Tillsammans med resten av grannskapet tar jag, under dagens få ljusa timmar, den traditionella söndagspromenaden till återvinningsstationen. Jag utökar rundan idag, för att känna efter hur det går i läkningen av mina hälsenor.
Jag går över den stora kyrkogården som ligger mitt i alltihop. Den är gammal, vilket kan utläsas av en del gravstenar som är resta över 'Enkefrun', 'Disponenten', 'Lärarinnan' och 'Stufveriarbetaren'. Hoppas de fått nytta av titlarna dit de kom.
Tittar som vanligt på stenarna och läser, funderar över människoödena. Här vilar de sida vid sida; disponenten och lokföraren, de som funnits här länge, de som fått en grav rest över sig under året som gått. Går förbi och tittar till hos Mannens farmor. Idag hittar jag också ovanligt många änglabarn. Tänker på Mamma Melissa och hennes töser, och alla de andra änglaföräldrarna som finns därute. På hur de har det nu när det snart är jul. Barnens högtid.
Jag tänker att på den här kyrkogården skulle jag kunna tänka mig att bli begravd (om Länsstyrelsen i all sin högvördighet inte skulle tillåta mina efterlevande att sprida mig över havet ute på ön). Här är värdigt och vackert, men inte öde och 'utanför'. Tvärtom, här rör sig invånarna i de östra stadsdelarna hela tiden, och jag möter joggare, föräldrar med barnvagn, människor på väg till handelsträdgården bredvid.
Jag tycker om det. De som gått klart på denna jorden delar utrymme med oss som har steg kvar att gå, i vardag och helg. De stuvas inte undan på något undangömt fält, utan finns där mitt ibland oss. Tänk om vi vågade tänka lite mer så på döden - som en naturlig del av livet.
En del som jag kommit nära under året, men gärna skjuter upp i många år till. Jag har så många steg kvar i mig jag vill gå.
Och så vill man ju inte missa återvinningen på söndagarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar