A trip down memory lane

Av ett antal olika anledningar hamnade jag i minnenas kvarter idag. Vägen dit, så bekant. Backen på motorvägen där gatubelysningen tar slut. Fredagsrusningen med människor på väg hem till sina fina hem i den prydliga villaförorten. ICA-butiken som räddade mig när jag var sjukskriven eftersom den var den enda jag orkade gå in i.
Hela miljön, inte så långt från där jag bor nu, men så avlägsen, på många sätt.

Allt är sig likt; och varför skulle det inte vara det? Det är nog bara det att eftersom jag och mitt liv är så totalt annorlunda, så är det så svårt att förstå att allt är sig så likt. När jag är så olik.

Varför kommer jag tillbaka? Det finns ju biltvätthallar på närmare håll. Och visst är ICA-affärens pastasallad grymt god och perfekt på fredag kväll, men går det inte att hitta fredagsmat någon annanstans? Hrm, vad tror jag själv? Man behöver ju inte vara leg. psykoterapeut. Kanske är jag redo att möta, i stället för att förtränga och undvika.

Jag funderar på vad som händer i mig. Kanske är det den fysiska förflyttningen, och det jag känner inuti som får mig att förstå. Först nu, efter så lång tid, så många händelser och känslor, så kanske, kanske jag kan börja närma mig. Börja orka tänka på all smärta jag orsakat.

Jag lånar ett par rader från en låt jag tycker om:

"And I did my best to love you
even if I was lost.
And I never meant to hurt you,
look at all the pain I caused."