Annorlunda

"Det är klart att du är annorlunda nu" säger Carolina. "Att gå igenom allt som hänt dig utan att förändras, det finns inte". Hon säger det som en självklarhet och lägger inga värderingar i det.

På ytan kanske det inte märks så jättemycket, om man bara känner mig på ett ytligt plan. Det som kanske är lättast att märka är att jag är mer avvaktande. Jag kastar mig inte in i allting på samma sätt längre, utan är mer av en betraktare. Jag sparar min energi till det jag verkligen vill lägga den på.

Tror att jag av vissa upplevs som lite 'svårare', lite tystare och, som sagt, mer avvaktande.

Jag märker att det kan bli lite problematiskt ibland. När en person inte är den som omvärlden förväntar att den ska vara så kan det bli svåra situationer. Detta märks mest på jobbet, men även i mer personliga relationer, där jag kan märka en viss osäkerhet, både hos mig och andra. Hur är det jag är nu egentligen? Känner inte alltid igen mig själv. Ibland kan jag stå och prata med någon/några och höra någon säga något intressant, men oväntat. Och så kommer jag på att det var jag.

Inte lätt, som sagt. Men jag har kommit så långt. Jag tar ansvar för mig själv, för mitt välbefinnande. Jag är inte ett omständigheternas offer längre utan har i mångt och mycket ett fritt val. Sen kommer livet alltid att bjuda högt och lågt på saker jag inte kan påverka; jag om någon vet hur snabbt allt kan ställas på ända.

Så långt känns det hanterbart, bra. Men på ett område är jag orolig för förändringen.
Jag märker hur svårt jag har för relationer, att öppna upp och låta andra komma nära mig. Jag tror jag är rädd. Att bli sårad, att det ska göra ont. Jag vet med förnuftet att bara för att man en gång skurit sig så kan man inte låta bli att använda knivar igen. Men ibland orkar jag bara inte. Är så rädd för besvikelser, konflikter, bli sårad eller såra. Då känns det som en enkel lösning att inte alls involvera sig. Kanske är jag oxå rädd att min sjukdom kommer tillbaka och jag vet ju hur mycket smärta den orsakat alla som står mig nära - vill jag utsätta dem för det?

Men samtidigt - ett liv utan nära, varma, intima relationer - vad är det för liv? Jag är rädd att jag blivit så skrämd att jag inte vågar ta risken att komma någon riktigt nära igen. Och det är en fasansfull tanke.