Islossning

Jag och Mannen mailar till varann; det enda sätt vi klarar av att ha någon typ av kontakt på, och ibland inte ens det.
Jag försöker sätta ord på det jag har framför mig. En gigantisk, bottenfrusen iskub.
När jag fick cancer fick allt annat stå åt sidan, och känslorna runt hela vår separation åkte in i frysen.

Nu har det gått ett halvt år. Mycket återstår att bearbeta med min sjukdom, men jag märker att isblocket börjar tina ändå. Det droppar och rinner och jag vet att till slut kommer det att forsa. Det är på väg.
Jag vet inte vad som kommer att hända när forsandet drar igång, men vet att det dummaste man kan göra är att försöka trycka in det i frysen igen. Det är frestande att bara lägga locket på, men jag vet att vi måste igenom, var och en och tillsammans. Jag vet inte hur, bara att det måste ske.

Jag lyssnar på en otroligt vacker och sorglig låt som Mannen hittat. Den handlar om oss.
http://www.youtube.com/watch?v=HCeS-yorGtc

Texten är så vacker så det gör ont.

” I never want to see you unhappy
I thought you´d want the same for me
Goodbye, my almost lover
Goodbye, my hopeless dream”

Och tårarna kommer, tillsammans med ilskan och frustrationen över att kärleken inte övervinner allt och insikten om hur illa jag gjort Mannen. Blandat med en liten gnutta självömkan - varför kom allt på en gång? Hur ska jag orka resa mig igen? Och när jag väl gör det - vem är jag då?

Mycket i texten passar så bra in på oss, men en sak stämmer inte alls: Vi var aldrig, aldrig någonsin 'almost' eller 'hopeless'. Vi var helt och fullt, och fulla av hopp och löften för framtiden. I alla fall var det så för mig. Och det är väl därför det gör så ont nu.

Jag gråter en skvätt till och ser på isberget medan det smälter.