Omvänd omvänd hypokondriker

Under större delen av mitt liv har jag varit en omvänd hypokondriker. Jag har aldrig varit särskilt sjuklig av mig, och när det väl varit något så har jag alltid trott det bästa och att det nog ska gå bra och gå över snart. Jag gillar helt enkelt inte att vara sjuk, och det kombinerat med hög smärttröskel och en enorm aversion gentemot sjukhus, är väl det som format denna omvända hypokondri.
Fast ibland har väl min egen högst ovetenskapliga diagnos och prognos varit lite väl optimistisk. Som när jag hade en envis blåskatarr som inte gav med sig trots att jag drack typ 10 liter citronvatten om dagen. Det enda som hände var att jag, medan febern steg, tillbringade extremt mycket tid på toa. Det visade sig sedan vara njurbäckeninflammation och jag fick tillbringa 3 dygn på infektionskliniken innan både jag o personalen var helt inne på att jag hade det bättre om jag var hemma. Och de också.
Några år senare (och ja, vi pratar i vuxen ålder...) råkade jag böja till benet på något konstigt sätt när jag bodde ute på ön och tog ett inte så graciöst skutt på en klippa. Högläge och is funkar bara till en viss gräns, och hade jag gått till läkare direkt så hade sprickan i benet kanske läkt ihop snabbare. Men - jaja, man kan ju inte ha rätt jämt.

Men - och nu kommer jag snart till saken. Min omvända hypokondri har blivit omvänd. Till vanlig alltså. Det kom med cancern. Först med mammas. Efter det blev jag hypokondrisk å alla mina käras vägnar. Så fort någon nära anhörig, och då särskilt pappa, blir sjuk eller får symptom så vill jag helst att de ska helkroppsmagnetröntgas. Och få antibiotika, cellgifter och lite antroposof-dekokter också för säkerhets skull. Dessa ganska ihärdiga önskemål från min sida brukar dock ignoreras, både av den det berör och den samlade läkarkåren. Märkligt. Särskilt i dessa tider när jag kan konsultera Dr Google om jag blir osäker.

Men med min egen cancer flyttades fokus till mig själv, och jag beter mig nu på ett sätt jag inte känner igen. Varenda prick på min kropp är ett återfall. I helgen kände jag ett lätt illamående, som normalt brukar tyda på lite lätt förhöjd magsyrehalt. Men inte nu längre. Tumör, så klart.

Det fortsatte idag hos snälla rara dr L. Jag hade redan i princip konstaterat att jag skulle behöva göra om operationen från i våras, och att det var ännu värre nu, så när han säger: "Ser jättebra ut det här, inget har ändrat sig eller kommit tillbaka efter operationen", då känner jag hur jag tappar hakan.

När jag försöker tyda så är det ganska klart. Jag har, sedan jag fick cancer, tappat modet att tro att det kan gå bra, vilket ju är ganska ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt sitter här och är friskförklarad. Jag har också levt så länge med oro, så när 'faran över' ljuder så går det inte att stänga av - och oron får ständigt ny näring, i allt som sker.

Jag hoppas att besöket hos dr L idag ändå kan visa mig att jag kanske inte har så mycket att oroa mig för som jag tror. Och om jag har det, vad gör då oron för nytta egentligen.
Så min dröm, och kanske ett mål, det är att jag ska komma tillbaka lite mer åt det hållet jag var innan, men kanske inte lika långt. Det finns ett lagom-läge mellan att vara nonchalant eller över-orolig. Ett läge där man håller koll på sin kropp, lyssnar på signaler och pratar med sjukvården när något inte stämmer.

Så vem vet, jag kanske kan vända tillbaka en stor del av vägen.
Då blir jag en nästan helt omvänd omvänd omvänd hypokondriker.