Stolthet och lite motgång

I går eftermiddag vid gå-hem-tid kommer det ett sms från Blondie. "Du är så himla bra som grejat en hel vecka". Och det har hon helt rätt i. Det betyder mycket att få det från just Blondie, som själv varit i samma situation och vet hur det är.

Veckan har varit bra, men klart att jag är trött. Den allmänna tröttheten visade sig oxå vara feber och ontet i hela kroppen var nog inte träningsvärk utan något influensaaktigt. På det har det onda i ljumsken kommit tillbaka, vet inte om det är lymfkörtlarna som är lite irriterade.Feber! Har inte haft på typ 10 år. Men, jag försöker att inte lägga energi på att bli arg på det, utan tar nu helgen till vila, vila, vila. Och reflektion. Något som varit hopplöst försummat i mitt liv.

Och jag tänker på vad lätt det är numera att vara förkyld, ha lite feber och vara allmänt krasslig. Inte så man tar glädjeskutt, men visst är det skillnad. Jag, som för 3 månader sedan fick en diagnos där man i värsta fall pratar om behandlingar som cellgifter och strålning kan nu hålla mig till Panodil. Det går lättare om man tänker så. Mycket, mycket lättare.

Har tagit ett stort steg på vägen mot mitt vanliga liv. Det känns skönt.