Jag är snorig och halsen värker (men för övrigt känns det bra).
Det är mycket på jobbet (men inte otäckt mycket).
Det var en jättehög med räkningar att betala denna månaden, men lönen som kommer imorgon är lite större än den var förra året.
Litteraturlistan för vårens kurs är diger. Men det är intressant, för det mesta.
Jag tänker mycket på Mannen, det går i vågor och gör ont ibland. Men jag har också stunder när jag tänker med värme på allt vi upplevt tillsammans. Att jag, fröken Stiff, fått uppleva så stark passion.
Jag fick cancer. Men blev bra. Jag separerade. Men överlevde.
Och jag har kommit så långt att jag kan sitta här och sura över en förkylning. Börjar jag ana ett vanligt liv? Kan det vara så fantastiskt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
4 kommentarer:
Det är på de positiva men-bisatserna jag lever... :-)
Lika för mig som för Kraka.
Men det är ju underbart, när man hittar en sådan skatt i livet. Hurra för insikterna och utsikterna.
Markattan
Nog första gången jag säger detta , men gratulerar till surhet och förkylning!
Ja, det är helt klart kära I-landsproblem som vi båda älskar,.)
Skicka en kommentar