När jag kommer tillbaka hem efter julfirandet har fru HH ringt. Hon bor 50 mil bort men nu är hon i mina trakter; har firat jul med sin mans släkt en bit upp i älvdalen. Hon undrar om jag har lust att träffa henne en stund idag.
Min första reaktion är: Jag orkar inte. Inte det att jag inte orkar masa mig ner till stan o ta en fika, närå, det går faktiskt rätt bra numera. Men det andra.
Jag och fru HH var som närmast varann under tonåren, då vi umgicks i samma gäng. Åtskilliga kvällar och nätter med te o mackor och prat om allt.
Sen blir det som det blir, man flyttar åt olika håll och kontakten reduceras till jul-och födelsedagskort. Men vi har trots allt lyckats träffas emellanåt.
Nu är det flera år sedan, dock. Och mitt 'orkar inte' handlar mycket om att försöka komprimera alla de saker som hänt mig under de senaste åren, allt det som gjort att jag idag är annorlunda mot hur jag var för några år sedan. Kanske ligger en rädsla i botten att hon inte ska gilla mig nu, men jag tror inte den är så stor. Såpass trygg har jag klarat av att bli att jag förstår att jag kan inte vara det andra förväntar sig, då blir jag bara en dålig kopia av ett fantastiskt original.
Sen vill man ju inte skölja över med tung information på den oskyldigt ställda frågan 'Hur har du haft det sedan sist?'
Jag tror det är övning som måste till. Jag måste helt enkelt öva på att träffa personer i den här situationen. Jag får låta dagsformen och känslan bestämma vad jag berättar och inte berättar. Det är mitt val. Jag måste ingenting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
4 kommentarer:
Du har så rätt... det är mötet med en människa som inte vet som är det svåra, inte att faktiskt knapra kanelbulle ihop... jo, ibland är det svårt också... men annat svårt...
När jag tycker att allting är värdelöst, så försöker jag se det som att jag har ett uppdrag. Mina döttrar gav mig ett uppdrag och det är att berätta.
I att låta bli att berätta så ligger det som en dold skam... och vi bär ingen skuld, så varför skall vi bära skammen?
Låt cancern ge dig ett uppdrag, gör någonting positivt av allt det tragiska och hemska.
För cancer är också en del av verkligheten. Och det är inte bara den som har sjukdomen i sin kropp (cancer, sorg...) som skall träna på mötet.. nix, alla människor måste träna på att möta människor i situationer som vi inte förväntar oss, situationer som är svåra.
Men vem vet, kanske är hon en kanonbra stöttepelare? Ge henne i alla fall chansen att få visa vad hon går för.
Du kan inte ansvara för hennes reaktion. Och ja, frågar hon "Hur det har varit senaste tiden" eller något i stil med det... ja, då får hon också räkna med ett ärligt svar.
Om du vill, så kommer du att fixa de här mötet och alla andra kommande möten helt galant.
Du MÅSTE så klart inte berätta, men jag tror det skulle bli väldigt svårt att inte göra det. Hur ska du annars kunna berätta om ditt senaste år, om du utelämnar det som har format alla andra upplevelser?
Som Melissa säger - det kommer att gå bra. Kanske inte det samtal din väninna hade tänkt sig, men å andra sidan - varför ska det vara så förutsägbart? Har ni kunnat prata om allt förut, funkar det säkert att berätta den här gången också.
Håller tummarna för dig!
Vad glad jag är att jag började blogga. Annars hade jag aldrig fått möta er, visa, kloka, empatiska! Tack.
Melissa, det ligger mycket i det du säger om att ha ett uppdrag. Jag känner det ibland. Mitt uppdrag är, precis som säkert för dig att visa andra: det kan hända vem som helst. Även dig.
Min erfarenhet är att om man själ är någorlunda stark och vågar säga hur det är så kan det komma mycket gott ur det. I bästa fall ett riktigt möte människor emellan, ibland äkta medkänsla. Och det kan också bara lämna efter sig en känsla av att du själv orkade vara rak och uppriktig även fast den andre inte förmådde ta det till sig. Men det är förstås din känsla som måste få styra hur du gör.
Varma hälsningar vonnaponna
Skicka en kommentar