Cancervården får svidande kritik
är förstasidesrubriken på Göteborgs-Posten på lördag morgon. Det handlar bl a om en kvinna i Göteborg som fick vänta ett halvår på undersökning för tjocktarmskancer. En annan kvinna, som hörde till sjukhuset i Uddevalla, väntade i åtta månader. Västra Götalands-regionen får kritik från Socialstyrelsen som pekar på dålig remisshantering, slarv, felprioriteringar och långa köer. P g a omorganisation på Östra sjukhuset gjordes endast en fjärdedel så många coloskopier (tjocktarmsundersökningar) i fjol jämfört med tidigare.
"Bägge hade klara symptom på cancer" står det att läsa i artikeln. Ändå fick de vänta 6 resp. 8 månader på en coloskopi. Och när de väl fick det var det för sent. Hemsjukvård och palliativ vård var det som fanns kvar att erbjuda för kvinnan i Göteborg. Den andra damen har fått vård i enlighet med cancerdiagnosen. Ålder: 71 resp 85 år.
Hur står det till med sjukvården egentligen? Enligt Socialstyrelsen beror väntetiden i Göteborg på "ett organisatoriskt plan, d v s tillgång till läkare med tillräcklig kunskap och vilja att utföra undersökningarna".
Allt medicinskt som hänt mig senaste tiden har hänt på sjukhuset i Borås. Där har man, sympatiskt nog, en översikt på sin hemsida över hur lång tid det tar att få en tid hos en kirurg.
I mitt fall rörde det sig om en kirurg inom specialiteten endokrinkirurgi och enl hemsidan är det 2-4 veckors väntetid för dubbel förtur, vilket jag hade. För mig tog det 10 dagar. Därefter tog det ytterligare 10 dagar innan jag opererades.
Dessa 20 dagar var de längsta i mitt liv. Jag tänker på de gamla kvinnorna som väntat i 6 resp. 8 månader. Vad kände de? Hur mådde de? Varför fick de vänta i månader och jag i 10 dagar? Vi bor i samma region, i samma land, och hade alla 3 cancerdiagnoser - skillnaden var att min cancer var konstaterad och deras högst sannolik. För åtminstone en av dem innebar väntan att cancern var inoperabel.
Jag skäms.
För att jag gnällt över väntetiderna, hanteringen, den långa postgången. Och jag undrar:
I detta land, där solidaritet och lika värde för alla varit en slogan i snart 100 år så hänger det på slarv med remisser, läkares 'vilja' och var du råkar bo om du ska få snabb och adekvat vård för en fruktansvärd sjukdom. Det är lätt att gå vidare i resonemanget och fråga sig om det spelar någon roll hur personnumret ser ut. Jag är född 1969. Hade engagemanget och handläggningstiden varit annorlunda om året varit 39 eller 29?
Så här kan vi inte ha det. Egentligen borde jag inte skämmas, för jag fick trots allt vänta länge på operation och provresultat, om man ser till den diagnos jag fick.
Vem är ansvarig? Sjukvården, politikerna?
En sak är säker. Alla är vi inte lika inför sjukvården. Slump, läkarslarv och policymissar styr vårt öde.
Det gör mig rädd. Och arg.
Du som fortfarande är frisk nog att passera nålsögat: teckna en privat sjukförsäkring. Själv sänder jag en tacksamhetens tanke till vår herre för den fina vård jag fått.
PS. Tyvärr fanns inte ovan nämnda artikel med på G-P:s web, därför finns ingen länk med här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
2 kommentarer:
Privata sjukförsäkringar är ett sattyg för oss med normala löner. Men man ska absolut teckna en sjuk-och olycksfallsförsäkring på sina barn redan när de föds. Sen ska man se till att den behålls hela livet!
Det är få av oss som ens blir godkända långt innan vi är vuxna och ju äldre man blir, desto dyrare blir det pga av åldern som ger en statistiskt sett ökad risk för sjukdom.
Jag frågade någon gång i 45-årsåldern vad jag skulle få betala (jag var godkänd på den tiden). Men det handlade om cirka 10000 kronor i månaden (ja, det är rätt antal nollor, tio tusen står det). Däremot om man har ett företag så kan man ha privat sjukförsäkring relativt billigt, men då ska man ju inte ha några skavanker förstås om man ska bli godkänd.
Vi har stor brist på specialistsjuksköterskor i Sverige sedan många år (man försöker nu täcka delar av underskottet med att "importera" från bland annat gamla östtyskland). Bristen gör att många vårdplatser och operationssalar står tomma.
Det är trist att väntetiderna är så långa men de kortas inte av privata försäkringar. Man "ser bara om sitt eget hus" med en privat försäkring och köerna för oss andra blir ännu längre för oss utan privata försäkringar. Inte minst för att de med privata försäkringar alltid har förtur före alla andra oavsett diagnos. Alltså även med mindre brådskande operationer.
Tråkigt nog tror jag att de här damerna råkade ut för den allt mer utbredande åldersdiskrimineringen som finns, och växer, överalt i vårt samhälle.
Vi behöver en god och tillgänglig vård för alla!
Och därmed basta!
Skicka en kommentar