Jag fick en hink av mamma Melissa i en kommentar idag. Den står här bredvid min favoritmöbel, schäslongen, som jag inte har för avsikt att lämna under hela kvällen. Jag ser inte hinken som en sådan där vanlig i plast utan en sådan där fin förzinkad eller vad det nu heter. Den passar rätt bra in i möblemanget för övrigt.
Lite ovant att sitta med en hink bredvid sig, känns lite grann som magsjuke-varning.
Men det var så klokt, det som den kloka kvinnan sagt till Mamma Melissa. De tårar jag har gråtit, de är gråtna (eller vad nu passivformen av gråta kan tänkas heta). Det är inte samma tårar som går runt utan när de väl passerat genom mitt system så hamnar de i hinken och kommer inte tillbaka. Jag hoppas att när hinken är full så är jag lite tommare. På tungsinne, melankoli, förtvivlan, sorg och hopplöshet. Inte förrän man tömmer kan man fylla på med nytt.
Under tiden lyssnar jag på tårarna som porlar ner i hinken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
4 kommentarer:
Jag behövde smälta tanken lite... har funderat hela dagen. Jo, jag tycker om tanken på att tårarna fyller hinken för det innebär ju också att det finns ett slut på tårflödet och därmed också på sorgen/ledsenheten.
Jag hoppas att din hink inte är så stor. Och att du fyller den snabbt, då kan du gå vidare lite tidigare.
Varm hand
Markattan
Hinkarbeten är viktiga arbeten. Många kan tro att det är farliga arbeten, men det är det inte.
Skickar med inlägget om min hinkosofi...
http://mammamelissa.blogg.se/2008/october/hinkosofi.html#comment
Jag har några ofyllda hinkar ståendes om du behöver fler... de kommer nog att gå åt så småning om, men nog inte i natt...
Men du, du har ju humorn kvar och då brukar det gå bra.
Joho då, det ser jag på dina inlägg. Du har humorn kvar och det är liksom grunden för att du klarar dig och allt som är tungt och svårt.
Ha det gott
Skicka en kommentar