Det finns bra men-parenteser också.

Jag är snorig och halsen värker (men för övrigt känns det bra).

Det är mycket på jobbet (men inte otäckt mycket).

Det var en jättehög med räkningar att betala denna månaden, men lönen som kommer imorgon är lite större än den var förra året.

Litteraturlistan för vårens kurs är diger. Men det är intressant, för det mesta.

Jag tänker mycket på Mannen, det går i vågor och gör ont ibland. Men jag har också stunder när jag tänker med värme på allt vi upplevt tillsammans. Att jag, fröken Stiff, fått uppleva så stark passion.

Jag fick cancer. Men blev bra. Jag separerade. Men överlevde.

Och jag har kommit så långt att jag kan sitta här och sura över en förkylning. Börjar jag ana ett vanligt liv? Kan det vara så fantastiskt?

Årets första bild blev annorlunda än jag tänkte

Första bilden för i år blev kvinnan med blommorna. Vid en dejt IRL var det kärlek vid första ögonkastet och nu finns hon hemma i mitt vardagsrum.

Kameran får vänta. Under tiden begrundar jag de kloka kommentarerna jag fick från tre kloka kvinnor. De handlar om inre bilder och om mig själv, en levande bild som med all önskvärd tydlighet förmedlar vem jag är och hur mitt år var 2008.

Om att fylla årets folder

Jag behöver en bild av mig själv och går därför igenom disken där jag har alla foton. Man kan nästan säga att det är en digital odyssé över mitt och mannens liv tillsammans med allt jag kopierade från datorn när vi flyttade isär - foton, musik, viktiga papper etc.

Jag går igenom fotomapparna, prydligt sorterade årsvis. Det är bitterljuvt. Jag ser bilder från resor, högtider, skolavslutningar, renoveringar, byggandet av ett nytt hus. Planer, framtidstro, ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Två människor som aldrig trodde att just de var typen som drabbas av stor passion, en liten flicka med råttsvansar som plötsligt är tonåring. Det sticker till i hjärtat, men jag kan också känna en viss, lite märklig glädje, så gott det går om man betänker att allt nu är borta. En tacksamhet att jag fått vara med om allt detta, kombinerat med smärta.

Jag går igenom, år för år, och klickar slutligen på mappen 2008.
Den är tom. Inte en bild.
"Inte konstigt" är min första tanke. "Det kryllade ju inte direkt av minnesvärda, förevigansvärda ögonblick under det jädra piss-året (nyanserad is my second name. NOT).

Fast ändå. Den senaste bilden på mig, eller som jag tog, är från september 2007. Det känns enormt avlägset.
2008 är ett år som jag aldrig kommer att blanda ihop med andra år. Det var ett år som förändrat mig, mitt liv, och hur jag ser på livet. Och inte en bild finns. Från de saker som faktiskt var bra. På de fysiska förändringar jag genomgick. Jag inser att det hade varit bra att ha.

Jag hoppar in på Mamma Melissas blogg och ser bilderna på deras flickor som föddes, drog några korta andetag i denna världen, och for vidare till en bättre. Jag är övertygad om att Mamma o Pappa Melissa i den stunden inte kunde ana hur viktiga bilderna skulle bli framöver. Det grämer mig att jag inte har några sådana bilder.

Men det som varit kan jag inte göra något åt.

Imorgon ska jag på utställning med en konstnär jag tycker mycket om. Sedan jag såg hennes verk första gången för något år sedan har det varit en tavla jag fastnat särskilt för. Den är ännu inte såld, trots flera utställningar - ett tecken?
Jag har inte tyckt jag har haft råd att köpa den, men bestämde mig i veckan för att nu ska jag köpa den. Men - jag kanske ska köpa en ny kamera istället och göra egna bilder? Jag vill inte ha ännu en tom folder bland fotofilerna.
Ett tomt år -det är värre än vilket innehåll som helst.

Inga mer men-parenteser

Jag pustar ut efter en hektisk vecka. Mycket på jobbet; mycket politik, gnabb, och en våt varselfilt över alltihopa. Mycket på fritiden.

Men, det finns glädjeämnen:

Jag har orkat med, trots det tuffa tempot (men nästa vecka blir ännu tuffare).
Jag hade ett jättepositivt samtal med en kollega idag (men vet att många inte mår bra).
Jag klarade min tenta med bred marginal (men nu är det mycket med nya kursen).
Överlevarkvinnan är tillbaka på jobbet (men jag är lite orolig för henne ändå).
Mina hälsenor börjar äntligen läka (men det är långt kvar till joggingrundan).

Det är skönt att kunna känna glädje över saker och ting, efter en lång lång period av likgiltighet och total oförmåga att se ens den minsta ljusglimt. Det är väl som med träning; de grenar man inte tränar lägger man av sig inom. Så jag bestämmer mig för att sätta upp ett nytt träningsmål inom området Känna Glädje. Att när jag gör det, då ska jag försöka att bara göra det; alltså helt utan men-parenteser.
Det svåraste delmålet blir två:
1. Jag är bra och duger som jag är, utan: (men jag har ju många brister också).

Och, framför alla andra:

2. Jag har haft cancer, och blivit frisk, utan (men, man kan ju få ett återfall när som helst).
En utmaning fullt i klass med Ironman. Ironwoman får det bli.

Och betydligt färre men-parenteser.

Livets grymma ironi

I går hade jag mycket att tänka på. Överlevarkvinnan på sjukhus, min styvmamma på sjukhus.

På förmiddagen fick jag reda på av en kollega att han måste åka till sjukhuset han också. Hans far hade fått en hjärtinfarkt redan på natten, och åkt in, och på förmiddagen kom ett bakslag i form ett hjärtstillestånd.
Tack vare att han redan var på sjukhuset fick pappan bra och snabb hjälp och hjärtat kom igång.

I samband med detta framkom också en del andra symptom, bl a feber, som gjorde att man letade efter något annat som kunde vara fel.

Nu kommer det. Jahadå. Cancer. I bukspottskörteln. Som spritt sig.

När jag möter min kollega i korridoren idag är han askgrå i ansiktet och ögonen ber: Ta bort mig. Låt det här gå över. Snälla hjälp mig.
Inte ett skit kan jag göra. Bara förbanna den sjukdom som kan göra så mycket skada i en kropp nästan helt i smyg. Lite ont i magen var det som hade känts, men pappan hade härlett det lilla ömma till en operation han gjort tidigare. Inget annat hade märkts. Och sen, när man upptäcker det, då har det gått långt.

Vilken fruktansvärd, fasansfull ironi. Klara en hjärtinfarkt, få hjärtstillestånd. Samma dygn överleva och få besked om cancer. Om jag inte hade mina 'vårda ditt språk'-spärrar skulle det här nedan nu komma en kavalkad av otidigheter.

Det som hänt stöttar mig i två saker jag hävdat ett bra tag:
1. Sök läkare. Gå inte omkring med saker som känns som om de ändrat sig, aldrig så lite, i kroppen: en liten knöl i bröstet, lite ont i magen, en fläck som killar; ovanligt matt o trött.

2. Den smärta jag såg i min kollegas ögon har jag sett i mina egna, i mina anhörigas, i oroliga, sörjande människors ögon. Den smärtan - den är priset vi betalar. För att älska.

Om mina brandvarnare - den i taket och den inom mig

Jag har tänkt sedan jag skrev om det här med att lära sig och tenta av. Funderat över vilka lärdomar jag har fått med mig under det senaste året. Tankarna har dansat runt, men ännu inte konformerat sig såpass att jag kan komma till några slutsatser.

En slutsats drog jag när söndagsmiddagen skulle tillagas. Olja på plåt, kyckling i plåt, in i ugnen. När jag tar ut plåten för att fylla på med grönsaker så inser jag blixtsnabbt 6 saker:

1. Det finns en hel del olja på plåten, men den är bara täckt till 20%, av kycklingen. Resten av utrymmet väntar på grönsakerna.

2. Varm olja orsakar en väldig massa os när man tar ut plåten ur ugnen.

3. Jag har inte satt på fläkten.

4. Min brandvarnare fungerar.

5. Man blir paralyserad av starka höga ljud.

6. Det är 2,70 i takhöjd i min lägenhet.

(Egentligen är det 7 saker men den 7e är så pinsam - jag struntar nämligen i att sticka ut huvudet i trappuppgången o ropa: "ingen fara, det är bara jag som lagar mat." Av detta kan man dra slutsatsen att nr 7 är: jag är feg. Men va fasen... jag väljer att släppa det.)

När både brandvarnaren och pulsen kommit ner så ser jag en lärdom i anknytning till det jag gått och tänkt på.

Min härliga kombination av separation och cancer, det var den varma oljan. Den effekt den hade på mitt system, både kroppsligt och själsligt är brandvarnaren. Fast min inre brandvarnare har stått och tjutit under väldigt lång tid. Inte hela tiden, men till och från. Och jag ser mönstret, och lärdomen: För att kunna tänka klart och redigt på nästa steg och inte springa runt som en galning med rusande puls så måste man först stänga av brandvarnaren.

För att återfå lugnet efter middags-malören tar jag ett stort glas rödvin. Men, när själens brandvarnare larmar för fullt - vad är det då som motsvarar det där vinglaset?
Och hux flux har jag ännu mer att fundera över.

Livets lärobok

På lördag sitter jag i en sal på en högskola 2 timmar söderut och skriver en tenta på höstens kurs.

Jag gillar det här med prov, tentor, vad man nu väljer att kalla det. Det är något tryggt strukturerat i ordningen att stå inför en uppgift, skumma innehållet, läsa in, öva, och till slut märka att det sitter där. Snyggt och prydligt få spalta upp sina kunskaper på ett papper, lämna in, och förhoppningsvis bli godkänd. Sen tar man med sig sina nyvunna, på papper godkända, kunskaper och går vidare, mot nya mål.

Jag önskar jag kunde hantera livet på samma sätt. Stå inför det stora okända, närma mig, bekanta mig med det, för att sedan gå in i detalj i allt från himmelska himlen till det mest helvetiska helvete. När detta gåtts igenom får jag skriva ner vad jag lärt mig och lite visare kan jag nu gå vidare.

De första delarna kommer ju liksom automatiskt - man stöter på saker i livet eller de väljer mig. Men det är sen, när jag kommer till skriva ner vad jag lärt mig-delen, bli visare, och gå vidare som det börjar tjorva till sig. Det blir mer vara förvirrad, ledsen, arg, rädd, orolig. Känna sig värdelös, modlös och hopplös. Stå och stampa. Inget 'gå vidare' i sikte.

Jag ser en ny vinkel. Jag kan aldrig vara 'tacksam' eller 'glad' för allt som hänt mig de senaste åren, det vore falskt. Men jag måste väl i himlens höga namn ha lärt mig något? Om mig själv? Om livet? Och lite mer detaljerat och personligt än 'det som inte dödar härdar', typ. Ett helt idiotiskt uttryck, för övrigt.

Jag måste fundera. Vad har jag lärt mig? Behöver jag kanske tenta av kapitlen långtidssjukskrivning, separation och cancersjukdom i livets lärobok och sedan gå vidare till nästa kapitel? Det betyder inte att de jag redan läst försvinner. Men man kan ju inte läsa samma kapitel om och om igen när det finns så många nya intressanta längre fram i boken.

Att hålla det jag lovar

Doktor Us förklaringar och lugnande ord, de lyckas jag själv väldigt bra med att bryta ner. Hjärnan går på högvarv hela tiden och så var det ju det här med min livliga fantasi, som jag har så mycket glädje av, men som ställer till det i just sådana här fall.

Och så internet. Det finns oändligt mycket information på internet, och det är ju bra. Men inte nu, för mig, i det här sammanhanget. Man kan läsa hur mycket som helst om reflux och esofagus och dyspepsi och diagnostisera sig själv med allt från alltför fiberfattig kost via glutenintolerans och irritabel tarm till cancer i bukspottskörteln. För varje artikel jag läser så går jag igenom hela skalan och hamnar givetvis i den yttersta, värsta änden. Läser det som gynnar rädslans syften. Rädslan, vars grepp jag lyckats glida ur lite, lite grann under den senaste tiden. Jag vill INTE tillbaka dit, vet hur hårt jag kämpat för att ta mig ur det greppet och fortfarande kämpar varje dag.

Jag vet tillräckligt nu, mer än tillräckligt. Detta hysteriska surfande måste få ett slut.
Min kloka vän Lilla Fi avkräver mig ett löfte. Inget mer sjukdomssurfande. När det kliar i fingrarna att fråga Dr Google, då ska jag istället skriva ett mail till henne.
Hoppas hon har en stor mailbox.
Men jag förstår att hon inte klämmer ur mig detta löfte för att göra livet surt för mig, utan för att hon bryr sig så mycket om mig.
Just därför kan jag inte bryta löftet.

Doktor U och jag.

Jag är patient på en liten privat vårdcentral som mer känns som ett kontor än en sjukvårdsinrättning. Stämningen är lugn, professionell och personlig.
Syster I och doktor U har varit med på min cancerresa, de känner mig rätt väl nu. De vet att jag gärna håller mig långt från sjukvården och inte ringer i onödan

De vet min medicinska bakgrund och att min mamma dog i magsäckscancer.

Så när jag ringer och berättar att jag haft lite problem med magen i 3 månader och mycket problem i 3 veckor, då går det undan. Ett dygn efter jag pratat med syster I har jag en lång o rejäl tid hos doktor U som frågar, förklarar och undersöker. Samt ser till att jag töms på 3 rör med blod.

Med stor respekt berättar hon att när en person som jag har ont i magen måste det utredas, men behöver inte vara allvarligt. Hon hoppas att förklaringen är att allt jag haft i mitt liv nu parkerat i magen, men är noga med att påpeka att hon måste VETA innan hon kan säga någonting.
Med magar är det uteslutningsmetoden, berättar hon. Vi börjar med syrahämmare, fekalieprover och remiss för gastroskopi.

'Du ska inte behöva vänta på det här, det är för oroligt för dig' säger hon. 'Är remisstiden för lång hos den läkaren vi använder för gastroskopi så får jag ringa din kirurg i Borås och prata med honom. Han är fortfarande din ansvarige läkare och måste ta detta på allvar. Du sa ju till honom i oktober att du mådde illa, han måste följa upp det. Men oroa dig inte, vi löser detta.'

Doktor U har fattat, hon har verkligen fattat. När man får såhär pass allvarliga magproblem efter 39 år med järnmage, och med mitt bagage - vad blir man då? Orolig. Hur brukar oro yttra sig? Ont i magen. Vad behöver man då? Någon som förklarar, berättar. Lindrar oron. Inte genom att förringa eller släta över. Utan genom att möta min blick, svara på mina frågor, undervisa, berätta vad som händer sen, och sen.

Klart jag är orolig. Men doktor U gör det lättare. Och visar mig att en del läkare väljer just det yrket för att de tycker om att ha med människor att göra. Och dessutom är bra på det. Jag avskyr ju att ha med sjukvården att göra, men när jag väl måste det, då vill jag att det ska vara så här. Se mig, lyssna på mig, förklara för mig, ingjut lugn och förtroende. Svårare än så är det inte.

Jag har fått en tår-hink

Jag fick en hink av mamma Melissa i en kommentar idag. Den står här bredvid min favoritmöbel, schäslongen, som jag inte har för avsikt att lämna under hela kvällen. Jag ser inte hinken som en sådan där vanlig i plast utan en sådan där fin förzinkad eller vad det nu heter. Den passar rätt bra in i möblemanget för övrigt.

Lite ovant att sitta med en hink bredvid sig, känns lite grann som magsjuke-varning.

Men det var så klokt, det som den kloka kvinnan sagt till Mamma Melissa. De tårar jag har gråtit, de är gråtna (eller vad nu passivformen av gråta kan tänkas heta). Det är inte samma tårar som går runt utan när de väl passerat genom mitt system så hamnar de i hinken och kommer inte tillbaka. Jag hoppas att när hinken är full så är jag lite tommare. På tungsinne, melankoli, förtvivlan, sorg och hopplöshet. Inte förrän man tömmer kan man fylla på med nytt.

Under tiden lyssnar jag på tårarna som porlar ner i hinken.

Loser-galan

Det är mycket galor nu. Idrottsgalan, Grammisgalan, Guldbaggegalan.
Ett tillskott till dessa skulle kanske kunna vara Losergalan:


”Välkomna välkomna gott folk till årets Losergala. Nu är det dags att utse årets loser för år 2008. I år tog det juryn ungefär 20 sekunder att utse årets Loser, det var med andra ord inte något särskilt jämnt race.
Året Loser har under 2008 lyckats med att uppnå och samla på sig följande:

Genomgått ett par mindre operationer.
Fått cancer, givetvis med diverse komplikationer och följder.
Skadat hälsenorna så hon inte kan ägna sig åt favoritsysselsättningen jogging.
En riktigt illa skött separation som hon givetvis inte kan gå vidare efter utan fortsätter älta i oändlighet.
Extremt otrevlig mot familj och många vänner.
Ensammast i kommunen, börjar närma sig eremitstadiet. Tycker aldrig att något är kul och undviker sociala kontakter i möjligaste mån.

Så mina damer och herrar, låt mig presentera Årets Loser 2008: Lilla Lobelia!

Och alla ni därute som vill ta upp kampen om 2009 års utmärkelse: det är dags att sätta igång direkt för Lilla Lobelia har redan rivstartat med total uppgivenhet, hopplöshet och en gränslös pessimistisk syn på framtiden. Det ryktas även att hon är på gång inom sjukvården igen, nu sedan magen tydligen inte längre pallar trycket. Ord som gastroskopi har nämnts. Så, upp till kamp! Det var allt från årets Loser-gala. Tack för att ni var med oss och ha en riktigt trevlig kväll!”

Islossningen är här.

Plötsligt, i bilen på väg hem så kommer det över mig. Jag kör på Norrleden, precis innan fartkameran vid Vädermotet.

Det är så starkt att det blixtrar framför ögonen och jag känner hur det krampar i magen. Jag blir iskall samtidigt som jag känner svetten på ryggen.

Jag tror att jag skrek rakt ut.

Sen kom tårarna, och har fortsatt komma sedan dess.

Allt kommer nu. Inte i några förskönande fluffiga pasteller. I kalla, grälla färger, präglade av realism. Jag kan inte minnas när jag kände så starkt senast, så förtvivlat, naket. Jag ser mängder av bilder framför mig. De handlar om mig. Det som hänt mig. Alla insikter. Dödsångesten, förtvivlan över 'just jag'. Hopplösheten. Vännerna som vill förstå men som jag inte släpper in. Han som jag älskar så mycket och sårat så fruktansvärt. Skuld. Skam. Smärta. Och en bedövande, förlamande ensamhet. Självförvållad. Anklagande. Antagligen rättvis, om det nu finns något sådant som rättvisa.

Mitt stora isblock har börjat smälta. Jag inser att det som finns däri är saker som frusits in under många, många år. Det känns som om min själ ska svämma över och mitt hjärta brista. Och fastän det nu är snart 6 timmar sedan jag satt där i bilen så rinner tårarna konstant. Undrar om det är den vägen allt smältvatten ska ut.

Listen to your heart

"Listen to your heart" sjunger Roxette när jag sitter i bilen på väg hem i snöstormen.
Jag förstår att de tycker det är ett bra råd, och det är säkert sagt i all välmening.

Men snälla Marie & Per, lite mer tydlighet hade väl ändå varit på sin plats? 4 ord - jag menar, ni kan väl brodera ut lite? Det finns ju ett antal följdfrågor - om jag inte hör vad hjärtat säger? Om hjärtat säger en sak, magen en annan och hjärnan bara är allmänt förvirrad? Om mitt hjärta behöver slå i takt med någon annans för att jag ska kunna lyssna på det, hur ska jag kunna styra det? Om jag försöker allt vad jag kan att verkligen lyssna men inte hör?

"Listen to your heart, there's nothing else you can do" fortsätter de, som om inget hänt.

"I don't know where you're going, and I don't know why, but listen to you heart...."

Ja, I don't know-delen kan jag hålla med om. Alltid något.

Kanske måste jag ha en hörapparat som är särskilt utformad för att höra just hjärtat. Eller så är det öronproppar jag behöver.

Brev till livets skatteverk

Under 2008 sålde jag ett halvt hus, med en viss vinst. För att undvika skattesmäll så ansökte jag om jämkning, eller 'Särskild beräkningsgrund' som skatteverket nu döpt om det till för att vi deklaranter inte ska känna oss säkra på vår skatteterminologi.
Det innebär att under stora delar av 2008 har jag betalat väsentligt mer skatt än vad jag annars skulle gjort. Ja, jag vet, det är pengar som ändå ska in, men ändå. Jag kunde ju skjutit upp alltihopa så lite duktighetspoäng ger jag ändå mig själv.

För 2009 är situationen den omvända och idag fick jag beslutet från skatteverket att jag p g a mina ganska höga bostadsräntor nu kan betala lite mindre skatt under detta året. Skönt.

Jag funderar på om jag skulle skicka ett brev till Livets Skatteverk:

"Hej. Under 2008 betalade jag väldigt väldigt mycket, så jag tänkte nu ansöka om att istället FÅ lite tillbaka, få lite insatt på pluskontot varje månad. Det behöver inte vara så mycket, och gärna jämnt utpytsat över året. Det lyckades ni ju bra med när det gällde allt som drogs från mitt livskonto 2008, då borde det väl gå på andra hållet också. Det är nämligen så att med tanke på alla uttag ni gjorde så behöver jag nu lite tid att få bygga upp ett kapital, lite besparingar att ta av, så kan ni vara så snälla att se till att fixa detta? Exempel på insättningar jag skulle uppskatta är ett grundkapital bestående av en god hälsa och ett behållet jobb kompletterat med jämnt spridda skurar av gapskratt,gemenskap med andra människor samt lugn och trygghet i mig själv och den jag är. Toppat med lite bonusar i form av tro och hopp.Det är inte för mycket begärt tycker jag, med tanke på allt ni roffat åt er under 2008.

Vänligen
Lilla Lobelia
Vän av rättvis fördelning"

Allt flyter

Går på bio med fröken Vännanen. Är glad och stolt för varje gång jag orkar bryta min isolering och göra något. Nu är det inte särskilt svårt med fröken Vännanen. Vi har inte känt varann särskilt länge, men känner varann rätt väl vid det här laget och det är enkelt och roligt att umgås.

När vi sitter vid ett mysigt bord efter filmen och sippar lite vin så funderar jag över filmens titel. "Allt flyter".
Nu är det, med tanke på filmens handling, en väldigt lämplig och bokstavlig titel, men jag tänker mer på den i överförd mening.

Är det något jag skulle vilja ha som tema för 2009 så är det just det. Allt flyter. Inte: allt är kanon/underbart/fantastiskt, för den typen av drömmar och förhoppningar vågar jag inte ha.
Inte: allt är kass/går åt pipsvängen/är hemskt, för så låga förväntningar ska ingen behöva ha.

Men att allt flyter - med hälsa, jobb, studier, fritid, familj, vänner. En lagom blandning av glädje och sorg, vardag och fest, uppåt och nedåt. Ett vanligt liv. Det är min dröm för det nya året. Att få se mitt liv flyta på istället för att drabbas av gigantiska sänken.

Allt flyter. Lobelias valspråk för 2009. I den mån jag kan påverka.