Bokslut 2008: Minus

Årets sista dag, och dags att försöka mig på ett bokslut.
Jag börjar med minussidan, den med de svåra, jobbiga sakerna, den tar längst tid.......

18 januari: Ingen mjukstart på året direkt. Efter två visningar var budgivningen klar och huset sålt. En lättnad över att vi fick bra betalt, en oändlig sorg över orsaken till försäljningen.

1 mars: Jag får tillträde till min lägenhet och tillbringar mycket tid där med att måla och fiffa till. Detta är första gången jag inte skaffar ny bostad av en positiv orsak. Det känns.

10 mars: Jag opereras i Borås och får åka hem på eftermiddagen. Skönt att ha det gjort, men orolig.

25 mars: Flyttlasset går, nästan på dagen 4 månader efter att mitt o Mannens förhållande tar slut. Helt klart en av årets värsta dagar. Vädrets makter hjälper till - snöstorm, flyttbilen kör fast på gården utanför huset. På kvällen sitter jag i mitt vardagsrum och kan bara inte sluta gråta.

24 april: Födelsemärket på mitt ben opereras bort. Jag anar inte att det kommer en fortsättning, och tur är väl det.

15 maj: Tillträde på vårt hus, och officellt den dagen när mina och mannens förbindelser bryts vad gäller ekonomi etc. Det definitiva slutet, om man så vill. Jag är trött och ledsen när jag kommer hem och känner hur mycket jag behöver vila och landa efter allt som hänt. 12 dagar fick jag.

27 maj: Sent på kvällen upptäcker jag att dr E från Hudkliniken ringt, det sista samtalet kl 20:10. Hon har lämnat meddelanden och ber mig kontakta henne omedelbart. Jag förstår direkt.

28 maj: Jag ringer till sjukhuset och frågar efter dr E. Efter exakt 12 sekunders väntan hör jag henne i andra änden. När det tar 12 sekunder att få tag på sin läkare vet man att det hon ska säga inte är bra. Hon bekräftar det jag anat: i mitt födelsemärke finns ett Malignt Melanom. Hon vet inte om allt är borta, om det har spridit sig eller hur illa det är. Jag får komma och träffa henne personligen två dagar senare och sätts upp på extra förtur till operation.
Jag kan än idag inte ens försöka beskriva vad som händer i mig. Det är tomt. Stumt. Och ovanpå det en känsla jag inte kan förklara. Senare förstår jag att det är för att jag aldrig känt den känslan förut. Dödsångest. Ren och skär dödsångest.

19 juni: Operation. Äntligen. Efter fruktansvärda veckor. Nu börjar nästa väntan, som varar fram till den 11 juli. Lika hemsk den.

3 juli: Min vårdcentralsläkare skickar mig till akuten p g a misstänkt infektion i mitt operationssår. Hur mycket mer orkar jag? I slutet av augusti får jag ytterligare en infektion.

September-December: Jag sjunker djupare och djupare ner. Trots att jag är friskförklarad så har jag inte kraft att vara glad, att göra planer för livet efter sjukdomen. Det tar mig dessa månader att förstå att det är ok att inte gå omkring och vara euforisk och tacksam. Det tar tid. Allt tar tid. Och det jag behöver, en lång tid framöver, det är vila och lugn och ro.
Ovanpå detta läggs också utmaningen att börja jobba heltid, för första gången på 2 år.

17 november: På min arbetsplats läggs ett varsel på 290 personer här i Göteborg. Där rök min sista 'lugna' frizon. I februari kommer de personliga beskeden.

1 december: Min styvmamma läggs in på sjukhus. Efter nästan två veckor får hon diagnosen: SLE, en reumatisk sjukdom som bl a kan orsaka infektioner i de inre organen. I hennes fall har lungorna drabbats. Fullproppad med kortison skickas hon hem innan jul. Fortsättning följer.

När jag läser detta tänker jag bara en enda sak: Inte konstigt att jag är trött. Inte konstigt att jag lever ett liv som i mångas ögon verkar händelsefattigt och extremt tråkigt. Men det är vad jag förmår. Bara att klara av det ser jag som en seger.