"Det känns som om jag gått lite vilse. Jag är inte sjuk längre, men ser mig inte heller som frisk. Jag är mitt emellan".
Jag tittar på det näst sista avsnittet av "Himlen kan vänta" på SVT och kloka Frida beskriver exakt var jag befinner mig, och har befunnit mig sedan den 11 juli i år. Kanske är det en identitetskris. Att först tvingas se sig själv som sjuk och sedan få beskedet att man är frisk, men ändå löper risk att råka ut för återfall, särskilt de närmsta åren. Det är kast så tvära och vida och stora att jag tror det övergår vårt förstånd att egentligen kunna greppa dem.
Här befinner jag mig nu, och har ingen aning om hur länge jag blir kvar. Det får ta den tid det tar. Det är säkert därför drömmarna, visionerna, planerna inte vill komma till mig. Jag behöver mer tid för att våga drömma, visionera och planera. Det som gör det lite mindre svårt är att jag nått en viss acceptans. Det är så här det är nu, och jag kan bara leva med det, i det och genom det. Inte runt eller förbi.
Att höra någon annan uttrycka exakt det jag tänker så mycket på gör det lättare. Det finns fler människor därute som känt samma sak.
När personerna i programmet blir tillfrågade om vad de har för drömmar och planer så är det kliniskt fritt från jorden-runt-resor, lotterivinster och annat. Det de alla nämner är det givna, det enkla: att få leva det liv man lever, få vakna varje morgon och kunna gå upp, få vara med nära och kära och kunna göra sina dagliga sysslor. Få vara en vanlig människa helt enkelt.
Jag kommer på mig själv med att prata med dem där på TV:n.
"Ja", säger jag. "Precis så är det."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
3 kommentarer:
Det känns som en riktig klyscha, men det är ju precis de enkla vanliga sakerna man saknar när man inte längre har dem som självklara. När jag var som sjukast (och inte ens med risk för döende, så den dimensionen har jag iallafall sluppit) hade jag dagar då jag önskade mest av allt att kunna gå på toaletten utan att bli kallsvettig av smärta. Och minns hur snudd på euforisk när jag på bättringsvägen plötsligt hade inte bara en utan en hel veckas toalettbesök som bara gick helt smärtfritt, och snabbt. Bara medsystrarna kunde fatta lyckan - det var skönt att kunna dela med sig av en sån sak till andra som fattade precis.
Och nu... nu längtar jag efter vardag med dottern. Att det inte blir så intensivt och speciellt varje gång vi ses, utan bara flyter på med både mys och vanligt trist läxtjat, bortslarvade gympaskor och datortider. Åh vad jag längtar.
Visst är det fint att resa, men finast är ändå att känna lyckan i det lilla, i att leva och liksom bara ha det som man vill att det ska vara - som vanligt, eftersom det inte alltid är som vanligt.
Du är så klok Annika. Och jag vet att du, på flera olika plan har upplevt, och fortfarande lever i denna längtan efter det som, när allt går sin gilla gång, kan tyckas så 'oviktigt': det vanliga. Men det är den fungerande, vanliga vardagen som ger en stabil bas för allt det andra. Men man märker det oftast inte förrän den inte längre finns där.
Man märker det oftast inte förrän den inte längre finns där... Just precis så är det. Man kan gå och gnälla över dammtussar, tråkig chef, taskigt väder och en massa annat. Plötsligt slår livets realiteter till och man undrar, vilka dammtussar, vadå chef, väder?
Och någonstans därifrån och till vardag befinner man sig ju emellanåt och då måste man bestämma sig. Framåt eller stagnation. Vilken tur att vi har utrustats med framåtknapp. Allt annat är ju för tråkigt.
Markattan
Skicka en kommentar