Tankar som fortfarande väntar på att klarna

Jag har en tanke i mitt huvud som jag inte riktigt kan greppa, inte till 100% formulera och klä i en relevant orddräkt.
Några ord är centrala i den här tanken: acceptans, resignation, bitterhet, förnöjsamhet, liknöjdhet.

Hur finner man sig i det som hänt? Det svarta, förtärande, hemska, som gör att livet för alltid förändras. Att acceptera, utan att resignera - det är en hårfin skillnad och jag ser att dagsformen avgör mycket för mig. Jag hoppas och tror att tiden som förflyter också kan ha en inverkan. Att resignera är för mig att säga: "Ok smärta och sorg, du vinner. Det är ingen idé att ha några planer, tro att något bra kan hända mig, för jag är cancerpatient och kan inte göra ett skit åt det, varför ska jag då anstränga mig. Och att hoppas, vad är meningen - det går ju ändå alltid åt h-e." Härifrån är det inte långt till bitterhetens kvicksand. Och här har jag låtit cancern vinna, oavsett om den finns min kropp nu och i framtiden, eller inte.

Vad är det som gör att man kan acceptera? Vad är det som gör att Kraka väljer att leva vidare som hon vill efter det att hennes hjärta bokstavligen brast, utan att ge upp och leva rädd och ängslig? Hur ska mamma Melissa acceptera att när hon blev mamma första gången så blev hon änglamamma? Hur ska Lilla Fi kunna acceptera att hennes mamma bara var 53 år när hon lämnade denna världen?
Vad är det som gör att vi accepterar, och är det bra eller dåligt för oss? Vad gör det med oss NÄR vi verkligen har accepterat, eller om vi väljer att inte göra det? Hur ser vi gränsen mellan acceptans och resignation? Vad betyder acceptans för mig?

Måste tänka mer. Det är som att nysta, det känns som det blir trassligare ju mer jag drar. Men jag måste.