Driving home for Christmas

För ett halvår sedan var jag mycket tveksam till om denna dagen skulle komma - om jag skulle vara vid liv, om jag skulle orka åka de 10 milen österut, till staden där jag har mina rötter.

Det är en förhållandevis kort resa, och jag tycker om att göra den. Trots att det är politiskt inkorrekt så älskar jag att köra bil. Har jag tur får jag höra Chris Rea sjunga 'Driving home for Christmas', en optimal bilkörar-låt.

Resan är på sitt sätt en resa tillbaka i tiden, tillbaka till min barndom och uppväxt. Halva livet har jag bott i den lilla staden, halva här i den större. Det är där jag har mina rötter, det är här jag har mitt liv och mitt hjärta.

Jag tänker på alla som inte har några rötter att resa tillbaka till, ingen att ge en kram och säga: God Jul till.

Och på dem som inte kan unna sig lyxen att fira jul därför att annat kommit emellan. Jag tittar upp mot Östra Sjukhuset och vet att det inte står utan patienter över helgerna. Tänker på Anitas kompis som är helt utmattad och dessutom fått influensa. Är glad att min styvmamma kunde komma hem från sjukhuset i tid för jul.

Och jag tänker på dem som firar en 'förstagångsjul': Lilla Fi, som firar den första julen utan sin mamma. Mamma Melissa som firar sin första jul som Änglamamma.
Och på mig själv: första julen utan Mannen. Första julen som överlevd cancerpatient. Det jag önskar för oss alla är att vi ska hitta en liten gnutta ro och frid mitt i alla svåra känslor.

De två sista versarna av min favoritjulsång kommer till mig. För mig sammanfattar de hela julens essens:

Du stjärna över Betlehem
O låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
I signad juletid.