Himlen kan vänta

Jag kommer inte hem förrän strax efter 21.30, efter en lång arbetsdag med en kundgrej på kvällen. Sätter på tv:n och fastnar framför programmet 'Himlen kan vänta', avsnitt 2.

Tittar ikapp på webben. Programmen handlar om 5 människor, 25-42 år gamla, som alla drabbats av en livshotande sjukdom. En man har ALS. Vad de övriga 4 drabbats av? Gissa, Sherlock.
Två av dem pratar om att cancern hunnit sprida sig till lymfkörtlarna och jag tänker med tacksamhet på Doktor K som så noggrant gick igenom alla mina lymfkörtlar i tisdags och lovat att göra det igen om 3 månader.

Jag ser på SVT:s sida att en av de medverkande nu inte finns i livet längre.

Mycket av det som sägs känner jag igen. Mycket av tankarna och smärtan. Men det som programmet mest framkallar i mig är skuld och skam. Här sitter jag, friskförklarad, så omvårdad jag kan bli, och faktiskt skulle det kunna betyda att det är frisk jag ska vara nu.

Men när jag ser kvinnan som fick bröstcancer och ett litet tag innan friskförklaringen (5 år för bröstcancer) får reda på att hon har en metastas i levern så tänker jag inte först 'stackars henne' utan jag tänker: 'där ser man, en friskförklaring betyder ingenting'.
Men IDAG är jag ju frisk! Och då kommer skulden igen. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna att få vara frisk? Trots att jag vet att det inte tjänar något till att tänka på det, så kommer tankarna. Och är det något jag lärt mig under den här resan så är det: om en tanke finns där - tänk den. Låt den snurra runt i huvudet tills den självmant faller ner, försök INTE kväva eller dölja den.

Jag tror inte jag kan hitta svar, och egentligen tror jag inte heller att det är nödvändigt. För att svara på så stora frågor blir bara torftigt.
Just här, just nu, så finns jag till, har ett liv. Och lever det. På mitt sätt. Vissa dagar vågar jag tro att det ska bli bättre, andra dagar är jag för rädd för att våga kräva mer än just det stora, fantastiska att få leva.
Det är balansen mellan dessa två jag behöver finna.