Är vi verkligen släkt?

Jag tänker på min syster som var här förra helgen. Min starka, vackra, positiva, glada, möjlighetsseende syster.

Tänk att två syskon kan bli så olika. När jag tänker på det så var det så redan när vi var barn. Hon var den glada, sociala och utåtriktade, medans jag var den lilla envisa, lite introverta, som hellre låg i sängen och läste böcker än att umgås med andra.

Mycket sitter i än i dag. Jag ser problem, hon möjligheter. Jag är gnällig och kräsen, hon tycker att det mesta funkar. Hon älskar att träffa folk och vara i farten, jag gillar att träffa människor i små grupper och vill ha lugn och ro runt mig.
Hon vill att saker ska vara användbara och slitstarka, jag är estet och tycker om det som är vackert; funktion kommer i andra hand. Och så vidare.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur gnällig jag var förra helgen. Det skiner igenom att jag inte mår bra och inte riktigt orkar ha någon så nära inpå mig i flera dagar. Men hon är glad ändå. Vilket gör mig ännu mer irriterad på mig själv.
Jag hoppas hon förlåter mig, att hon förstår att det är tungt för mig nu; att jag inte riktigt har hennes förmåga att se så lätt och glatt på allting. Och tänker att jag måste träna på att tala om hur jag mår, inte bita ihop så mycket för att hålla skenet uppe. Om man vet kan man förstå bättre.

Dagen när min syster flyger hem är det snöstorm i Stockholm, där hon ska byta, vilket gör att hon kommer hem klockan 16 istället för kl 11 som planerat. "Det gör inget" säger hon. "jag hade en så bra bok med mig". Jag älskar henne för det. Och vet att hon älskar mig. Som jag är.