Om modiga människor och en liten flämtande låga

Helgen tickar mot sitt slut och jag ser tillbaka och reflekterar, och tindrar (nåja) ikapp med adventsprydnaderna och min fina, mega-tacky mini-ren som står i hallen och glittrar. Igår pratade jag med honom - undrar om det är dags att söka seriös hjälp nu?

I meningslöshetens modd är det svårt, nästan omöjligt att motivera sig att göra saker som redan i livets vanliga väglag kan tyckas lite halvintressanta, typ adventspyssla. Så jag är förvånad själv att jag faktiskt ville ta fram stakar, stjärnor och röda gardiner. Ungefär samma som andra år, men med en stor skillnad: jag gör det för mig själv. För att jag vill. Inte för att någon annan ska berömma och tycka jag är duktig, eller för att man 'måste'. Låter som en liten grej men för en person som i många år ägnat sig åt att söka bekräftelsekickar så är det i paritet med en OS-medalj.

När mörkret faller på söndag eftermiddag går jag genom området där jag bor och ner till spårvagnshållplatsen för att möta fru Carolina som är på väg till mig för att dricka glögg. Hon, och Anitas kompis, som jag träffade igår, är två enormt viktiga ljusglimtar som lyckats tränga igenom det kompakta mörker jag befunnit mig i ett tag. Fått mig att någonstans långt inne känna något som åtminstone inte får mig att gråta. Jag är glad o tacksam att jag har dem, att de vågar fråga de obehagliga frågorna, vågar se mig kämpa mot gråten, vågar vara sig själva och inte bli 'läggahuvudetpåsned-snälla' bara för att de tycker synd om mig.

När jag går nerför gatan ner mot hållplatsen så tindrar det. Från fönster, från balkonger. Jag ser människor sitta vid sina köksbord med tända ljus. Jag tycker det är vackert.

Och för första gången på ett bra tag vågar jag tro att det någonstans, långt därinne i mitt mörker finns en liten, flämtande låga som trotsar mörkret.