Det kan tydligen alltid bli värre

Genom hela min sjukdomstid har jobbet varit den lugna delen av mitt liv. Inte så att jag suttit där och smågäspat och tagit det soft, men där har jag haft min givna roll, mina givna uppgifter, och en tillvaro som jag haft ganska bra koll på. Jag har kommit igenom min långa, arbetsrelaterade, sjukskrivning och slutat använda mitt jobb som en bekräftelsearena. Numera är det ett jobb, och det känns ok att gå dit sisådär en 40 timmar i veckan. Det är ett bra jobb. Och där har jag inte varit cancerpatient eller nyseparerad, utan jag har kunnat vila upp mig i min yrkesroll för att orka med allt det privata.

Men nu är det slut med lugnet. Dagens nyhet kom ju inte direkt som någon överraskning, men ändå. 350 personer bort i Sverige, 10% av företagets Sverige-anställda. Av dessa sitter 280 i Göteborg.
Vid halv 4-tiden kom mailet, vid halv 5 kom chefen och berättade mer, men ändå rätt luddigt. Man vet ungefär var varslen kommer att läggas, men allt ska förhandlas o detaljeras. Och nej, i dagsläget ser man ingen övertalighet just hos oss, men som sagt, det kommer troligtvis att bli mer. Med andra ord: ingen kan säga 'det här kommer inte att drabba mig'. "Nä, just det" tänker jag, "precis som de flesta tänker om att få cancer - alla vet att det finns där, men ingen tror att de ska drabbas." Snacka om långsökt parallell!

Så, nu har jag åter en anledning att träna på att inte oroa mig för det jag inte kan påverka. Och det är ju något jag verkligen har fått träna på ett tag nu.

När jag går genom kontorslandskapen och ut från jobbet är det knäpptyst. "Vilka ansikten är borta om ett halvår?" tänker jag. Och jag ser på de andra att de också gör det.