Märkliga bemärkelsedagar

Jag har skaffat mig en del nya, lite märkliga, men för mig viktiga bemärkelsedagar.

I dag är det den 19e december, och det är exakt ett halvt år sedan doktor K opererade bort tumören i mitt ben. Jag tittar tillbaka på ett halvår som varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men som också innehållit mitt livs bästa dag. Det beskriver ganska bra alla motsättningar, alla berg och alla djupa, djupa dalar.

Då var det dagen före midsommar, nu är det några dagar kvar till jul. Då var jag ledsen, orolig och rädd. Och sjuk. Nu är jag ledsen, orolig och rädd. Men frisk. Skillnaden kan tyckas subtil men för mig är den galaktisk.

Det är inte bara själen som tar tid att läka. Förra veckan märkte jag att jag för första gången satte mig på huk 'som vanligt' och inte behövde justera belastning eller skjuta fram högerbenet för att det gjorde ont att lägga tyngd på det. Det är inte bara en läkning, utan hårt jobb. Jag har en jättebra sjukgymnast som jag träffat några gånger. Han har hjälpt mig att bygga upp muskulaturen igen och gradvis få ärrvävnad och muskelvävnad i benet att inte växa ihop och göra området runt ärret stelt och osmidigt. Jag har gjort jobbet. Först försiktig träning med viktmanschetter, med en upptrappning till nivån där jag är nu - djupa knäböj med 5kg-vikt i händerna. I utkanterna av ärret har vävnaden släppt helt, mittenpartiet återstår. Det faktum att jag kämpar på med detta visar för mig själv att jag tror på en framtid, en frisk sådan.

Jag tänker på annat från den här tiden. Att jag lärt mig be om hjälp. Och förstått att precis som jag känner stor tillfredsställelse av att hjälpa någon, precis så känner de flesta andra också. Nästan en lättnad över att få något konkret man kan bidra med.
Människor runt omkring mig har klivit fram och funnits där. Fastän jag varit, och är, allt annat än lättsam och social, glad och lättillgänglig. Men de har inte tröttats, inte ryggat. Det har varit personer jag träffar varje dag och sådana jag aldrig träffat. Gamla vänner och nya. Väntade och oväntade.

Om jag den 19 juni hade vetat vad som låg framför, vad hade jag tänkt då? Om jag vetat om alla tårar, all vanmakt, all smärta?
Man glömmer snabbt. Jag tror jag vet vad jag hade sagt: Det är ett pris jag gärna betalar, bara jag får bli frisk.

6 månader. Kan man ändras, åldras, mogna och komma till så många insikter på så kort tid?
Ja. Om man måste. Om det är vad livet bjuder.

Men. Trots allt. Jag är friskförklarad. Vid liv. Det är det största.
Och väl värt en bemärkelsedag.