Vägskäl

Jag träffar fröken Terapeut för sista gången. För andra gången i rad gråter jag i princip oavbrutet i 43 minuter.

Hon tycker jag ska fortsätta att gå och prata med någon och jag har anmält mig till psykologiska institutionen på universitetet där man kan få reducerad taxa hos personer under utbildning. Har fått besked att de hör av sig till mig i början av nästa år för en första träff.

"Om de skulle ringa dig imorgon, skulle du gå dit då?" frågar hon. Jag tvekar. Tror; VET att jag skulle behöva det, men ärligt talat så tror jag inte jag skulle orka. Jag hoppas jag ändrat mig tills dess.

Hon fortsätter på samma spår som förra veckan men jag har inget nytt att komma med sedan sist. Vad är mina drömmar och önskningar? Har inga, allt känns meningslöst. Och varför drömma och önska? Jag har ingen kraft att förverkliga, ingen tro på att det går.

Hur vill jag leva mitt liv? Vet inte. "Det kommer att bli bättre" säger fröken Terapeut, men jag orkar inte ens tänka så. Har fullt upp med att orka med att släpa mig upp varje morgon, göra det jag ska på jobbet, och sedan försöka klara av allt det vardagliga.
Att tro att det ska bli bättre klarar jag inte av; orkar inte med förväntan och sedan besvikelse. Jag har gått och väntat i över 2 år nu på att det ska bli bättre, men det blir inte det. Det kommer hela tiden något nytt. Och nu är mina krafter slut. Jag har inga reserver kvar. Måste få tid att bygga upp för att ha något att ta av. Lugn och ro. Det är allt jag begär nu.

Hon har rätt när vi pratar om att jag står i ett vägskäl. Jag vet inte vilken väg jag ska välja och har inte krafter att sätta mig in i vart de leder. Jag har ingen karta heller, och inser att det är jag som måste rita den. Men jag orkar inte det! Jag vill bara sätta mig ner på en stubbe och sitta där vid vägskälet och se vad som händer. Och hoppas att jag en dag igen ska hitta en mening. Och våga tro.