viset, och då gör jag det valet.
Jag ser det som ett tecken på att jag lärt mig ta ansvar för mig själv och att skilja på viktiga och oviktiga saker att lägga energi på, och jag blir stolt över mig själv de gånger jag lyckas med att bryta ett så gammalt och invant beteende.

Och, som jag och Överlevarkvinnan lite skämtsamt kom fram till: det är skönt att se att man vuxit till sig och blivit lite mer den man vill vara, och kanske lite mognare. Men det är jobbigt att vänta på att vissa ska växa ikapp. Under tiden sköter jag mitt, så gott jag kan och försöker acceptera det faktum att det bara finns en enda människa jag kan förändra. Så jag lägger energin på henne. Sen blir nästa steg att verkligen lära mig att släppa sådana här incidenter direkt, istället för att gå och vara irriterad hela dagen. Men, det är att jobba med sig själv precis som de säger i Hornbachreklamen: det finns alltid nåt att göra.