På lördag sitter jag i en sal på en högskola 2 timmar söderut och skriver en tenta på höstens kurs.
Jag gillar det här med prov, tentor, vad man nu väljer att kalla det. Det är något tryggt strukturerat i ordningen att stå inför en uppgift, skumma innehållet, läsa in, öva, och till slut märka att det sitter där. Snyggt och prydligt få spalta upp sina kunskaper på ett papper, lämna in, och förhoppningsvis bli godkänd. Sen tar man med sig sina nyvunna, på papper godkända, kunskaper och går vidare, mot nya mål.
Jag önskar jag kunde hantera livet på samma sätt. Stå inför det stora okända, närma mig, bekanta mig med det, för att sedan gå in i detalj i allt från himmelska himlen till det mest helvetiska helvete. När detta gåtts igenom får jag skriva ner vad jag lärt mig och lite visare kan jag nu gå vidare.
De första delarna kommer ju liksom automatiskt - man stöter på saker i livet eller de väljer mig. Men det är sen, när jag kommer till skriva ner vad jag lärt mig-delen, bli visare, och gå vidare som det börjar tjorva till sig. Det blir mer vara förvirrad, ledsen, arg, rädd, orolig. Känna sig värdelös, modlös och hopplös. Stå och stampa. Inget 'gå vidare' i sikte.
Jag ser en ny vinkel. Jag kan aldrig vara 'tacksam' eller 'glad' för allt som hänt mig de senaste åren, det vore falskt. Men jag måste väl i himlens höga namn ha lärt mig något? Om mig själv? Om livet? Och lite mer detaljerat och personligt än 'det som inte dödar härdar', typ. Ett helt idiotiskt uttryck, för övrigt.
Jag måste fundera. Vad har jag lärt mig? Behöver jag kanske tenta av kapitlen långtidssjukskrivning, separation och cancersjukdom i livets lärobok och sedan gå vidare till nästa kapitel? Det betyder inte att de jag redan läst försvinner. Men man kan ju inte läsa samma kapitel om och om igen när det finns så många nya intressanta längre fram i boken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
6 kommentarer:
Det kanske är så att det inte är ett nytt kapitel, utan helt enkelt en Ny bok?
Att den gamla boken blivit full och du nu behöver en ny, tom bok att fylla med det du väljer?
Sen kan du gå tillbaka och titta i den gamla, när du orkar slå upp den.
Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag vill ha EN bok, men med olika kapitel, inte ett långt som inte tar slut. Det är svårt!
Snart nu är det dags att vända blad och förstå att det kommer ett nytt kapitel. Snart nu är det dags att ta itu med det nya, oupptäckta, med alla erfarenheter och nya insikter du bär med dig. Ingen vet än vad det står skrivet i ditt nästa kapitel men en sak kan man vara säker på, allt som skrivits i tidigare kapitel har gett dig förmågan och styrkan att ta dig igenom kommande. Allt som sker i tillvaron ger oss "verktygen" att hantera livet. Ibland är det ett rent helvete, sen blir det en dans på rosor. Med tanke på ditt helvete så kan det inte gärna bli annat än en rosdoftande maratondans.
Varm hand
Markattan
Hoppas det gick bra för dig idag.
Tänker på att tiden kan vara ens vän, inte alltid men ofta. Den ger det välbehövliga perspektivet och skänker också andrum ibland.
Som jag skrivit tidigare så var min höst för jävlig. Jag dippade ungefär varannan dag och tyckte att jag levde i ett totalt känslokaos. Så kom julen som inte heller var en höjdare och jag bara försökte andas och vara under hela ledigheten.
I fredags konstaterade jag häpet till en vän:
-Har du märkt att jag inte varit ledsen på jättelänge?
Ja det hade han ju och jag blev så glad när jag tänkte på att jag nog kommit en bit på väg till mer kraft och styrka.
Vad är nu kontentan av mina lösa funderingar?
Ja, kanske att försöka få andrum så att perspektivet kan platsa i tillvaron också...
Var rädd om dig - vonna
Jag förstår din önskan om EN bok, en livsbok eller livsberättelse är väl egentligen termen. Jag har ju kalejdoskopet som bild för livet och det blir bara en livsbild men som gestaltar sig olika när man ser den ur olika perspektiv.
Det är det mörka som ger djup och kontrast i livsbilden. Men det behövs ljusa bitar också och man behöver ständigt fylla på med fler ljusa bitar. Men utan mörkret vore det inte den flerdimensionella livsberättelse som vi förtjänar att få, utan mörkret vore vi inte de vi är.
Jag förstår din önskan om EN bok, en livsbok eller livsberättelse är väl egentligen termen. Jag har ju kalejdoskopet som bild för livet och det blir bara en livsbild men som gestaltar sig olika när man ser den ur olika perspektiv.
Det är det mörka som ger djup och kontrast i livsbilden. Men det behövs ljusa bitar också och man behöver ständigt fylla på med fler ljusa bitar. Men utan mörkret vore det inte den flerdimensionella livsberättelse som vi förtjänar att få, utan mörkret vore vi inte de vi är.
Skicka en kommentar