Någon tror på mig

"Vad snäll du är" säger jag.
"Jag säger det inte för att vara snäll" säger Lilla Fi, "utan för att jag verkligen tror att du kommer att klara det jättebra. Jag är glad för din skull."

Jag har fått en utmaning. När jag hörde talas om den för första gången så var min första tanke att utmaningar, det har jag fått nog av så det räcker och blir över de senaste åren.
Men denna är annorlunda, det är en utmaning jag kan säga nej till om jag inte vill anta den. Men någonstans därinne har det viskat - skulle det ändå inte vara intressant att pröva? Kanske skulle du klara detta bra?

Och hux flux hör jag mig själv säga 'ja'. Ångrar mig inte. Vågar. Vill. Två ord på v som inte förekommit så frekvent på sistone.

Men det är inte det som mest kommer till mig, utan det Lilla Fi säger. Hon har följt mig på nära håll genom allt elände, samtidigt som hon haft sitt eget privata helvete att hantera. Hon, om någon, vet hur liten, eländig och ynklig jag är, hur jag har det när dödsångesten tar tag, när rädslan trumfar ut allt och när meningslöshetens blöta filt lägger sig tung över tillvaron. När jag bara ser en cancerpatient när jag tittar i spegeln och inget, inget annat.

Och trots detta så tror hon. På mig. Jag som inte ens tror på mig själv.
Men hon får mig att kanske våga tro, jag också. Eller i alla fall våga tro-tsa det svarta och negativa och ta ett litet steg.

När vi pratat klart kör jag vidare på vägen hem från jobbet, och märker inte ens rusningsköerna i tunneln. Vad gör det? Jag är trodd på, betrodd. Fastän Lilla Fi vet allt så tror hon. På mig. Wow.