Rädslan kommer tassande

Den är inte lika påflugen längre, rädslan; slår inte till lika ofta och med riktigt samma förlamande kraft.
Jag har också blivit duktigare på att hålla den stången.
Men det märks så väl hur olika minnen, bemärkelsedagar eller händelser bjuder in den. Då kommer den tassande, rädslan. Jag känner hur den går efter mig i trappan på väg hem, hur den flåsar i nacken när jag springer, och jag väntar mig att den ska ha skickat mig ett mail när jag öppnar Outlook på morgnarna.

Just nu i dagarna är det flera saker som bjuder in rädslan. På måndag ska jag träffa min nya hudläkare och få veta lite om vad som väntar nu i form av kontroller och efterbehandlingar. Bara att sätta mig i bilen och åka till Borås kommer att öka pulsen. Tankarna går igång - tänk om det inte är över, tänk om jag får återfall? Jag har många frågor, och bara att tänka på dem gör att rädslobussen kommer in på hållplatsen. Hur ser min prognos ut? Kan jag leva lycklig i alla mina dagar eller är det stor sannolikhet att cancern hinner ikapp mig? Och flera andra. Men jag måste fråga, måste framför allt få svar. Vill, min vana trogen, veta vad jag har att förhålla mig till.

Och imorgon. 3 månader sedan min operation, som var så tuff. Var hos sjukgymnast idag p g a att mitt knä strular lite grann. Troligtvis en svit efter min långa hälta och att jag förlorat muskelmassa. Men inget allvarligt, tack o lov, utan något som går att träna bort.
Men det är en tankeställare jag vill förmedla till andra - visst, för mig har det gått bra, min cancer kunde opereras bort, och det är jag evigt tacksam för, men det betyder inte att det är ett enkelt litet ingrepp som man bara gör och sen glömmer.

Jag tittar ner på mitt ben, på det stora ärret. Rädslan sitter bredvid mig och tittar. Är det sista gjort i såret? Kommer det att skäras upp igen? Återfall? Jag tittar på ärret, som alltid kommer följa mig som en påminnelse om hur dyrbart och sårbart livet är.

Och rädslan, ja den är med. Men i gott sällskap. Med de försiktigt spirande fröna hopp, tillförsikt och tro.
Sen är det upp till mig att inte låta rädslan hindra dem från att växa sig starkare.

Jag tänker på det kinesiska ordspråket:

Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud. Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.