Förstå bakåt men leva framåt

Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt.


Jag läste den meningen en gång för länge sedan, och har länge funderat på vad den egentligen betyder.
Idag är en dag för tillbakablick. Idag för exakt två månader sedan var en av de svåraste dagarna i mitt liv - dagen innan jag skulle få besked om hur illa mitt melanom var, vid mitt första återbesök hos kirurgen. Att slitas mellan hopp och förtvivlan känns som en extrem kliché, och kan inte riktigt ge rättvisa åt hur jag verkligen kände. Men det är nog så nära jag kommer i mina försök att beskriva.

Jag reflekterar, begrundar och försöker förstå. Allt som hänt. Allt jag känt. Forfarande för mycket på för kort tid och jag tar det fortfarande i portioner för att kunna smälta.
Händelser och tillfällen dyker upp för mitt inre; detaljer och fragment jag inte tidigare funderat över. Jag tror min hjärna hjälper mig att dosera och portionera så att allt inte kommer forsande på en gång.
Det är lite jobbigt ibland och då håller jag mig till nuet. Men så länge det finns saker kvar att förstå bakåt så vill jag göra den resan med jämna mellanrum. För jag vill förstå det jag kan förstå, släppa det som inte går att förstå. Och det får ta den tid det tar att inse vilket som är vilket.
Jag tror, att ju mer förståelse jag får för det som har hänt, desto starkare går jag via nuet in i framtiden. Allt som hänt oss i det förflutna påverkar oss, särskilt när det är stort och omvälvande. Och så vill jag ha det.

Men jag vill inte gå in i framtiden med en tyngd på mina axlar, utan med en värme i mitt hjärta. Det är då jag kan leva livet som ligger framför.