Mannen skickar mig en länk till en dokumentär som berört honom. God bless SVT. Ingen kan gå oberörd från TV:n efter att ha tittat.
När jag har sett den blir jag arg.
Hur svårt kan det vara? Här går jag och gnäller och gnäller, oroas, är rädd. Jag förstår att det är en naturlig följd av det jag gått igenom, men det måste finnas en gräns. Särskilt i ljuset av mitt förra inlägg inser jag att det måste till en förändring. Jag tror verkligen inte att man kan vara käck o glad o positiv hela tiden, verkligen vara det genuint, men man kan jobba på hur man ser på saker. Och det är ett jobb jag måste börja med mycket snart.
Jag lever. Jag har ett fruktansvärt jobbigt år bakom mig, och reaktionerna från det kan inte gömmas undan eller glömmas. Jag har förändrats, är annorlunda idag, på många sätt.
Men. Ingen har dött. Inte jag heller. Det innebär att jag är vid liv. Och att vara vid liv, med det jag gått igenom, det förpliktigar: Att leva. Mitt liv. På mitt sätt. Att använda de erfarenheter jag fått. Jag vet inte riktigt hur och vartåt det bär, men jag till hör i alla fall en priviligierad skara människor som kan unna mig lyxen att se en framtid. Hälften av alla som får cancer får aldrig den lyxen.
http://svt.se/play?a=1310448
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
4 kommentarer:
Men kanske är det så, att man faktiskt måste få "gnälla" över sitt eget elände, så länge eländet är på riktigt och faktiskt på allvar. Att någon annan har drabbats av något värre gör ju inte den egna rädslan och ångesten mindre, egentligen. Du är duktig och kan vara det när det finns utrymme för det. När du behöver "gnälla" och klaga så gör du ju det för att du är rädd. Det måste man ju få vara, fast det finns ännu otäckare saker i världen? Lasta inte dig själv så hårt men ta vara på kraften att gå vidare, när du kan och orkar. Inte för att alla andra minsann har det minst lika jobbigt utan för att du förtjänar lyckan, livet och glädjen.
Markattan
Du är så klok Markattan! Visst 17 har jag skäl att gnälla och tycka synd om mig, och du har så rätt - det är rädslan som talar. Men jag vill försöka förändra mitt fokus lite och lägga lite mer energi på det faktum att jag har ett liv att leva. Nu när det börjar gå upp till mig behöver jag fundera på hur jag vill leva det. Så, jag vill låta gnället ha sin tid, och livet, det måste få sin också. En svår balans. Men nu börjar jag i alla fall bli motiverad att försöka hitta den.
Gå upp FÖR mig, ska det stå i kommentaren ovanför....
Hahaha, ja visst är dom strålande!!! ;)
Visst måste man få gnälla! Det är ett av alla sätten att bearbeta vad som faktiskt hänt! Man måste gnälla för att kunna gå vidare. Och bara för att du inte är död som du sa så betyder det inte att det du gått igenom inte är traumatiskt... man kan aldrig jämföra olyckor och säga att en del är lyxigare än andra... alla är fortfarande olyckor... =)
You go girl!!!
Skicka en kommentar