Jag behöver en bild av mig själv och går därför igenom disken där jag har alla foton. Man kan nästan säga att det är en digital odyssé över mitt och mannens liv tillsammans med allt jag kopierade från datorn när vi flyttade isär - foton, musik, viktiga papper etc.
Jag går igenom fotomapparna, prydligt sorterade årsvis. Det är bitterljuvt. Jag ser bilder från resor, högtider, skolavslutningar, renoveringar, byggandet av ett nytt hus. Planer, framtidstro, ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Två människor som aldrig trodde att just de var typen som drabbas av stor passion, en liten flicka med råttsvansar som plötsligt är tonåring. Det sticker till i hjärtat, men jag kan också känna en viss, lite märklig glädje, så gott det går om man betänker att allt nu är borta. En tacksamhet att jag fått vara med om allt detta, kombinerat med smärta.
Jag går igenom, år för år, och klickar slutligen på mappen 2008.
Den är tom. Inte en bild.
"Inte konstigt" är min första tanke. "Det kryllade ju inte direkt av minnesvärda, förevigansvärda ögonblick under det jädra piss-året (nyanserad is my second name. NOT).
Fast ändå. Den senaste bilden på mig, eller som jag tog, är från september 2007. Det känns enormt avlägset.
2008 är ett år som jag aldrig kommer att blanda ihop med andra år. Det var ett år som förändrat mig, mitt liv, och hur jag ser på livet. Och inte en bild finns. Från de saker som faktiskt var bra. På de fysiska förändringar jag genomgick. Jag inser att det hade varit bra att ha.
Jag hoppar in på Mamma Melissas blogg och ser bilderna på deras flickor som föddes, drog några korta andetag i denna världen, och for vidare till en bättre. Jag är övertygad om att Mamma o Pappa Melissa i den stunden inte kunde ana hur viktiga bilderna skulle bli framöver. Det grämer mig att jag inte har några sådana bilder.
Men det som varit kan jag inte göra något åt.
Imorgon ska jag på utställning med en konstnär jag tycker mycket om. Sedan jag såg hennes verk första gången för något år sedan har det varit en tavla jag fastnat särskilt för. Den är ännu inte såld, trots flera utställningar - ett tecken?
Jag har inte tyckt jag har haft råd att köpa den, men bestämde mig i veckan för att nu ska jag köpa den. Men - jag kanske ska köpa en ny kamera istället och göra egna bilder? Jag vill inte ha ännu en tom folder bland fotofilerna.
Ett tomt år -det är värre än vilket innehåll som helst.
Jag går igenom fotomapparna, prydligt sorterade årsvis. Det är bitterljuvt. Jag ser bilder från resor, högtider, skolavslutningar, renoveringar, byggandet av ett nytt hus. Planer, framtidstro, ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Två människor som aldrig trodde att just de var typen som drabbas av stor passion, en liten flicka med råttsvansar som plötsligt är tonåring. Det sticker till i hjärtat, men jag kan också känna en viss, lite märklig glädje, så gott det går om man betänker att allt nu är borta. En tacksamhet att jag fått vara med om allt detta, kombinerat med smärta.
Jag går igenom, år för år, och klickar slutligen på mappen 2008.
Den är tom. Inte en bild.
"Inte konstigt" är min första tanke. "Det kryllade ju inte direkt av minnesvärda, förevigansvärda ögonblick under det jädra piss-året (nyanserad is my second name. NOT).
Fast ändå. Den senaste bilden på mig, eller som jag tog, är från september 2007. Det känns enormt avlägset.
2008 är ett år som jag aldrig kommer att blanda ihop med andra år. Det var ett år som förändrat mig, mitt liv, och hur jag ser på livet. Och inte en bild finns. Från de saker som faktiskt var bra. På de fysiska förändringar jag genomgick. Jag inser att det hade varit bra att ha.
Jag hoppar in på Mamma Melissas blogg och ser bilderna på deras flickor som föddes, drog några korta andetag i denna världen, och for vidare till en bättre. Jag är övertygad om att Mamma o Pappa Melissa i den stunden inte kunde ana hur viktiga bilderna skulle bli framöver. Det grämer mig att jag inte har några sådana bilder.
Men det som varit kan jag inte göra något åt.
Imorgon ska jag på utställning med en konstnär jag tycker mycket om. Sedan jag såg hennes verk första gången för något år sedan har det varit en tavla jag fastnat särskilt för. Den är ännu inte såld, trots flera utställningar - ett tecken?
Jag har inte tyckt jag har haft råd att köpa den, men bestämde mig i veckan för att nu ska jag köpa den. Men - jag kanske ska köpa en ny kamera istället och göra egna bilder? Jag vill inte ha ännu en tom folder bland fotofilerna.
Ett tomt år -det är värre än vilket innehåll som helst.
.JPG)
4 kommentarer:
Du har måhända inga bilder från pissåret, bilder du kan visa för andra. Men nog har du bilderna i dig, och visst märker de som sett dig både före och efter året som gick, att du har ändrats, lagt dig till med erfarenheter som slipar en människa. Erfarenheter kan också ses som bilder, sånt som bara du kan titta på när du bläddrar i ditt livs album, men var så säker, dina bilder "syns".
Varm hand
Markattan
Kan bara instämma med Markattan!
Vi har alla våra inre bilder, de där ovärderliga, oersätterliga.
Och det braiga med de bilderna är att de kan aldrig bli fuktskadade om källaren svämmar över, de kan aldrig brinna upp om spisen glöms på, de kan alrig flyga iväg om ett fönster går sönder av stormen... vi har de alltid med oss.
Sjukhusfotorografens bilder är av sämsta möjliga kvalitet och de bilderna som ligger på bloggen är nästan fyra dagar gamla -vilket gör att de sjunkit ihop, inte är lika härligt barnrunda där som de faktiskt var då de föddes.
Men jag har mina inre bilder och de kan jag antingen försöka teckna ned själv eller be om hjälp för att åstadkomma. Kanske vore det något för dig också?
Men tavlan var ju en fantastisk idé -den är din och dina minnen!
Vilken härlig bild.
Blir glad när jag ser den.
Idag har varit en bild-dag för mig. Har kollat gamla bilder och nyare och kan ju bara konstatera att det är synd att man inte tar fler...
Å andra sidan besparar man kanske sig lite också det som kan göra ont. För ibland är det ju ändå så att en bild säger mer än tusen ord.
Jag svamlar märker jag, tycker att jag inte är så klar i knoppen idag. Men det är en ny dag i morgon, för både dig och mig.
Kram från Småland
Vonnaponna, visst är den fin. I verkligheten är den en akrylmålning i storlek 60x70 cm, och det bästa med den är att den ny hänger på väggen i mitt vardagsrum. En bild annorlunda än de jag funderade kring igår, men definitivt en bild som redan betyder mycket för mig.
Skicka en kommentar