Om att kunna känna för andra

Ikväll tänker jag lite extra på fröken Vännanen. Hon är säkert lite pirrig idag, inför den första dagen på sitt nya jobb.
Jag är så glad för hennes skull. Hon hade modet att säga upp sig från ett jobb hon kände att hon inte ville ha år ut och år in, och börja på en utbildning. Sen hamnade hon hos oss och det var bara så rätt. Jobbet, personerna, allt. Utom timingen. När hennes anställning gick ut den 31 oktober fanns inget hopp om förlängning. Det gjorde mig arg. När någon gör något bra, tar tag i sitt liv, gör ett jättebra jobb, så ska det löna sig, inte straffa sig. Sen förra veckan hände allt på en gång och nu har fröken Vännanen ett nytt jobb att gå till imorgon. Det näst bäst som kunde hända.
Att lyckas med det i dessa tider, det säger en del om det mod och den målmedvetenhet denna lilla kvinna besitter. Och jag är så glad. Att jag kunnat hjälpa till på ett litet hörn. Att hon inte sitter hemma imorgon och undrar om de ska behöva sälja lägenheten för att hon inte har något jobb.

Och jag är glad för min skull med. Att jag inte fastnat i självömkans nät och tappat förmågan att glädjas för andra. Det är jag väldigt rädd för. För jag tror, att om man inte kan dela det som är bra och gott, då har man också tappat förmågan till medkännande och empati i svåra tider. Och vad är jag då för vän?

Det känns skönt i magen när jag tänker på fröken Vännanen. På torsdag träffas vi. Då ska hon få en stor kram. Och jag med.