Det ekar

Tänk att man kan bli så slut av att köra 6 mil, träffa 2 personer, prata lite, bli undersökt, köra 6 mil tillbaka.

Men det är ju inte det, det är ju allt som kroppen och själen minns, allt som vaknar till liv inom mig.

Min läkare var snäll mot mig. Undersökte alla lymfkörtlar jättenoggrant. Lyssnade, så mycket som läkare nu hinner lyssna på 20 minuter.
Jag får komma tillbaka igen om 3 månader för en likadan koll, fastän jag egentligen inte riktigt skulle få det. Uppföljningen ska ju ske på hud, inte på kirurgsidan, och framför allt inte dubbelt.
Jag fick tänka när jag fick frågan om jag ville komma en gång till eller låta dem på hud ta över helt. Min första tanke var att tacka nej, men sen ändrade jag mig.
Det är ändå på kirurgsidan jag haft den mest kontinuerliga kontakten och faktiskt där jag fått de enda klara, raka och ärliga svaren. Och på hud har det inte riktigt kommit in i någon uppföljningslunk ännu, med allt som hänt.

Så jag övervann min instinktiva känsla av 'hurra! ett läkarbesök mindre i framtiden' och tackade ja till ytterligare ett besök och koll i februari. Det var moget gjort av mig.
Har nästan skuldkänslor för att jag inte är glad över att han inte hittade något fel på lymfkörtlarna - känner mig otacksam... Men det är en annan sorts glädje än den högljudda skrattande. Mer en lättnad, en liten strimma hopp i den kompakta rädslomuren.

Nu sitter jag här och tänker, men jag hör inga svar inuti huvudet, bara ett eko. Pratar högt för mig själv, men bara ekot tillbaka. Lyssnar inåt, in i själen, men där är det svart och öde som på ett kontor när alla har gått för dagen och ekot än värre.
Inte konstigt att det ekar. Jag är helt tom.

Skriver ett mail till miss Spain och låter fingrarna gå över tangentbordet. När jag läser vad jag skrivit ser jag en mening som bara hamnat där:

Det är hemskt att inse att jag totalt förlorat tron - på att jag ska ha ett bra liv, på kärleken, på mig själv. Och, vill jag tillägga, tron på att det behöver faktiskt inte bli värre än så här, jag kan vara frisk nu. Den tron finns inte i mig, eller så vågar jag helt enkelt inte, av rädsla för att bli besviken igen. Av rädsla för att bli övermodig, och sedan bli 'straffad' för det.

Och så ekar det igen. Stort. Mörkt. Ödsligt. Så låter ekot. .