Alla nöjd-orden.

Och så var det ju alla de här nöjd-orden också som snurrar till det.

Ett tecken i tiden är att det inte riktigt är ok att vara nöjd. Det har fått ett lätt stänk av slöhet och brist på ambition. Man ska hela tiden förbättra och gå framåt och bli 'bättre' och mer lyckad. Alltid finns det något att inte vara nöjd med - jobbet där man faktiskt varit i flera år, hemmet, som alltid behöver omdekoreras, vi själva o s v o s v i all oändlighet.

Att vara nöjd - behöver det betyda att man inte vill utvecklas? Är det kanske ordet förnöjd jag är ute efter - att tycka att saker är bra, just här, just nu.

Sen är det ju liknöjdheten. För mig kommer den hand i hand med resignationen. Jag har snuddad vid dem båda. MEN det är inte så jag vill ha det. Och missnöjd. Det är också ett nöjdord jag inte vill befatta mig så mycket med. För bakom det lurar bitterheten.

Jag vill tro att jag själv kan påverka mitt liv, även om det alltid kommer att dyka upp saker jag inte kan göra något åt. Jag vill lära mig att acceptera att jag fick cancer vid 38 års ålder, lära mig, men ändå våga leva livet framåt. Våga vara förnöjd med att jag just idag är frisk, har ett arbete att gå till och människor som bryr sig om mig.

Det är fortfarande svårt att reda ut, men jag ser det tydligare och tydligare. Acceptans är nyckeln för att orka fortsätta, och våga tro och hoppas. Jag har lite att göra med det här. Med att acceptera. Men aldrig resignera.