I går hade jag mycket att tänka på. Överlevarkvinnan på sjukhus, min styvmamma på sjukhus.
På förmiddagen fick jag reda på av en kollega att han måste åka till sjukhuset han också. Hans far hade fått en hjärtinfarkt redan på natten, och åkt in, och på förmiddagen kom ett bakslag i form ett hjärtstillestånd.
Tack vare att han redan var på sjukhuset fick pappan bra och snabb hjälp och hjärtat kom igång.
I samband med detta framkom också en del andra symptom, bl a feber, som gjorde att man letade efter något annat som kunde vara fel.
Nu kommer det. Jahadå. Cancer. I bukspottskörteln. Som spritt sig.
När jag möter min kollega i korridoren idag är han askgrå i ansiktet och ögonen ber: Ta bort mig. Låt det här gå över. Snälla hjälp mig.
Inte ett skit kan jag göra. Bara förbanna den sjukdom som kan göra så mycket skada i en kropp nästan helt i smyg. Lite ont i magen var det som hade känts, men pappan hade härlett det lilla ömma till en operation han gjort tidigare. Inget annat hade märkts. Och sen, när man upptäcker det, då har det gått långt.
Vilken fruktansvärd, fasansfull ironi. Klara en hjärtinfarkt, få hjärtstillestånd. Samma dygn överleva och få besked om cancer. Om jag inte hade mina 'vårda ditt språk'-spärrar skulle det här nedan nu komma en kavalkad av otidigheter.
Det som hänt stöttar mig i två saker jag hävdat ett bra tag:
1. Sök läkare. Gå inte omkring med saker som känns som om de ändrat sig, aldrig så lite, i kroppen: en liten knöl i bröstet, lite ont i magen, en fläck som killar; ovanligt matt o trött.
2. Den smärta jag såg i min kollegas ögon har jag sett i mina egna, i mina anhörigas, i oroliga, sörjande människors ögon. Den smärtan - den är priset vi betalar. För att älska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
3 kommentarer:
Det är så hemskt att någonting kan äta upp så mycket på insidan utan att man märker något... men en sak kan inte cancern skada och det är KÄRLEKEN mellan oss människor!
Och du, tack så hemskt mycket för dina ord! Kan bara le.... bara le. Fast det är ju inte så bara... ;.)
Det är så sant det där med att kärlekens pris är sorgen. Men trots att det är sant så är det en svår insikt och för mig gör det ont att ta till mig den.
Vonnaponna, vi är två. Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag frågat mig själv: 'kommer jag nånsin våga igen, när jag vet hur ont det kan göra?' Jag hoppas dagen 'ja' kommer. Nån gång. Men den känns avlägsen.
Skicka en kommentar