Jag vet inte hur jag ska gå vidare, med mig och Mannen. Självklart finns det ju inget 'gå vidare' för oss som par, det har sjunkit in t o m hos mig. Men är det något jag lärt mig det här året så är det att gå igenom saker, inte gå runt eller ignorera. Det funkar inte. Det man tror man 'lagt bakom sig' ligger i själva verket och pyr, och rätt vad det är så flammar det upp, när man minst anar det. Jag har lärt mig att gå igenom alltid är det bästa alternativet; dock sällan det mest lockande när man står framför det.
Vi har en hel del att reda ut, Mannen och jag. Men jag undrar hur mycket nytta det gör? Hjälper det att gång på gång ställas inför det faktum att kärleken inte övervinner allt? Finns det mer att lära?
Jag är förvånad över att dessa tankar, och många fler på samma ämne kommer till mig nu - det har ju trots allt gått en hel del tid sedan vi gick isär. Jag tror Mannen kommit mycket längre än jag i det här, och jag är ärligt glad för hans skull, för jag önskar honom bara gott.
Ska jag då dra i honom för att jag nu börjat vakna till och vill reda ut saker o ting? Vad gott gör det?
Jag vet inte. Orkar inte tänka på det. Men är arg för att en malign tumör under så lång tid hindrat mig från att tänka på detta. Så länge att jag nu undrar hur jag ska göra för att ta mig igenom. Och varför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar