Inga mer men-parenteser

Jag pustar ut efter en hektisk vecka. Mycket på jobbet; mycket politik, gnabb, och en våt varselfilt över alltihopa. Mycket på fritiden.

Men, det finns glädjeämnen:

Jag har orkat med, trots det tuffa tempot (men nästa vecka blir ännu tuffare).
Jag hade ett jättepositivt samtal med en kollega idag (men vet att många inte mår bra).
Jag klarade min tenta med bred marginal (men nu är det mycket med nya kursen).
Överlevarkvinnan är tillbaka på jobbet (men jag är lite orolig för henne ändå).
Mina hälsenor börjar äntligen läka (men det är långt kvar till joggingrundan).

Det är skönt att kunna känna glädje över saker och ting, efter en lång lång period av likgiltighet och total oförmåga att se ens den minsta ljusglimt. Det är väl som med träning; de grenar man inte tränar lägger man av sig inom. Så jag bestämmer mig för att sätta upp ett nytt träningsmål inom området Känna Glädje. Att när jag gör det, då ska jag försöka att bara göra det; alltså helt utan men-parenteser.
Det svåraste delmålet blir två:
1. Jag är bra och duger som jag är, utan: (men jag har ju många brister också).

Och, framför alla andra:

2. Jag har haft cancer, och blivit frisk, utan (men, man kan ju få ett återfall när som helst).
En utmaning fullt i klass med Ironman. Ironwoman får det bli.

Och betydligt färre men-parenteser.