Bokslut 2008: Plus

Jarå, det finns lite på pluskontot också. Som klara stjärnor i ett kompakt mörker finns de där, plus-tillfällena, och gör att jag på något sätt orkar hantera det gigantiska minuskontot.
Aldrig någonsin har jag uppskattat plus-ögonblicken så mycket som 2008.

Några dagar efter min operation i mars åker vi till Barcelona, hela familjen, för att fira min pappas 75-årsdag. Jag visste det inte då, men dessa dagar, tillsammans med min goa, knäppa (tycker vi inte alla det om vår släkt?) härliga familj ger mig kraft att på något sätt ta mig igenom allt det som väntar runt hörnet.

Dagarna nere i Skåne, med JP och hennes familj. För första gången på flera månader känner jag att livet faktiskt kan vara rätt ok. Jag känner mig totalt avslappnad och hamnar bland människor som på ett så enkelt och självklart sätt tar in mig i sin gemenskap och gör mig till en av dem. Ni är mina vardagshjältar.

Jag visste inte om jag skulle orka, men bokade ändå flygbiljett till Umeå i augusti. Det var bra. Sköna dagar tillsammans med min syster, i lugn och ro, med massor av god mat och vin - vår gemensamma passion...

Att få fira min födelsedag och julen med min far och styvmamma. Tacksamheten över att vi får ha varandra en jul till, trots sjukdomar och elände.

Att jag faktiskt orkade, bättre än jag trodde, gå upp till heltid och göra ett bra jobb.

Sen har vi de saker som inte är knutna till datum, men som givit så mycket till mig under 2008:
De personer i min närhet som klivit fram och varit klippor. Lilla Fi som varit så modig, för min skull, och alla andra som lyssnat, handlat mat, tänkt på mig, stöttat, oroat sig för mig, haft oändligt tålamod med mig. Utan dem - ja, då vet jag inte. Min tacksamhet är så stor.

Alla små ögonblick, som gett energi och gjort att jag kunnat ana ett annat liv, bortom sorgen och smärtan: att jag fick träffa fröken Vännanen och bli vän med henne. Alla våra luncher med lunchgänget på jobbet. Fru Carolinas födelsedag då vi hade en så skön kväll.
Jag och min syster på mysig lördagslunch i novembermörkret när hon besökte mig. Att få träffa en läkare som lyssnade, förstod och förklarade, efter mycket letande. Första gången jag kunde jogga igen efter operationen - helt genomblöt i sommarregnet!
Syster I hos min vårdcentral som tagit stygn, kramat om och brytt sig långt utöver det hennes jobb kräver.
De personer som jag aldrig ens träffat, men som tack vare min blogg blivit mina vänner. Wow.

2008 rymmer också den absolut, i särklass, lyckligaste dagen i mitt liv, även om det inte var så jag hade tänkt mig den...
Den 11 juli 2008 berättade doktor K på vanligt hederligt kansli-läkarspråk att inget av det han opererat bort ur mig var malignt - inte i såret, inte i lymfkörtlarna. Jag får lämna det där, för jag har fortfarande inte hittat de rätta orden för att beskriva. Kanske finns det inga.

Med den dagen, kombinerat med alla de andra insättningarna på pluskontot, vill jag gå in i 2009. Att glömma det på minuskontot går inte, och jag tror inte det är meningen, för det som finns där är en del av mig. Men det är också det goda, det bra, och det ljusa. Låt det ljuset leda mig in i det nya året.
Jag vet inte vad det bär med sig; allt jag kan göra är att leva det. Framåt.