Jag brukar inte känna självömkan särskilt ofta. Visst kan jag vara trött och ledsen och tycka att allt är skit, men inte ren och skär självömkan.
Fast nu är det bra nära alltså. Var ute och gick en stund och passerade ett ställe som fick mig att tänka på första lilla promenaden jag tog efter jag kommit hem från min operation. Hur det tog mig nästan en halvtimma att halta mig den lilla runda som normalt tar 10 minuter. Hur jag kämpade och slet. Hur trött jag var när jag kom hem. Vilken tur att jag inte visste då vilken lång kamp det skulle bli.
De senaste veckorna har varit sköna för det mesta, nästan tillbaka till ett vanligt liv; i alla fall början på det.
Och så kommer ett nytt bakslag. Visade sig att jag har en infektion i och omkring såret i ljumsken, därav svullnad, smärta och feber. Penicillin ska förhoppningsvis hjälpa.
Och när jag går där och tänker så känner jag faktiskt självömkan - är det aldrig nog? Efter den här helvetiska sommaren så fick jag några veckor att ha det bra på och så var det igång igen?
Det sägs ibland att vår herre aldrig ger oss ett större kors än vi orkar bära, men nu börjar jag undra. Kan jag inte bara få en chans att komma igen, att någon gång få fylla på kraft under en lite längre period innan det ska börja sippra ut igen?
Ska jag aldrig få komma ur den här stumheten inombords, där inget riktigt längre berör. Få gråta, skratta, vara nära andra människor, vilket jag inte alls orkar idag. Kommer jag nånsin få tillbaka den förmågan eller är jag dömd till ett liv utan riktigt djup interaktion med andra människor?
Rädd för att jag börjar tappa tron. På ett bättre liv. På ett känsloliv.
Det jag vet är att läggs ett enda gram till i min vågskål; då går jag sönder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
5 kommentarer:
Tycker du får ha lite självömkan. Det går till en gräns vad man som människa orkar och oftast kommer saker med lite mer mellanrum. Det har kommit ALLT för dig på precis en och samma gång! Tycker du får tycka synd om dig själv! Du har varit så otroligt tapper och velat vara glad och positiv, orka, glad att få leva, att få vara "vanlig"....Man måste få vara lite låg emellanåt, för att sen orka bli "hög" igen... Var snäll mot dig själv och tillåt dig tycka lite synd om dig!
Tänker på dig! MYCKET!
Kram
Jag håller med. Det finns ju för f-n gränser. Och jag tycker att det är helt okej att tycka synd om sig själv ibland. För dig är det helt klart befogat.
I grund och botten är du en insiktsfull och positiv person, det lyser igenom ska du veta. Du inspirerar.
Stor kram!
Tack, vad rara ni är. Kram tillbaka.
Känner att jag borde skriva något klokt och förståndigt. Men jag känner mig allt annat än klok just nu så jag nöjer mig med att skicka ett stor påse med kramar att ta till vid behov.
Känner igen det där. Och vet att jag, när det var som värst, hatade käcka tillrop om att man aldrig får mer att bära än man orkar och att man blir starkare genom prövning och så vidare. Jag ville inte bli starkare! Jag ville vara som jag var, glad och lite svag ibland. Sluta lasta mig!
Man FÅR ömka sig. Faktiskt får man det. Visst finns det andra som har det värre, visst blir man troligen starkare genom prövning - men medan man är mitt i eländet är det rätt synd om en. Faktiskt. Det får man lov att tycka.
Och jag tror att det är mer omgivningen som har ett behov av att man håller ihop; för det är så vansinnigt jobbigt att se någon man älskar lida, för man kan inte göra så mycket för att hjälpa egentligen. Tycker man. Så man kommer med käcka tillrop.
Jag hoppas du har nån hjälp. Professionell hjälp. Kurator, samtalsterapeut... Nån du kan få ur dig hos, nån du inte behöver visa dig tapper inför.
*kraaaam*
Skicka en kommentar