Islossningen är här.

Plötsligt, i bilen på väg hem så kommer det över mig. Jag kör på Norrleden, precis innan fartkameran vid Vädermotet.

Det är så starkt att det blixtrar framför ögonen och jag känner hur det krampar i magen. Jag blir iskall samtidigt som jag känner svetten på ryggen.

Jag tror att jag skrek rakt ut.

Sen kom tårarna, och har fortsatt komma sedan dess.

Allt kommer nu. Inte i några förskönande fluffiga pasteller. I kalla, grälla färger, präglade av realism. Jag kan inte minnas när jag kände så starkt senast, så förtvivlat, naket. Jag ser mängder av bilder framför mig. De handlar om mig. Det som hänt mig. Alla insikter. Dödsångesten, förtvivlan över 'just jag'. Hopplösheten. Vännerna som vill förstå men som jag inte släpper in. Han som jag älskar så mycket och sårat så fruktansvärt. Skuld. Skam. Smärta. Och en bedövande, förlamande ensamhet. Självförvållad. Anklagande. Antagligen rättvis, om det nu finns något sådant som rättvisa.

Mitt stora isblock har börjat smälta. Jag inser att det som finns däri är saker som frusits in under många, många år. Det känns som om min själ ska svämma över och mitt hjärta brista. Och fastän det nu är snart 6 timmar sedan jag satt där i bilen så rinner tårarna konstant. Undrar om det är den vägen allt smältvatten ska ut.